Amer Sultan – Middle East Monitor

 

Storbritannien engagerade sig inte bara i direkt dialog med Islamic Resistance Movement (Hamas) för 32 år sedan, utan erkände också den palestinska gruppens rätt till väpnat motstånd, visar nyligen släppta brittiska dokument.

Enligt uppgifter som jag erhållit under Freedom of Information Act höll brittiska diplomater hemliga diskussioner med Hamas-representanter i London och Mellanöstern. Dokumenten tyder på att dessa möten väckte starka reaktioner från både Israel och Palestinas befrielseorganisation (PLO), som försökte smutskasta Hamas image.

Den 10 februari 1993, under ett möte i hans officiella bostad, informerade den brittiske ambassadören i Jordanien Patrick H.C. Eyers en Hamas-delegation om att Storbritannien som undertecknare av Genèvekonventionerna ”inte kunde tolerera” Hamas bruk av våld i de ockuperade områdena. Han erkände dock att Hamas agerade ”lagligt inom sina rättigheter”, samtidigt som han noterade att deras handlingar ”bidrog till den våldscykel som gjorde det svårare att lösa konflikten med fredliga, politiska medel.”

Mötet sattes upp på Hamas begäran och deltog av Ibrahim Ghosheh, rörelsens representant utomlands, Mohammed Nazzal, Hamas representant i Jordanien, och Karen Wheatley, ambassadens säkerhetsansvarige. Ghosheh beskrev Hamas som en befrielserörelse dedikerad till att befria palestinier från israelisk ockupation, och betonade att gruppen inte hade opererat utanför Palestina och ”hade inga planer på att utvidga sina aktiviteter utanför Palestina.” Han insisterade på att Hamas attacker endast riktade sig mot israeliska soldater.

Vid den tiden spelade Hamas en nyckelroll i den första intifadan (1987–1993), ett palestinskt uppror mot israelisk ockupation som i slutändan ledde till undertecknandet av Oslo I-avtalet mellan Israel och PLO i september 1993. På grund av sitt växande inflytande deporterade Israel 418 medlemmar av Hamas och Palestinska Islamiska Jihad Rörelse (IJM) till Marj Al-Zuhur i Libanon i december 1992, en aktion som väckte internationellt fördömande.

Under mötet kritiserade Ghosheh Israel för att ”överskrida internationellt acceptabla gränser genom att använda våld” och uppmanade Storbritannien ”att vidta åtgärder” för att stödja den palestinska saken. Han noterade att Storbritannien ”var känt för sitt stöd för rättvisa ändamål”. När han tillfrågades om Hamas ställningstagande till fredsprocessen, klargjorde Nazzal att även om Hamas ”inte var emot fred i sig”, avvisade den ”referensvillkoren för den pågående fredsprocessen”. Han hävdade att processen syftar till att hantera palestinier ”som en befolkning och inte som ett folk.”

Eyers sa till Hamas-representanterna att Storbritannien instämde i deras ståndpunkt i nyckelfrågor, inklusive ”de ockuperade områdenas status, otillåtligheten av att förvärva territorium med våld och det palestinska folkets rätt till självbestämmande.” Han betonade dock att Storbritannien inte var överens med Hamas om hur man kan uppnå dessa mål och betonade vikten av fredliga lösningar. Ambassadören noterade att den positiva pressbevakning som palestinierna fick under intifadans tidiga dagar ”gjorde det möjligt för politiker i väst att intressera sig för frågan om palestinska rättigheter.” Men han varnade också för att det palestinska motståndets ökande användning av skjutvapen ”begränsade politikernas manöverutrymme”, och att alla åtgärder som bekräftar västerländska fördomar om palestinier ”bara kan skada deras sak”.

Efter mötet observerade Wheatley att Hamas ledare var vältalig och ”verkade angelägna om att betona gemensamma grunder och inte provocera” ambassadören.

I London uppstod en tvist inom Foreign and Commonwealth Office (FCO) mellan Security Coordination Department (SCD) och Mellanösterndepartementet (MED) angående Hamas klassificering. SCD, som upprätthöll säkerhetskontakter med Israel och andra länder, såg den palestinska rörelsen som en organisation med en ”terroristflygel”, MED höll inte med och hävdade att Hamas attacker till stor del var begränsade till israeliska militära och paramilitära mål i de ockuperade områdena och att motståndsgruppen ”aldrig har genomfört en internationell terroristoperation eller en gränsöverskridande insats från Israel.”

Israeliska och pro-israeliska medier påstod att Hamas planerade attacker mot västerländska mål, men SCD fann att ”inget av detta är underbyggt” och tillade att Israel och PLO ”har ett intresse av att svärta ner Hamas rykte”. Deras syfte, hävdade SCD, var ”att göra livet svårt för anhängare av organisationen både hemma och utomlands.”

Efter ytterligare analys drog Storbritanniens säkerhetsbyråer slutsatsen att ingen ”stor del av tilltro” kunde fästas vid medias anklagelser om att Hamas planerade att attackera västerländska intressen. Under tiden, efter kontakter med israelerna, drog byråerna slutsatsen att ”det inte fanns något som styrker de israeliska påståendena om att Hamas-anhängare i Storbritannien spelar en avgörande roll för att stödja våld inom Israel och de ockuperade områdena.”

I USA upprepade pro-israeliska tidningar israeliska påståenden om att Hamas hade etablerat en ”säker tillflyktsort” på amerikansk mark, med dess centrala kommando som opererade inifrån USA. En topphemlig kabel från den brittiska ambassaden i Washington till FCO avfärdade emellertid dessa anklagelser som ett ”uppenbart israeliskt försök att avleda den amerikanska allmänhetens uppmärksamhet” från kontroversen kring deporteringen av Hamas- och IJM-medlemmar till Marj Al-Zuhur.

