Andalusiska Muslimer
Uppenbarade i Mecka
I GUDS, DEN NÅDERIKES, DEN BARMHÄRTIGES NAMN
1. wa t-tini wa z-zaituni
VID FIKONTRÄDET och oliven
2. wa turi sinina
och Sinai berg
3. wa hadza l-báladi l-amani
och detta trygga land!
4. láqad jalaqna l-insana fi áhsani taqwimin
Vi har sannerligen skapat människan i den bästa skepnad
5. zumma radadnahu ásfala safilina
men därefter låtit henne sjunka lägre än de lägsta,
6. illa l-ladzina a manu wa amilu s-salihati, fa-lahumu: áyrun gáiru mamnun
utom dem som tror och lever ett rättskaffens liv; ja, deras lön skall vara utan ände!
7. fa-ma yukádzdzibuka bádu bid-din
Vad kan hädanefter förmå dig [människa] att påstå att förkunnelsen [om uppståndelse, räkenskap och dom] är lögn?
8. a láisa llahu bi-áhkami l-hakimin
Är inte Gud den visaste av domare?
Denna suras centrala ämne är Fitra, den ursprungliga människans natur. Begreppet Fitra är grundläggande i islam
och svår att översätta och förklara. Det kommer från verbet Fátara-yáftur vilket betyder dela, klyva, skapa.
Allah delade intet, modellerade från det något vackert och var och en av oss dök upp. Ett av Allahs namn är
al-Fatir Samawat wa l-Ard, d.v.s. Skapare av himmel och jord. Allah bröt tomhetens tystnad som fanns före
existensen och placerade där en strålande frö.
Fitra är detta frö, det avgörande. I fitra, i sin säd, i den mest autentiska av jaget, anar människan genast
Allah och är i dess närhet. Omständigheter, utbildning, livshändelser, tillstånden, allt som kommer efter detta
ursprungliga ögonblick, leder bort människan från detta rena ögonblick.
Islam är en återgång till Fitra. Profeten (fvmh) sa: ”Varje nyfödd är i ett tillstånd av Fitra. Hans föräldrar
gör honom till jude, kristen eller zoroastrier och hans följeslagare tillade: … eller muslim men han sade:
Nej Islam är fitra.” Den sanna islam är, alltså, en återvinning av friskhet, oskuld och lyhördhet hos en
nyfödd.
Fitra är spontanitet, förening, inga reservationer, villighet, öppenhet, nedsänkning i den skapelsens
rikedom … Det är varelsens första ögonblick då hon är öppen för allt. Det är attityden som vi måste återvinna
för att få tillgång till Allah, från vilken vi har kommit fram och till vilken vi kommer att gå tillbaka efter
döden. Livet händelser, följden av händelser, människans motsättningar, allt det minskar kraften hos den
ursprungliga energin, den avleds och blir förvirrad. Iman, arbetet som innebär att mata hjärtat för att öppna
den igen tillbaka till Allah, är målet som muslimen har i syfte att återställa denna omedelbara kommunikation
med Skaparens oändliga storhet, Oändligheten där han lär sig vad han är och vad förväntas av honom. Iman
återupplivar fitra.
Sura börjar med en ed (qasam). I eden nämns fyra saker, fikonträdet (tin) olivträd (zaitun), Sinai berg (tur
sinin) och Mecka (freds land, al-Balad al-Amin). Allah svär och säger, wa t-tini wa z-zaituni wa turi sinina wa
hadza l-báladi l-amani (VID FIKONTRÄDET och oliven och Sinai berg och detta trygga land!)…
I Koranen är ed inte godtyckliga. Först de tjänar till att ge styrka och framhäva texten. För det andra, som i
andra eden hänvisar man till sanningsenliga vittnen som har auktoritet. Därför får en muslim endast hänvisa till
Allah som vittne, den Enda Sanningen. Och Allah, i sin tur, svär genom att sätta relevanta vittnen, saker som
har att göra med frågan Han talar om. Från det härleder vi att fikonträd, olivträd, Sinai och Mecka är nära
kopplade till frågan om fitra, den ursprungliga naturen som slår i alla varelser begravda under skräpet människan
ackumulerar under hela sitt liv. Och det är också relaterat till iman, avsikten att återvinna det ursprungliga
värdet.
Några Koran kommentatorer har försökt identifiera fikonträdet (tin) och olivträd (zaitun) som nämns i detta
kapitel. Det har sagts att det handlar om ett fikonträd och olivträd som finns i Trädgården (Janna) där Adam och
Eva var. Det har också sagts att de anspelar på Damaskus och Jerusalem respektive. Det har också hävdats att
fikonträdet fanns på berget där Noaks Ark gick på grund och oliven är kvisten duvan förde till honom för att
tillkännage att land hade kommit upp … Men de flesta kommentatorer säger att det är helt enkelt handlar om
fikonträd och olivträd som vi känner som sådan, som har djupa rötter och vars generositet och överdåd påminner
om rikedomen hos sakens medfödda natur. De är symboler för den rikedom där människan skapades.
