Hakim Bey – Webislam
De riktiga pengar och den hierarkiska religionen tycks ha uppstått i samma mystiska tid mellan den tidiga neolitiska era och början av 3000-talet f.Kr. i Sumer och Egypten, vad kom först, hönan eller ägget? Var det ena ett svar till den andra eller är den ena en sida av den andra?
Det råder ingen tvekan om att pengar har en djup religiös inblandning, från första ögonblicket av sin existens börjar den att kämpa för att vara en del av själen – att själv dra sig tillbaka från den materiella världen, att överskrida materialismen, att bli en verkligt effektiv symbol . Med uppfinningen av skriften omkring 3100 f.Kr. växer pengarna fram som vi känner det, från ett komplicerat system av polletter eller diskar gjorda av lera som representerar lös egendom och tar formen av skriftliga redogörelser för krediter tryckt på lerbrickor. Nästan utan undantag verkar dessa ”checker” hänvisa till skulder till staten och templet och i teorin skulle de ha kunnat användas i ett stort system för utbyte som kredit handlingar ”tryckta” av teokratin.
Mynten dök inte upp förrän 700 e. Kr. i Grekland och Mindre Asien. De var gjorda av Electrum (guld och silver) inte för att dessa metaller har ett grundläggande värde, men eftersom de var heliga – Sol och Måne, förhållandet mellan deras värde har alltid varierat över 14:1, inte för att värdet av guldet (solen) är 14 gånger större än silver men eftersom det tar 14 ”solar” får månen att växa från halvmåne till fullmåne.
Mynten kan ha sitt ursprung som symboliska delar av templet och offer riterna som anhängarna fick med för att göra dem delaktiga – heliga souvenirer, som senare kunde bytas mot varor eftersom de var ”välsignade” och ingen verklig användnings värde. (Denna funktion kan ha sitt ursprung i stenålderns handel med ”ceremoniella” huvud för stenyxor som användes i offerfester som potlatch.) Till skillnad med Mesopotamiens kredit handlingar, var mynten präglade med bilder som ansågs heliga och tvetydiga objekt, en skärpunkt mellan vardagsverklighet och den andliga världen (Detta pekar på vanan att använda dubbla mynt för att göra dem ”andliga” och kasta i brunnen, som den andra världens ögon) skulden i sig – det faktiska innehållet i alla pengar – är ett begrepp utomordentligt andlig.
Som en skatt (original skuld) innebär en kapitulation inför en ”legitim makt” som tar över maskerade under religiös ideologi – men som ”riktig skuld” har den en andlig förmåga att reproducera sig själv som en organisk varelse. Redan nu är den enda ”döda” objekt runt om i världen som har denna egenskap – ”pengar föder pengar”.
Vid denna punkt börjar pengarna ta en parodisk aspekt vis a vis religionen – det verkar som att pengar vill tävla med Gud, för att bli en inneboende själ, rena metafysiken, och trots att vara det ”styr världen ”. Religionen bör beakta denna hädiska karaktär hos pengarna och fördöma det som onaturligt. Pengar och religion börjar konkurrera med varandra – man kan inte tjäna både Gud och Mammon samtidigt, men så länge religionen fortsätter att agera som en separations ideologi (statens hierarki) kommer aldrig att kunna riktigt ta över problemet med pengarna. Reformatorer dyker upp om och om igen inifrån religionen för att driva penningutlånare från templet, och de kommer alltid tillbaka – i själva verket oftast blir långivarna en del av templet. (Det är ingen slump att banker genom tiderna har imiterat religiös arkitektur.)
Enligt Weber var Calvin den som till slut löste problemet med ”ockrens” teologiska motiveringen men detta knappast förtjänade uppmärksamhet från verkliga protestanter som Diggers (Grävarna – England 1640-talet) som föreslog att religion borde en gång för alla vara i total motsättning med pengar – på det sättet skulle börja det nya millenniet. Det verkade som om upplysningen var den mest lämpliga sättet för att lösa problemet – genom att förkasta religionen som den härskande klassens ideologi och ersätta den med rationalismen (och ”De klassiska ekonomierna”). Denna förklaring kan inte på något sätt göra rättvisa åt de Illuminati som föreslog en avveckling av alla makt och auktoritets ideologier och inte heller förklara varför de ”officiella” religioner inte bekräftar sin potentiella ställning som opposition och istället satsar för att ge moraliskt stöd till staten och kapitalet.