Ambassadens bedömning baserades på kommunikation med Ronald Schilcher, chef för det amerikanska utrikesdepartementets Bureau of Counterterrorism. Schilcher bekräftade att Israel ”uppenbart försökte göra något av ingenting” och noterade att medan cirka 20 Hamas-aktivister var närvarande i USA, ”höll FBI stenkoll” på dem. Han nämnde specifikt Dr Mousa Abu Marzouk, en Hamas-ledare bosatt i USA vid den tiden efter att ha tagit doktorsexamen i byggledning från University of Colorado. Medan Schilcher sa att Abu Marzouk kunde beskrivas som en del av Hamas politiska ledarskap, avfärdade han israeliska påståenden om att han kontrollerade Hamas-operationer från utlandet som ”nonsens”. Den amerikanska säkerhetstjänstemannen bekräftade att Abu Marzouks interaktioner med Hamas-medlemmar i Palestina främst var inriktade på att presentera Hamas fall för den amerikanska allmänheten.

I Storbritannien uppskattade SCD att det fanns omkring 100 aktiva Hamas-medlemmar, de flesta studenter som var missnöjda med PLO:s moderata hållning. Mark Canning, chef för SCD, bekräftade att ”det inte fanns någon information som styrker” israeliska påståenden om att Hamas-ledare i Storbritannien styr terroristoperationer i de ockuperade områdena.

Storbritannien bjöd in israeliska myndigheter att tillhandahålla bevis som stöder deras påståenden, men Israel misslyckades med att göra det.

PLO motsatte sig starkt Storbritanniens kontakter med Hamas. Några dagar efter ambassadörens möte med Hamas-representanter informerade Dr. Asaad Abdel Rahman, medlem av det nationella rådet och PLO:s centrala verkställande kommitté, Eyers att han hade fått ”ett upprört telefonsamtal” från PLO-ledaren Yasser Arafat som uttryckte ”oro och irritation” över att västländer engagerar sig med Hamas samtidigt som de vägrar att föra dialog med PLO.

Som svar gjorde Eyers flera nyckelpunkter:

• Den brittiska regeringen skulle inte motivera vem dess företrädare valde att prata med.
• Påståendet att Storbritannien undvek kontakt med PLO var osant, eftersom brittiska diplomater var i regelbunden kontakt med PLO-tjänstemän i Jordanien och Tunis, inklusive Arafat själv.
• Det var fel att anta att något dold politiskt syfte låg bakom hans mottagande av Hamas-representanter.
• Mötet hölls på begäran av Hamas-representanter bosatta i Jordanien och Hamas är en del av den politiska scenen i landet.
• Det var viktigt att inte skära av grupper som Hamas från idéer som utmanade deras egna.
• Storbritannien förblev engagerat i fredsprocessen och gjorde klart för Hamas att våld undergrävde den palestinska saken.
• Storbritannien hade för avsikt att upprätthålla kontakter på lägre nivå med Hamas som en del av dess bredare diplomatiska engagemang i Jordanien.

 

I Washington upprepade det amerikanska utrikesdepartementet de palestinska förhandlarnas oro över västvärldens engagemang med Hamas. Faisal Al-Husseini och Hanan Ashrawi, medlemmar av den palestinska delegationen till fredssamtalen i Madrid, kritiserade västländer för deras vilja att prata med Hamas medan några av dem vägrade att engagera sig med PLO.

Enligt antiterroristtjänstemän och Jordan Affairs Department vid det amerikanska utrikesdepartementet sa Al-Husseini och Ashrawi att ”det var väldigt konstigt för dem [västländer] att ha kontakter med en terroriströrelse som motsatte sig fredsprocessen.”

Efter interna diskussioner instruerade Storbritanniens utrikesminister Douglas Hurd brittiska diplomater att inte följa några amerikanska beslut angående Hamas. I ett topphemligt telegram godkände Hurd den brittiska ambassadören i Jordanien och den brittiska konsuln i Jerusalem att ”upprätthålla kontakter på arbetsnivå” med Hamas.

I december 1993 ägde ytterligare en omgång samtal rum i London mellan Hamas-ledaren Mohammed Nazzal och Janet Hancock, chef för utrikesministeriets forsknings- och analysavdelning. Nazzal förutspådde att Gaza-Jerikos första överenskommelse skulle kollapsa på grund av dess misslyckande med att ta itu med palestinsk suveränitet och självständighet. Hamas ”behövde inte vidta några drastiska åtgärder för att avskaffa” avtalet, sade han.

Nazzal betonade att Hamas var angelägen om att ”ha en dialog med den brittiska regeringen för att presentera Hamas åsikter.”

Hancock noterade att även om Hamas förblev engagerad i väpnat motstånd och ansåg sig vara en palestinsk nationalistisk organisation ”med en vädjan bortom den smala islamiska valkretsen”, menade hon att Hamas saknade en ”vision för palestiniernas liv” efter befrielsen.

I sin slutsats sa Hancock att PLO:s misslyckande att leverera några påtagliga vinster på plats som ett resultat av dess politik är ”ett av Hamas starkaste kort”. Medan denna situation kvarstår kommer Hamas att ”blomstra”. Men om situationen förändrar det stöd som gruppen åtnjuter ”kan blekna, om den inte under tiden kommer med ett trovärdigt alternativt program”, förklarade hon.

 

 

Original text: UK recognised Hamas’s right to armed resistance 32 years ago, British documents reveal