Nevzat Savas – www.svida.com

 

Det var en tryckande dag, Uzayrs folk upplevde en av de milda sommardagarna. Uzayr trodde att hans trädgård var på väg att förstöras på grund av torkan. Trädgården var långt från byn och vägen dit gick genom det som var kvar av en glittrande stad som förstördes på grund av en katastrof och som blev en kyrkogård.

Uzayr tänkte att träden led av torkan och bestämde sig för att vattna dem. Han var en profet som skickades till israeliterna, han var en klok person. Vid middagstid satte han sig på sin åsna och gick sin väg. Vid ankomsten till trädgården såg han att träden hade blivit gula och marken var torr. Han vattnade trädgården och plockade druvor och fikon, han lade dem i sin korg och återvände till sin by.

På vägen tänkte han på vad han hade att göra nästa dag. Först av allt skulle han ta fram det Gamla Testamentet från den plats han hade den och sätta den i templet. Dagen innan hade fienden angripit byn för att få boken, hans folk hade ansträngt sig mycket för att skydda den. Fienderna ville fånga honom. Han mindes sin son, hans trevliga leende. Han var ivrig att krama och kyssa honom.

Hettan var outhärdlig. Åsnan var trött och han var helt indränkt i svett, så mycket så att det verkade som att han var blöt i en flod. När de kom fram till kyrkogården sänkte åsnan takten. Uzayr sa till sig själv, ”det är inte fel att vila lite, så det stackars djuret vilar också medan jag äter lunch.”

Uzayr stod nära ett förstört hus och hoppade ner från djuret. Hela byn var i ruiner. Han tog en skål från sitt pack och satte sig i skuggan. Han tog två druvklasar och klämde dem över skålen. Sedan kastade han i bitar av gammalt bröd. Han lutade sig mot en vägg, spred sina ben och började vänta på att brödet blev torr. Under tiden såg han på landskapet.

Det fanns en fullständig tystnad… Väggarna i de förstörda husen var nästan helt rivna. Pelarna var på väg att falla. Bladen på de få träd som fanns var torra. Överallt på jorden fanns ben efter de döda.

Uzayr kände dödens isande kyla och sade till sig själv, ”Hur kan Gud uppväcka dessa döda? Hur kan Gud ge liv igen efter att de ruttnat och blivit jord?” Han hade inget tvivel om Guds makt. Han visste att Gud kunde göra det; han bara var förvånad över den här situationen. Och när han sade sina sista ord dog han på fläcken.

Gud sände dödsängeln att hämta Uzayrs själ. När åsnan såg att sin ägare låg orörlig, den också la sig bredvid Uzayr och förblev så tills solen gick ner. Nästa dag försökte åsnan resa sig men kunde inte. Det var som om den var fastbunden. Åsnan blev kvar så tills den dog av svält.

När Uzayrs folk såg att han inte kom gick de för att leta efter honom i hans trädgård. Men han fanns inte där. De letade efter på alla de platser där han kunde vara men till ingen nytta. De gick i grupper men hittade inte honom eller hans åsna.

De som letade efter honom gick förbi kyrkogården där Uzayr dog, men stannade inte längre där för att det var tyst och luktade död. Om Uzayr var där skulle de höra honom. Dessutom var denna kyrkogård skrämmande, så ingen vågade gå in dit.

Efter några dagar blev folket desperat. Hans barn var mycket ledsna eftersom de inte längre kunde se sin far och hans fru grät inför tanken att leva ensam. Emellertid torkar tiden tårarna och lugnar smärtan. Det kom en dag när ingen grät för honom, alla återvände till sin vanliga rutin.

Det tog hundra år. Och en dag ville Gud att Uzayr skulle vakna. För att han skulle få livets ljus sändes ärkeängeln Gabriel. Gud ville visa honom hur Han kunde väcka upp de döda. Hundra år hade gått sedan Uzayr hade dött. Trots att hans ben var utspridda överallt, kläddes dem med kött igen. Köttet täcktes med hud och snart andades in hans själ i hans kropp med Guds tillåtelse. Då vaknade Uzayr vid liv från där han låg.

Han satte sig och gnuggade ögonen. Han hade vaknat från den eviga drömmen efter hundra år. Han såg sig omkring och såg kyrkogården. Han mindes att han hade somnat. Ja, han hade somnat på kyrkogården på väg tillbaka till sitt folk. Han hade somnat mitt på dagen och nu solen var på väg att gå ner. Han sa, ”Jag har sovit mycket, från lunch till kväll.”

Han frågade ärkeängeln Gabriel, som hade väckt honom.

– Hur många timmar har jag sovit?

– Kanske en dag eller mindre.

Ärkeängeln sa:

– Nej, du har sovit i hundra år. Du var död i hundra år. Du dog förvånad över att förställa dig hur Gud kunde uppväcka de döda och nu har Han väckt upp dig.

Uzayr kände att känslan av vördnad och skräck hade lett till en djup tro. Gabriel pekade på maten och sade:

– Titta på din mat och din dryck! De har inte förstörts.