Dock under påverkan av romantiken framträdde, inom och utanför den ”officiella” religionen, en växande känsla av andlighet som ett alternativ till liberalismens förtryckande aspekter och dess intellektuella och konstnärliga allierade. Å ena sidan ledde detta till en konservativ, revolutionär och romantisk reaktion (t.ex. Novalis), men å andra sidan den närdes också av den gamla kätterska traditionen (som också började med ”civilisationens födelse” som en motståndsrörelse mot expropriations teokrati) och fann sig själv i en främmande ny allians med den radikala rationalismen (den framväxande ”vänster”), William Blake, till exempel, eller Spence och hans anhängares ”hädiska kapell” representerar denna trend.
Mötet mellan andlighet och motstånd är inte något slags surrealistiskt eller onormal händelse som ska sökas eller rationaliseras genom ”Historien”, den intar en position i ”radikalismens” djupa rötter, och trots Marx eller Bakunins militanta ateism (i sig själv en slags muterad mystik eller ”kätteri”), den andliga är fortfarande oupplösligt förbunden med den ”gamla goda sakfråga” som hjälpte till att skapa.
För några år sedan skrev Regis Debray en artikel där han påpekade att trots artonhundratalets materialisms säkra förutsägelser fortsatte religionen ihärdigt att finnas kvar och inte försvinna – och att kanske var det dags för Revolutionen att oroa sig för denna mystiska uthållighet. Med sin bakgrund i en katolsk kultur var Debray intresserad av ”Frigörelsens Teologi”, vilket är en projektion av de gamla nästan kätterska ”fattiga” franciskaner och återupptäckandet av ”Bibelns kommunism”.
Om han var från den protestantiska kulturen hade han kommit ihåg 1700-talet och letat efter hans sanna arv, om han varit muslim hade han vänt sig till shiiterna eller ismailisternas radikalism eller 1800-talets ”neo-sufis” anti kolonialism. Varje religion ger upphov till sin egen interna antites om och om igen, varje religion har beaktat konsekvenserna av moralisk opposition mot makten, alla motsägelser innehåller ett ordförråd av motstånd samt en kapitulation inför förtrycket. Generellt sett kan man säga att fram till nu detta ”mot tradition”, som är både utanför och inom religionen, har varit en ”raderat innehåll.”
Debrays fråga gällde möjligheterna för dess förverkligande. Befrielseteologin förlorat det mesta av sitt stöd inom kyrkan när den inte kunde hålla längre sin ställning som en rival (eller partner) till den sovjetiska kommunismen, den kunde inte behålla denna funktion på grund av kommunismens sammanbrott. Men några frigörelsens teologer visade sig vara uppriktiga och är fortfarande kvar i det (som i Mexiko), plus en nästan obemärkt tendens i samband med katolicismen, som exemplifieras av Ivan Illichs nästan anarkistiska skolastik som fortsätter i bakgrunden. Liknande tendenser kan hittas inom ortodoxi (t.ex. Bakunin), protestantism, judendom, islam och (i en något annorlunda form) i buddhismen, dessutom, de flesta former av ”överlevande” inhemsk andlighet (t.ex. Shamanism) eller afro-amerikanska synkretism kan hitta en gemensam punkt med olika radikala tendenser hos de ”större” religioner om sådana frågor som miljö och anti-kapitalismens moral. Trots viss romantisk reaktion hos olika New Age rörelser och post New Age kan den också förknippas med denna breda kategori.
