Min senaste artikel fokuserade på den religiösa personligheten, och jag tog som exempel imamens roll som
symboliserar den, när denne sitter på de mäktigas sida och mot de svaga. Jag försökte lyfta fram rollen hos vissa
som tar över funktionen utan att stå till svars gentemot dem som har tilldelat honom det.

Den här gången är jag intresserad av religiösa institutioner, alltid för att lyfta fram de brister som hindrar
framväxten av ledare, män och kvinnor, modiga, dedikerade och legitima, samt solidariska muslimska samhällen,
organiserade och kapabla att inte bara bekämpa islamofobi effektivt, utan också att komma ut ur offrets ställning
där vi är inspärrade och även bidra till en fransk republik som inte håller sina löften. (Red. Artikeln är skriven
i Frankrike men problembeskrivning och slutsatsen gäller även för oss i Sverige)

De muslimska massorna domineras av dem som hävdar att de representerar dem

Sedan 2000-talet har vi sett en mängd projekt med byggandet av stora moskéer och byte av ohälsosamma bönelokaler
med moskéer i gott skick… ja, inte alltid. Byggnader har växt ut ur marken, väggarna byggdes upp och nya personer
tycktes leda dessa projekt. Nästan tjugo år senare inser vi att dessa personer alltid är desamma och att de
grundade organisationerna själva deltar i kontrollen och herravälde över dem som kallas ”muslimer”. Ändå slutar vi
aldrig höra utmaningar till enighet! Men så länge man blandar enighet med hegemoni, kommer vi att fortsätta att
se de muslimska massorna domineras av dem som hävdar att de representerar dem.

Återigen, de muslimska samhällen är tros samhällen, den plats där man uttrycker denna tro är främst platsen för
dyrkan. Och för att hantera denna dyrkansplats finns det alltid organisationer som består av män och kvinnor…
eller snarare, förlåt, organisationer som består av män och nästan aldrig kvinnor.

Men vad ska man göra när detta samhälles andliga centrum inte tjänar de troende men tjänar personliga intressen?
Eller, ännu värre, när detta andliga centrum blir ett centrum där man försöker passivisera de troende genom
predikningar och lyriska berättelser så att de accepterar dominans, orättvisor så att de anpassar sig till det?

Organiserade bedrägerier i religionens namn

Är det inte en katastrof att se sådan acceptans av orättvisan? Att se många platser av dyrkan, organisationer och
religiösa figurer stå i framkant för att förstöra kampen mot islamofobin eller torpedera arbetet i föreningar de
inte kontrollerar?

Man måste komma ihåg att alla dessa organisationer härleder sin makt från de troende, men hur många av dem är
verkligen till deras tjänst? För att ta reda på det ska man fråga de troende i varje plats för tillbedjan om de
konsulteras när beslut fattas, om man offentliggör den ekonomiska räkenskap, om transparens finns om deras arbete,
om styrelsen i dessa organisationer verkligen är representativa för mångfalden av de troende, både i sina åsikter,
kön, klass eller bakgrund … Fråga dem om de har någon kontroll över dessa organisationer och om de har möjlighet
att säga att föreningen ger ett positivt bidrag både i deras liv och i deras samhälle.

Om svaret är nej, är dessa organisationer en bluff organiserad i religionens namn. Man ska inte acceptera att en
organisation som hävdar att de är till för att tjäna ett samhälle står först och främst till tjänst för en handfull
män och deras intresse eller i tjänst av en stat och dess agenter. Detta arbetssätt som upprätthålls genom att
skuldbelägga massorna, påtvingad tystnad, känslomässig utpressning, felplacerade solidaritet och manipulation av
heliga texter, gör det omöjligt all frigörelse för dem som kallas ”muslimer” och som kretsar runt platser av
dyrkan.

En konfiskering av de troendes makt

Vi har sett under flera år fenomenet med människor som lämnar moskéer och inte vill sätta sin fot där igen, inte på
grund av ett förkastande av islam, men förkastandet av dem som har tagit dessa moskéer som gisslan, genom att
avvisa de som gör dessa dyrkansplatser till ett centrum för personlig makt och genom att avvisa de som man
uppfattar gör sig medskyldiga genom sin tystnad.