Uzayr såg på fikonet, det var precis som han hade lämnat den, färgen, smaken och lukten hade inte förändrats. Hur var detta möjligt? Han såg på tallriken där han hade placerat brödet och den var också där. Druvsaften som han hade hällt var där oförstörd, och de torkade brödbitar väntade på att mjukas upp med den.

Uzayr häpnade. Även om det hade gått hundra år var saften inte förstörd när den brukar vara odrickbar vanligtvis efter bara några timmar. Gabriel kände hans tvivel och pekade på hans åsna och sa:

”Titta på din åsna.”

Uzayr tittade åt det hållet åsnan fanns men han kunde inte se något annat än några ben. Gabriel tillade:

”Du ville veta hur Gud uppväcker de döda eller hur? Titta då på jorden. Detta hopp jord var förut din åsna.”

Gabriel med Guds tillstånd kallade på åsnans ben, dessa förenades med varandra och bildade djurets skelett. Sedan beordrade Gabriel ådrorna och köttet att bli som förut.

Då, i det ögonblicket, täckte djurets ben med kött. En kort tid efter formades hud och hår ovanpå det. Den döda åsnan låg på golvet. Gabriel beordrades själen att komma tillbaka till kroppen. Djuret stod upp när den fick liv. Åsnan började röra på sig och vifta på svansen, den var på väg att svälta.

Uzayr hade bevittnat en underbar uppståndelses mirakel och sade: ”Nu vet jag att Gud är allsmäktig.”

Uzayr satte sig på sin åsna och red mot byn. Gud ville att han skulle bli ett mirakel för sitt folk. De som såg honom skulle tro på livet efter döden.

När Uzayr nådde sin by blev han mycket förvånad. Vad hade hänt med byn? Kunde den förändrats så mycket? Husen, gatorna, människor och barn … allt hade förändrats. Han kände inte igen någon på gatan. När Uzayr lämnade sin by var han fyrtio år gammal och nu etthundrafyrtio, han såg ut precis som innan, utan någon förändring i sitt utseende. Men folket hade levt hundra år och under den tiden mycket hade hänt. Vissa hus hade rivits helt och nya byggdes i dess ställe.

Uzayr tänkte, ”Jag måste hitta någon äldre som kanske kommer ihåg mig.” Han tittade länge och till slut fann han sin tjänare som var tjugo år gammal när han dog. Hon hade fyllt etthundratjugo år.

Uzayr gick fram till henne och frågade:

– Vet du var Uzayrs hus ligger?

Kvinnan började gråta när hon hörde Uzayrs namn och svarade:

– Alla har glömt honom. För hundra år sedan lämnade han hemmet och kom aldrig tillbaka. Frid vare med honom!

Uzayr sade till kvinnan:

– Jag är Uzayr, känner du inte igen mig? Gud väckte mig efter att jag ha varit död i hundra år.

Kvinnan tittade på honom förvånat. Hon kunde inte tro det. Och hon sade:

– Du säger att du är Uzayr. Gud accepterade hans böner. Be Gud öppna mina ögon och ge mig tillbaka min gamla styrka.

Uzayr höjde sina händer mot himlen och bad Gud att öppna hennes ögon och att hon skulle kunna gå igen. Och miraklet utfördes. Kvinnan vände sig för att se, hon kände sig stark som tidigare. Hon såg på Uzayrs ansikte noga, och ja, det var han verkligen. Den gamla kvinnan började springa genom gatorna ropande, ”Uzayr är tillbaka! Uzayr är tillbaka!”

Vid dessa ord blev folket förvånad och trodde att kvinnan hade blivit galen. Kort efter samlades de vises råd. Bland dem fanns Uzayrs sonson. Hans far hade dött och han var åttio år gammal. Men hans farfar Uzayr var fortfarande fyrtio. Alla i byn tillsammans med de vise hörde Uzayrs historia, de visste inte vad de skulle säga. Borde de tro eller inte? En av de vise frågade Uzayr:

– Enligt vad vi har hört från våra förfäder var Uzayr en profet och hade gömt det Gamla testamentet för att det inte skulle bli förstörd av fienderna. Om du berättar den plats där han hade gömt det, kommer vi att tro på dig.

Uzayr svarade och sade:

– Detta är mycket lätt. Jag minns exakt var jag hade gömt det.

Och han ledde dem till den plats där han hade gömt boken, han gick framåt och de andra bakom. Sidorna i boken hade blivit gula. Uzayr skrev boken på nytt med hjälp av det som återstod av det gamla. Då trodde alla människor att Gud hade uppväckt honom efter att han hade varit död i hundra år. Uzayr var ett mirakel för folket.

När Uzayr dog sade judarna:

– Uzayr är Guds son.

Gud är långt från dessa förtal för Gud säger i Koranen: ”SÄG: ”Han är Gud – En, Gud, den Evige, den av skapelsen Oberoende, av vilken alla beror. Han har inte avlat och inte blivit avlad, och ingen finns som kan liknas vid Honom.””