I en tidigare uppsats har vi skissat upp idéerna som behövs för att tro att kommunismens kollaps innebär en triumf för hans enda motståndare, kapitalismen. Enligt den globala nyliberala propaganda, det finns bara en värld nu, och denna politik har fått allvarliga konsekvenser för en teori med pengar som en virtuell enhet (autonoma, förandligade och allsmäktiga) i meningens unika universum. Under dessa förhållanden allt som en gång var en tredje möjlighet (neutralitet, tillbakadragande, motkultur, ”tredje världen”, osv. …) bör nu befinna sig i en ny situation. Det finns inte längre en ”andra plats”. Hur k an då finnas en ”tredje”? ”Alternativen” har katastrofalt minskat. Den enda världen är nu i stånd att krossa allt som en gång flydde från dess extatiska famn, tack vare den olyckliga distraktionen att bedriva i huvudsak ett ekonomiskt krig mot ondskans imperiet Det finns ingen tredje väg, det finns ingenting mer. Allt som är annorlunda bör inordnas i den enda världens enhetlighet, eller blir avslöjat som motsats till den världen. Om vi tar dessa teorier för givna, måste vi fråga oss var kommer religionen att placeras i denna nya karta över kapitulation och motstånds ”zoner”. Om ”revolutionen” har frigjorts från den sovjetiska förtryck, och nu är det återigen ett giltigt begrepp, är vi äntligen i stånd att erbjuda ett trevande svar på Debrays fråga?
Om vi tar ”religionen” som helhet, även inklusive sådana aspekter som shamanismen som hör till samhället snarare än staten (enligt Clastres antropologi), inklusive polyteism, monoteism, och icke-teism, mystik och både kätteri och ortodoxierna, ”reformerade” kyrkor och ”nya religioner”, förlorar föremålet för undersökning självfallet definition, gränser, konsekvens, och kan inte ifrågasättas eftersom det skulle endast generera olika reaktioner snarare än ett svar. Men ”religion” syftar på något, ni kan kalla det en viss mängd färger i människans framtids spektrum, och som sådan bör övervägas (åtminstone tillfälligt) som en giltig enhet för dialog och teoretiserande. I Kapitalens seger stund, varje religion kan bara ses som ingenting, till exempel som ett slags handelsvara som kan förpackas och säljas, en resurs som ska delas i bitar, eller en invändning som skall elimineras. Alla idéer (eller ideologi) som inte kan inordnas i kapitalets ”slut historia” måste fördömas.
Detta omfattar både reaktion och motstånd och säkerligen även det mesta av medvetandetillståndets icke avgränsande återkoppling (religio) med ”själen” som en mental oförmedlad självbestämmande och värdeskapande, det ursprungliga målet för alla ritualer och dyrkan. Religion med andra ord har förlorat allt kontakt med världens makt eftersom makten har migrerat från världen, den har lämnat även staten och har uppnått ren apoteos (förgudande, en ceremoni, genom vilken forntidens folk tilldelade en människa gudomlig rang) som den Gud som ”övergav Anthony” i Kavafis dikt. De få stater (främst muslimska) där religionen har makt, befinner sig just inom den all mindre region där det finns en inhemsk opposition till kapitalet (och därför får märkliga sängkamrater som Kuba!). Precis som alla andra ”tredje väg” religionen har framför sig en ny dikotomi, den totala kapitulationen eller revolt. Därför religionens ”revolutionära potential” blir alltmer tydligt även om det är fortfarande inte klart om den kan ta form av reaktion eller radikalism, eller det kan vara så att religion är ännu inte besegrad.
I Ryssland och Serbien den ortodoxa kyrkan verkar ha satsat på turen som en reaktion på den nya världsordningen och har därför funnit nya partner i sina gamla bolsjevikiska förtryckare. I Tjetjenien fortsätter Naqshbandi Sufi Order sin hundraåriga kamp mot ryska imperialismen. I Chiapas finns en märklig allians mellan det ”hedniska” Maya folket och katoliker. Vissa fraktioner av amerikansk protestantism har letts till en viss grad av paranoia och väpnat motstånd (men även paranoida har en verklig fiende), medan andligheten hos ursprungsbefolkning i Amerika upplever en liten men mirakulöst väckelse, inte ett spöke kostym som dyker upp idag men en motiverad och djup ståndpunkt kapitalets monokulturs hegemoni. Dalai Lama ibland framstår som en av ”världens ledare” som kan säga sanningar om det som är kvar av kommunistiskt förtryck och kapitalismens omänsklighet, en ”Fri Tibet” kan ge en utgångspunkt för ett ”interreligiös” block av små nationer och religiösa grupper allierade mot samförstånds socialdarwinism. Den arktiska shamanismen kan återuppstå som en ”ideologi” för vissa nya sibiriska republiker självbestämmande och några Nya religioner (t.ex. västvärldens neo-hedendom eller psykedeliska kulter) hör också per definition eller som standard fel till opposition.
