Redaktion
I koranen finns berättelsen om Allahs profet, Shuayb, som utvaldes att verka bland Madyans folk. Detta folk levde i nordvästra Arabien, mellan Sinai-halvön och Döda Havet och försörjde sig på handel.
Falska mått och vikter
De dyrkade andra gudar jämte Allah, så som folk i tidigare samhällen gjort. Deras handel präglades av falska affärer och fiffel med mått och vikt. De ville ha makt och rikedomar i detta liv och förväntade sig inte att behöva avlägga räkenskap i nästa liv och skrämdes inte av kommande straff. Profeten Shuayb varnade dem:
”…Dyrka Gud, mitt folk! Ni har ingen gud utom Honom. Och mät inte och väg inte upp för knappt. Jag ser att välstånd råder hos er, men jag bävar för det straff [som kan drabba er] en Dag då ni finner er inringade [utan möjlighet att fly].
Mitt folk! Mät och väg med fulla mått [i allt vad ni företar er] som rätt och rimlighet bjuder, gör inte intrång i andras rättigheter och sprid inte sedefördärv och annat ont på jorden.” (11:84-85)
Han förklarade, att vinsten de fick efter att ha gett fulla mått och vikt var bättre för dem än att genom bluff och mygel tillskansa sig människors ägodelar. Han bad dem se på sina liv och se på tidigare människors liv, se på de andra, som också samlade på sig förmögenheter och rikedomar. Då skulle de märka att ”vinsten”, som dessa andra hade gjort på sina oärliga affärer, var moraliskt förfall, lidande, undergång och förintelse.
Antingen blev de bestulna eller plundrade eller rikedomarna användes på sådana sätt som stred mot Allahs vilja eller andra fick kontroll över deras rikedomar och slösade bort dem.
Att vara nöjd med en mindre förtjänst, som erhållits på ett ärligt sätt, är bättre än att vara nöjd med ett överflöd, som tjänats genom bluff och mygel.
”Säg: ”Även om du [människa] lockas av det onda på grund av dess rikliga förekomst, kan det inte ställas sida vid sida med det goda. Frukta därför Gud, ni som har förstånd; kanske skall det gå er väl i händer.”(5:100)
Tacksam och nöjd
De bland Shuaybs folk, som ansågs kloka, försökte finna dåliga avsikter bakom hans ord och svarade honom med övermodig stolthet. Shuayb uppträdde vänligt mot dem och han sa, att han hade tagit på sig uppgiften att framföra sin maning och att ge goda råd efter att länge ha tolererat deras dåliga moral och orättfärdiga beteende. Så hade Allah öppnat hans hjärta och gett honom av sitt ljus.
Avund var inte orsaken till att han sa ifrån, för Allah hade gett honom en god och laglig försörjning. Han var nöjd och tacksam mot Allah för sin lott i livet.
Han erbjöd inte folk att göra något, som han själv tillät sig göra, inte heller förvägrade han dem något, som han själv hängav sig åt. Han var inte en sådan, som begär fromma handlingar av andra men glömmer sin egen fromhet, inte en sådan, som talar utan att leva som han lär. Han ville bara visa dem rätt väg, leda dem till belåtenhet och rädda dem från straffet, som hängde över deras huvuden.
”Vad anser ni, mitt folk? Om jag har ett klart vittnesbörd från min Herre som jag stöder mig på och om Han frikostigt skänker mig allt vad jag behöver – [gör jag då inte rätt när jag talar till er som jag gör]? Det är inte min avsikt att [bakom er rygg] göra det som jag uppmanar er att avstå från; det enda jag vill är att så långt jag förmår [hjälpa er att] leva ett bättre liv. Om jag skall lyckas med detta ligger helt i Guds hand; till Honom litar jag och till Honom vänder jag alltid åter i ånger [över mina synder].
Mitt folk! Låt inte er tvist med mig leda er [till sådana handlingar] att ni drabbas av detsamma som drabbade Noas folk eller Huds folk eller Salihs folk – [eller] Lots folk [vars boplatser] inte var belägna långt från era [trakter]!
Be nu er Herre om förlåtelse för era synder och vänd åter till Honom med ånger i sinnet. Min Herre är barmhärtig och kärleksfull!” (11:88-90)
Folk stängde sina öron, ville inte lyssna till vad Shuayb hade att säga. Det var som om han talade ett främmande språk, som om han inte tydligt nog klargjorde saker och ting, fastän han egentligen var både vältalig och tydlig. Men så reagerar människor, som inte är ödmjuka och inte vill ta emot goda råd.
Man ville bli av med honom, han som avslöjade deras falska affärer och ställde krav på dem att underordna sig Allah. De sa:
”Mycket av det som du säger, Shu`ayb, övergår vårt förstånd. Vad vi kan se är att du har en svag [ställning] bland oss och om inte din familj hade funnits, skulle vi helt säkert ha stenat dig till döds; över oss har du ingen makt!” (11:92)
Folkets högmodiga äldste sade: ”Vi skall sannerligen driva bort dig, Shu`ayb, och dina anhängare från vårt land om ni inte återvänder till vår tro.” (7:88)
Uppgiften slutförd
Shuayb stod fast vid sin tro och sitt sätt att leva Han satte hela sin lit till Allah och bad honom:
”Herre! Gör sanningen uppenbar [i tvisten] mellan oss och vårt folk! Ingen gör sanningen uppenbar som Du!” (7:89)
Folk utmanade Al1ah genom att säga til1 profeten Shuayb:
”De sade: ”Du är bara en av dem som har fallit offer för trolldom, du är ingenting annat än en människa som vi, och vi anser att du är en lögnare. Men försök förmå himlen att störta ned i stycken över oss, om du talar sanning!” (26:185-187)
Slutet för Madyans folk blev samma som for tidigare nationer, som förnekat sin profet och visat otacksamhet mot Allah:
Men ett jordskalv drabbade dem och morgonen fann dem liggande framstupa på marken i sina hem – de som hade kallat Shu`ayb lögnare – [det var] som om de aldrig hade levt där i välstånd och trygghet – de som kallade Shu`ayb lögnare, de var nu förlorarna! (7:91-92)
Profeten Shuayb hade slutfört uppgiften som Allah gett honom:
Och han vände sig ifrån dem och sade: ”Jag framförde min Herres budskap till er, mitt folk, och gav er goda råd. Skulle jag sörja över [sådana hårdnackade] förnekare…” (7:93)
Frid över profeten Shuayb och al1a profeter.