För sin del, omnämnandet av Sinai berg (tur sinin) och Freds land (al-Balad al-Amin), som är Mecka, påminner oss
om Uppenbarelsens olika etapper, d.v.s., att de talar om iman, öppningen mot Allah med vilket fitras färskhet
återvinns och förbättras. Således, som i eden, i form av symboler, presenteras de två kompletterande delar på
vilka islam byggs på, fitra och iman.
För sufierna är fikonträdet hjärtats träd (qalb) olivträdet är anden (ruh), Sinai berg är den intima hemlighet
(sirr) där mötet med Allah inträffar och Freds land är perfektion och fullhet (kamal) där alla konflikter löses
upp och lugn återfås i vishet. Detta är den potentialen som finns hos människa, det som finns deponeras i dess
natur, som växer och utvecklar sig när människan öppnar sig åt sin Herre och expanderar i Hans enorma storhet.
Sedan säger Allah: láqad jalaqna l-insana fi áhsani taqwim (Vi har sannerligen skapat människan i den bästa
skepnad). Allah har skapat (jalaqa-yajluq) människan (insan), bearbetade och gav henne en perfekt form som
innehåller en bestämmelse (taqwim) som är den vackraste (ahsan) av alla. Detta är Fitra, den Inre Trädgård.
Koranen använder termen taqwim (tillgänglighet, inställning) för att hänvisa till fitra (ursprungliga natur),
och med det beskrivs det. Allah formade människan. Ordet taqwim har många nyanser. Det föreslår den mänskliga
kroppens fullständiga, och vackra, form och alla de befogenheter som den har, allt är designade med precision
och redo att fullgöra sina uppgifter och uppnå de högsta mål. Det föreslår också att dess väg är inriktat mot
Sanningen, rätta till (qiyam), det vill säga, att människan rätta till sig (qiyama) och har, tack vare den kloka
dispositionen av alla saker i sin kropp, en enkel väg för att uppnå det önskade, och i synnerhet att finna en
väg till Allah. Fitra är därför ahsan taqwim, den vackraste av bestämmelserna. Människan har upprättats och i
henne är allting möjligt.
Allah tillägger sedan omedelbart: zumma radadnahu ásfala safilina, men därefter låtit henne sjunka lägre än de
lägsta. Allt detta är representerat i berättelsen om Adam, som var i Fitras Trädgård tills han föll till den
lägsta av alla världar. Kontakt med världen, tidensgång, villkoren, omständigheterna, allt detta förstör den
perfekta formen. Kroppen försämras, insjukna, åldras, och även riktning mot Allah blir bortglömd i livets
frenesi, och storheten som väntade på honom späds ut. Det är så människan sjunker i det lägsta av det lägsta
(asfala safilina), snarare skickas hon tillbaka (radda-yarudd, skicka tillbaka, sänkas) till Ingenting, till
Tomheten. Slarv, lättja, glömska, besatthet, tidensgång, ansvarets börda, misslyckanden, allt konspirerar för
att förstöra ahsan taqwim, den vackraste av bestämmelserna. Det som Allah hade skapat för absolut perfektion och
fyllighet avleds till den lägsta av det lägsta (asfala safilina). Människans försummelse frustrerar det som
kunde ha varit. Livet på jordens tyngd sänker människan ner i fattigdom.
Endast undgår ödet som påbjudits av Allah: illa l-ladzina a manu wa amilu s-salihati, de som har öppnat sig
(till Allah) och har handlat rätt. Medan fitra förfall är oundvikligt, det finns alltid en andra chans, och det
är det som uppenbarelsen för med sig. Även om fikon och olivträdet blir torra, Sinai bergen och Fredslandet
ersätter denna förlust. De som blir upplysta av iman, som är uppriktigt öppna för Allah, och agerar därefter med
utförande av salihat, d.v.s. rättfärdiga handlingar, korrigerar vad tidens gång och situationen förstör. De som
är öppna för Allah (illa l-ladzina amanu) och de som har handlat rätt (amilu s-salihati) befrias från att
falla i den lägsta av de lägsta, återhämtar fitra och nå målet som var bestämd.