Islam har betraktat sig själv som en fiende till den kejserliga kristendomen och den europeiska imperialismen nästan från den dag den föddes. Under 1900-talet fungerade som en ”tredje väg” gentemot både kapitalismen och kommunismen, och inom ramen för den nya enda värld är per definition en av de få massrörelser som inte kan integreras i konsensus enhet. Tyvärr motståndens spjutspets, ”fundamentalismen”, tenderar att minska islams komplexitet till en konsekvent artificiell ideologi, ”islamismen”, som uppenbarligen misslyckas när den talar till den normala mänskliga önskan om olikhet och komplexitet. Fundamentalism har redan misslyckats med att ta till sig de ”empiriska friheter” som borde vara ett minimikrav för ett nytt motstånd, till exempel, dess kritik av ”ocker” är uppenbarligen ett otillräckligt svar på IMF och Världsbankens intriger.
Sharias ”tolknings dörrar” bör åter öppnas, och inte stängas för alltid, och ett förverkligbart alternativ till kapitalismen måste växa fram inifrån traditionen. Hursomhelst, man kan tro att 1969:s libyska revolution hade åtminstone den förtjänsten att försöka slå ihop 68:s anarkosyndikalismen med Nordafrikas neo-Sufi Orders jämställdhet och skapa en revolutionär islam. Något liknande kan sägas om Ali Shariatis ”shiitiska socialismen” i Iran, som krossades av ulamokratin innan den kunde kristalliseras i en sammanhängande rörelse. Faktum är att islam inte kan avfärdas som den puritanska monolit som den porträtteras i den kapitalistiska media.
Om en verklig anti-kapitalistisk koalition dyker upp i världen, kommer den inte att kunna finnas utan islam. Målet för vilken teori som helst som vill skapa närmande till islams, tror jag, finns i att uppmuntra dess egalitära och radikala traditioner och dra tillbaka dess auktoritära och reaktionära diskurs former. Inom Islam finns mytiska figurer som ”den gröna profeten” och mystikernas dolda ledare, al-Khezr, som kunde lätt bli ett slags skyddshelgon för miljön, samtidigt som historien erbjuder modeller som den stora algeriska sufiska emiren, frihetskämpe, Abdul Qadir, vars sista handling (i exil i Damaskus) var att skydda de kristna mot syriska ulamas intolerans.
Sett utifrån, finns i denna islam potential för en ”interreligiös” rörelse som sysslar med fred och tolerans idealen samt motstånd mot ”nyliberalismens” post-sekulära och post-rationalistiska våld och dess allierade. I själva verket islams ”revolutionära potential” har inte förverkligats än, men den är verkligt.
Från den stund kristendomen blev den religion som ”födde” (i Webers ord) kapitalismen, dess position i relation till kapitalismens gudomlighet är nödvändigtvis mer problematisk än islams. I århundraden har Kristendomen utarbetat och byggt ett slags värld av sig själv där vissa sociala aspekten kan kvarstå (även om det är bara söndagar), även när man samtidigt håller fast till illusionen om en mysig relation med makt. Som en bundsförvant av kapitalet (som ses med benign likgiltighet för hypotesen om tron) mot den ”gudlösa kommunismen”, kristendomen kunde bevara bilden av makt, åtminstone tills för fem år sedan. Kapitalismen behöver inte nu längre kristendomen och det sociala stöd den åtnjöt kommer snart att försvinna. Återigen har drottningen av England övervägt att avgå som chef för den anglikanska kyrkan, och det verkar osannolikt att hon blir ersatt av någon VD för några stora internationella Zaibatsu! ”Pengar är Gud – Gud är död äntligen”, Kapitalismen har gjort narr i hemlighet av upplysningens ideal. Men Jesus är en gud som dör och stiger igen, man kan säga att man har gått igenom allt detta förut.