Självklart har detta idag förändras och förvaltningen av platser av tillbedjan baserad på modellen av en
autokratisk ledare och hans grupp gradvis ersatts av en lite mer sofistikerad modell. Ett projekt lanseras, säljs
till muslimer som ett ”projekt för samhället”, och när projektet är finansierat blir det ett företag som drivs av
projektets ensamägare. Och i gengäld blir samma muslimer som finansierade projektet kunder för detta företag
istället för att vara mottagarna för dess vinster. Det är bara att gratulera dessa ”entreprenörer”, de har hittat
den goda bluffen för att inte behöva betala tillbaka till banken eller stå till svars gentemot investerarna.

Så det är inte religionen som är en bluff men svindlarna som blivit religiösa.

Utöver denna förverkande av de troendes makt, hur kan vi förklara att religiösa organisationer sällan, om någonsin,
arbetar tillsammans? Jag bevittnade detta under undantagstillståndet och på toppen av repressalier mot muslimer i
form av tillfälliga frihetsberövande och polis eller gendarmeris husrannsakan av moskéer. Ingen imam eller förening
bland de som drabbades av det riktade kunde räkna med andras solidaritet.

Är vi överraskad? Absolut inte. Dessa religiösa organisationer, som själva drivs av chefer med strängt personliga
ambitioner, är således naturligt konkurrerande mot varandra. Det kan inte finnas solidaritet eller kollektiv
handling med organisationer som förvaltas som kapitalistiska enheter och som är inrättade för att tjäna privata
intressen.

När jag säger chefer överdriver jag inte. Hur ska man kalla annars en person som tar pengar som de troende har
samlat ihop i Guds och gemenskapens namn för att registrera ett företag i sitt eget namn för att göra moskén till
sin personliga ägodel? Hur ska man kalla en man som tar makten i en föreningsstyrelse och stannar där genom valfusk
eller, som ofta är fallet, utan att någonsin ha öppna och transparenta val?

Som grädde på moset, efter att ha sålt ett mosképrojekt för alla, går man till sitt hemlands konsulat för att
ansluta moskén eller till ett maktcentrum i tjänst av hans broderskap, Muslimska brödraskapet, salafi eller
tabligh. När det gäller de troende som hoppades på en fristad för sig själva och deras barn, kan de alltid gå
någon annanstans.

Med tiden, en förfining av det värsta

Personligen märker jag sedan mitten av 1990-talet inte en utveckling mot det bästa men en förfining av det värsta.
Marknaden för Frankrikes islamiska organisationer är fullständigt kokande sedan Tariq Ramadans fall, alla går runt
med löfte om att representera de som kallas ”muslimerna” och frågar ”hur mycket!”, de är engagerade i frågan och
”hur mycket!”, de är ointresserad. Beklämmande!

Man måste vara politiskt omogen för att tro att en revolution kommer att äga rum och att dessa bedrägerier kommer
att stoppas genom en enskild persons projekt och hans grupp som inte står till svars gentemot någon.
Centraliseringen innebär alltid en uppkomst av törst efter makt och skådespelet med Islams entreprenörer i
Frankrike förmedlar inte frigörandet av de muslimska massorna utan bevarandet av deras utnyttjande, deras dominans
och för att citera en vän ”ersättandet av vit paternalism med svartkallars paternalism”.

Inte undra på att staten, inför ett sådant spektakel, tillåter sig själv att välja sina tjänare bland dem som vill
representera muslimerna i stället för att de sistnämnda bestämmer sina egna representanter och som står under deras
kontroll.

Vad skulle lösningen vara? Precis som människor i allmänhet är oförmögna att acceptera orättvisor, förnedring eller
förolämpningen av deras intelligens, kan det vara till nytta för de troende att göra uppror och ta kontroll över
sina gudstjänstlokaler, sina föreningar och spränga de lås som förhindrar all frigöring. Dessa platser och
organisationer, som talar för din räkning och finansieras genom dig, hör till dig och till ingen annan.

Om dessa organisationer och de som styr dem inte står till svars gentemot dig för sina handlingar, kan du vara
säker på att de inte kommer heller att göra det gentemot någon annan. Fråga dig själv om de här personerna har i
åtanke ditt intresse eller dina barns intresse.