Fitras ursprungliga tillstånd är irrelevant om dess förfall inte inträffar. Här finns det något som man behöver
förstå. Fitra är något som har getts till människa men som måste återerövras för att kunna lägga medvetandet och
ansträngningens förtjänst till den modell i vilken den höggs. Det är så förvandlar sitt väsen i ett kalifat, i
en akt av suveränitet och unikhet. Fitra blir förlorad, men det kan återvinnas på nytt och därefter blir
existensen i det ren glädje för dess möjligheter och inte bara ett tillstånd man har fått och levs utan
medvetande. Den som inte sätter alla sina medel för att återvända till den förlorade Trädgård sjunker i avsaknad
av allt gott, och det är ödet som väntar många. Endast muminin, de som öppnar sig till Allah, salihin, de som
agerar rättfärdigt, återfår sin essens och sänks ner för alltid i dess oändliga skönhet.
Allah sänkte ner människan (Insan) i den lägsta av de lägsta (ásfala safilin) med att först lämna henne i jorden
och sedan, efter döden, i Elden. De som inte sätter i gång sin kapacitet, alla grundade i fitra, och lämnar
denna nedåtgående rörelse, går mot det värsta ödet, det absoluta förfall, eftersom de förtjänar inget annat.
Allah uppenbarade Koranen för att ge oss en väg tillbaka till trädgården. Den som öppnar sig inuti mot sin Herre
och agerar därefter hittar tillbaka vägen som får honom att återvända till Oändligheten från vilket allt har
vuxit fram.
Iman är ett medvetet tillstånd av öppenhet till Allah. Amal Salih, rätt handlande, är dess frukt. Den består av
rättsakter genom vilka människan riktar sig till Allah (Ibadan) och handlingar med god sed med skapelsen
(Mu’amala), alla baserade på den uppenbarade visdom. Tack vare uppenbarelsen, fitra, som var kommunikationen med
Allah och överfylld generositet (som med fikon och olivträd), blir mumin salih suveräna handling, den som är
öppen för Allah, som agerar ädelt.
Så fa-lahumu: áyrun gáiru mamnun, deras lön skall vara utan ände! De, muminin-salihin, bekräftar från sitt
medvetande, Allahs överflöd och återigen dyker ner i det, vilket blir en upplevelse av njutning, och då är det
inte längre en enkel primordial tillstånd. Det kommer att vara belöningen (ayr) för deras insatser, belöningen
för deras iman och deras salihat, raka handlingar, generösa och ädla, liksom de av den ursprungliga fikon och
olivträd. Och denna belöning blir gair mamnun, d.v.s. permanent och oavbruten i Allahs evighet.
Ayr som väntar på muminin-salihin är en Trädgård (Janna) mycket större och tröstande att Fitras Janna. Däremot
för de som följer i avgrunden, med döden kommer de att väckas till deras egna frustationers oändliga natur
eftersom de andliga dimensionerna av varje verklighet har inga gränser. Det är Elden (Nar), avgrunden
(Jahannam), där de nu bränns och sjunker men livets oro tillåter inte dem att få full kännedom och där de kommer
att vara för evigt, i dess själva väsen, i al-Ahiras oändlighet, Allahs universum, dit man kommer med döden.
I allt detta finns det stor visdom (hikma). Allah har skapat människan med det bästa och önskat för honom något
ännu högre, det godas medvetande så att hans njutning blir absolut. Han sänktes till den lägsta av det lägsta
för att han skulle bli erövrare. Och i varje ögonblick av sin existens finner människan tecken på detta. I alla
processer och upplevelser återupplivar människan den gamla berättelsen om Adam, den förste profeten. Varje
ögonblick av människans liv vävs tillsammans med delar av den historien. Den har därför i varje ögonblick en
uppenbarelse. Om människan inte öppnar sig till det och tar tillfället i akt för att återansluta sig med de inre
sanningar, är hon dömt att misslyckas, vilket sker i vardagen, men tillsammans med Allah är allt
oproportionerlig.
Så det finns en stor visdom (hikma) i varje ögonblick av tillvaron, en visdom som styr (hukm) framtiden. Därför
kallar vi Allahs den bästa av härskarna” (ahkam al-hakimin), vilket är detsamma som att säga ”det bästa av de
vise” eftersom Han styr livet klokt: fa-ma yukádzdzibuka bádu bid-din. Vad är det som gör att du fortfarande
förnekar Din? Vad hindrar dig att inse detta? Vad hindrar dig från att följa Vägen (Din) som leder dig till din
Herre? Varför säger du att det är falskt (kadzdzaba-yukadzdzib) det som påminner dig om Allah? a láisa llahu
bi-áhkami l-hakimin Är inte Allah den bästa av härskarna? … Endast lathet och glömska får en att avvisa Gud
och ignorera Hans ledande visdom av allting.
Därför, enligt en hadith, när man slutar recitera eller lyssna på denna sura, muslimen bör säga inuti, balá wa
ana ’alà dhalika min ash-shahidîn, ”Sannerligen, det är så (att Allah är den klokaste) och jag är en av dem som
vittnar om detta.”