Även Nietzsche ”redan galen” undertecknade sitt sista brev som ”Dionysos och den korsfäste”, slutligen kanske är den enda religion som kan övervinna ”religionen”. Inom kristendomen finns ett stort antal trender (eller har bestått sedan 1600-talet, som kväkarna) som strävar efter att återuppliva det radikala messias som rengjorde templet och lovade kungariket till de fattiga.
I Amerika till exempel verkade omöjligt att föreställa sig en verkligt effektiv massrörelse mot kapitalet (någon sorts ”progressiv populism”) utan kyrkornas medverkan. Återigen den teoretiska uppgiften blir tydlig, behovet föreslår inte någon vulgär form av ”inkorporering” i den organiserade kristendomen för att radikalisera en konspiration inifrån. Snarare skulle målet bli att uppmuntra den uppriktiga potentialen och generalisera den mot den kristna radikalismen, även inifrån som en ärlig troende (hur som helst existentialisterna ha tro!) eller som en ärlig anhängare från utsidan.
För att testa detta teoretiserande här kommer ett exempel, säg Irland (där jag befinner mig när jag skriver detta). Eftersom Irlands ”problem” uppstår främst på grund av sekterismen, helt klart man måste anta en antiklerikal inställning, faktiskt ateismen borde vara det minst känslomässigt lämpliga. Men religionens inneboende tvetydigheten i irländsk historia bör kommas ihåg. Det fanns stunder då katolska präster och lekmän stödde motståndet eller revolutionen. Kyrkornas hierarkier har generellt sätt visat sig vara reaktionära, men hierarkin är inte detsamma som religion. På den protestantiska sidan har vi Wolfe Tone och Förenade irländare, en förenade ”interreligiös” rörelse. Även idag i Nordirland är dessa möjligheter inte döda, anti-sekterism är inte bara ett socialistiskt ideal, men också ett kristet ideal.
På den katolska sidan… för några år sedan träffade jag en radikal präst i en hednisk festival i Aran Islands, en av Ivan Illichs vänner. På frågan, ”Vad är egentligen din relation till Rom?” svarade han, ”Rom? Rom är fienden.” Rom har förlorat sin makt på Irland under de senaste åren, fälld av det anti-puritanska upproret och den interna skandalen.
Det vore fel att säga att makten i kyrkan har gått till staten, om man inte också tillägger att regeringens makt har gått till Europa, och Europas makt har gått till internationellt kapital. Innebörden av katolicismen i Irland är redo att tas hand om. Under de närmaste åren räknar vi med att se både utanför och inne i kyrkan ett slags återupplivande av den ”keltiska kristendomen”, tillägnad åt motståndet mot miljöförstöring, både den fysiska och imaginära, och därmed förbunden med den anti-kapitalistiska kampen. Hursomhelst detta försök kommer också att inkludera eller åtminstone påverka protestantismen. En sådan bred rörelse lätt kan hitta sitt naturliga politiska uttryck i socialismen eller till och med anarkosyndikalismen, och kan spela en användbar roll som kraft mot sekterism och kyrkans roll. Därmed skulle religionen även i Irland ha en revolutionär framtid.
Jag hoppas att dessa idéer får mycket liten acceptans inom den traditionella ateistiska anarkismen eller bland det som är kvar av ”dialektisk materialismen”. Illustrerad radikalism har vägrat att erkänna några rötter som inte är på långt avstånd till den religiösa radikalismen.
