Nadeine Asbali – Glamour

Det är svårt att föreställa sig ett plagg som är mer politiserat och kontroversiellt än hijaben – och som någon som har valt att täcka sitt hår i över ett decennium vet jag detta mer än de flesta.

På sistone, när temperaturen har rasat här i Storbritannien, har vi sett modetrender styra mot sätt att se cool ut samtidigt som den håller värmen, och en stor utmanare har varit den stickade huvan, balaklavan eller kapuschong. Det känns som att de finns överallt. Alla high street-butiker har dem på lager, alla de coolaste influencers verkar ha dem på sig, och de var vanliga på alla världens modeveckor 2024.

Föga överraskande har Depop rapporterat en ökning på 398 % i sökningar efter stickade huvor sedan juli, och en snabb titt på stickade produkter på Etsy avslöjar dem som en topptrend.

Här är grejen: de är inget annat än hijabs gjorda av ull, som döljer håret och nacken precis som muslimska kvinnor har gjort i århundraden. Men med tanke på hur åsiktsfulla alla verkar vara om hijab – från stater och regeringar till feministiska rörelser och politiska partier – var är allt tjafs om att kvinnor plötsligt täcker sina huvuden i modets namn eller bara håller sig varma i kylan? Och när är ett huvudtäckande ett kontroversiellt plagg – till och med förtryckande och patriarkalt i vissas ögon – och när blir det moderiktigt och cool?

Sedan jag valde att bära hijab vid femton års ålder har jag mött oändlig diskriminering för att vara synligt muslim. Det har påverkat mig i anställningsintervjuer, ibland gjort mig otrygg offentligt och till och med avslutat vad jag trodde skulle vara livslånga vänskap. Jag har blivit utsatt för fysiska hot om våld, fått rasistiska kommentarer slängda mot mig på gatan och mött dömande blickar när jag lämnar huset – allt för att jag täcker mitt hår dagligen.

När jag utforskar i min bok Veiled Threat: on being visibly Muslim in Britain (som kom ut i januari förra året), möter muslimska kvinnor i huvudduk som jag ett dubbelt hot om kvinnohat och islamofobi i ett. Våra hijabs gör oss till ett utländskt hot att bli kontrollerade av polisen och utstötta men också till undergivna offer i behov av räddning. Denna ständiga kritik och dom är utmattande och skadlig.

Att se själva anledningen till att vi är under attack blir den här säsongens ”den”-artikel som cementerar ett skrämmande faktum för mig: Det handlade aldrig om hur mycket av vårt hår som är täckt. Det handlar om vems huvud som täcks över i första hand.

En av de vanligaste kritikerna som hijab bärande kvinnor möter är att vi omöjligt kan ha valt att täcka vårt hår och våra kroppar själva – uppenbarligen måste vi hjärntvättas av en föråldrad patriarkal religion eller en kontrollerande far eller make. Jag har till och med haft främlingar på bussen som kommit och sagt att jag inte behöver bära ”det” i Storbritannien eftersom kvinnor är ”fria här”.

Som sådan har mainstreamfeminismen länge hamnat i strid med muslimska kvinnor som täcker – och ser oss som de ultimata antifeministerna. Tänk på de feministiska kändisarna som klipper av sig håret i solidaritet med kvinnor som tar av sig sina hijab i Iran samtidigt som de inte erbjuder något annat än tumbleweed-tystnad till dem som kämpar för att behålla dem på platser som Frankrike.

Men varför ses kvinnor i stickade balaklavor aldrig vara offer för kvinnohat fängslade i ett tygfängelse på det sätt som hijab bärande kvinnor är? I slutändan handlar det om hur vita västerländska kvinnor antas kunna fatta sina egna autonoma kroppsbeslut. Muslimska kvinnor, å andra sidan, är så avhumaniserade på alla plan – ständigt någons offer eller någons hot – att valet att täcka aldrig ses som verkligen vårt eget.

Detta hyckleri ses också på andra håll. Oavsett om det är Kim Kardashian som prisas för att vara omstörtande och udda för att hon bär en helsvart outfit som täckte hela hennes kropp (inklusive hennes ansikte) på Met Gala 2021 när muslimska kvinnor utsätts för straffrättsliga påföljder för att klä sig så i många västländer, eller Hailey Bieber idoliseras för att ha stylat en silkeshuvudduk på ett sätt som muslimska farmor har gjort i urminnes tider. Huvudbeklädnader ses som anständiga och eleganta när de är på huvudet av historiens skönhetsikoner som Audrey Hepburn, men på något sätt aldrig när de bärs av muslimska kvinnor.

Det ironiska är att jag faktiskt gillar trenden. Många muslimska kvinnor (inklusive jag) har också burit stickade balaklavor i dessa kallare tider, tacksamma för ett sätt att hålla våra öron extra varma samtidigt som de följer vår tro. Och att se fler täckta huvuden på platser där det en gång var tabu känns till och med som att det tar värmen lite från oss. Men varje gång jag ser en kan jag inte låta bli att känna sticket av den islamofobiska dubbelmoralen som följer oss vart vi än går. Om det är coolt att täcka om du heter Kim, men förtryckande om du heter Khadija, vad säger det då?

Det har alltid handlat mer om att använda muslimska kvinnors kroppar som en kampplats för islamofobiska berättelser än själva plagget.

Originaltext: Knitted hoods and bonnets are all the rage, yet Muslim women like me still face discrimination for wearing a hijab