Som en följd kastar revolutionen barnet (”det icke vanliga medvetandet”) till inkvisitionen eller det puritanska förtryckets eld. Trots Sorels påstående om att revolutionen behöver en ”myt”, föredrar den att reducera allt till ”rena förnuftet”. Men andlig anarkism och kommunism (som religion i sig) inte har lämnat oss. Dessutom har radikalism genom att bli antireligion skapat en slags mystik i sig, komplett med ritualer, symbolik och moral. Bakunins kommentarer om Gud, att om han existerade skulle vi vara tvungna att döda honom, trots allt skulle kunna kan placeras som ren ortodoxi i zenbuddhismen! den psykedeliska rörelsen, som erbjuder en typ av ”vetenskaplig” verifiering (eller åtminstone experimentell) av icke-vanligt medvetande, föreslår en viss åter närmande mellan andlighet och radikal politik. Om religionen har ”alltid” agerat för att förslava sinnet eller återge den härskande klassens ideologi, den har även ”alltid” inneburit ett slags ”födelse av en intern gud” eller frigörande av medvetande, ett utopiskt förslag eller löfte om ”himlen på jorden” och en form av militant och positiv handling för ”social rättvisa” som Guds plan för skapelsen. Shamanism är en form av ”religion” (som enligt Clastres) institutionaliserar andligheten idag mot uppkomsten av hierarkin och separationen, och alla religioner har ett vis spår av shamanismen.
Varje religion har en radikal tradition av något slag. Taoismen producerade en gång de Gula Turbaner, eller Tong som samarbetade med anarkismen i 1911 års revolution. Judendomen hade Martin Buber och Gershon Scholems ”anarko-sionism” (djupt påverkad av Gustav Laundauer och andra anarkister, 1919), som funnit sitt mest vältaliga och paradoxala röst i Water Benjamin. Hinduismen gav upphov till den ultra-radikala Bengaliska Terrorist Parti, och även M. Gandhi, den icke-våldsliga revolutionens enda framgångsrika teoretiker i den moderna världen. Självklart kommer anarkismen och kommunismen aldrig att vara överens med religionen i fråga om auktoritet och egendom, och kanske man skulle kunna tro att ”efter revolutionen”, dessa frågor skulle fortfarande vara olösta. Men det är tydligt att utan religion det kommer inte att bli en radikal revolution, den gamla vänstern och den (gamla) nya vänstern kan knappast göra det ensamma. Alternativet till en allians är att se nu hur reaktionen begränsar religionens makt och lanserar en ny revolution utan oss. Vare sig man gillar det eller inte, det krävs ett slags förebyggande strategi. Motståndet kräver ett ordförråd där vår gemensamma sak kan diskuteras, och även dessa ytliga förslag.
Även om man antar att vi kan klassificera allt vi diskuterat under rubriken beundransvärda känslor, bör vi fortfarande befinna oss långt ifrån några tydliga åtgärdsprogram. Religionen kommer inte att ”rädda” oss i denna mening (motsatsen verkar vara det mest troliga!). Hursomhelst står religion inför samma förvirring som vilken annan form av ”tredje väg”, inklusive alla former av radikal anti auktoritarism eller antikapitalism.
Med hjälp av den religiösa metaforen (som vi försökt att undvika i stor utsträckning) började millennieskiftet fem år före slutet av århundradet, när den Enda Värld blev till en varelse och förvisade alla tänkbara konkurrenter. Men ur den judisk/kristna/islamiska perspektiv är detta ”antikrists” falskt årtusendet, som inte är en ”person” (utom i arketypens värld) men en opersonlig enhet, en kraft mot naturen, en entropi förklädd till liv. Enligt denna uppfattning kommer missgärnings tid att utmanas i den sanna årtusendet, Messias tillkomst. Men Messias är inte bara en person i världen, snarare är det ett samhälle där varje individ har förverkligats och därför (återigen bildligt eller fantasifullt) förevigat. ”Folk som Messias” passar inte den entropiska kapitalismens enhetliga homogenitet eller infernaliska separation, men i revolutionens skillnad och närvaro, kampen, det ”heliga kriget”. Endast med denna grund kan vi börja arbeta på en återförenande teori mellan religionens positiva krafter motståndets sak. Det vi har behandlat här är bara början på början.
Anmärkning
Artikeln publicerades i Dublin, Irland 960901.
