IF Redaktion

 

Noa var en av de första profeterna som skickades till mänskligheten, och ändå är han en av profeterna vars liv känner människorna till fortfarande än idag.

Noa befalldes vid en tidpunkt då de flesta av Adam och Evas efterkommande hade avstått från Allahs vägledning (Hyllning och ära till Honom), vägrade att dyrka Honom och avvisade Hans budbärare:

[ÄVEN] NOAS folk beskyllde [Guds] budbärare för lögn. Och deras broder Noa sade till dem: ”Fruktar ni inte Gud Jag är ett sändebud [utsänd] till er, som ni kan lita på; frukta därför Gud och lyd mig! Jag begär ingen lön av er för detta – min lön får jag inte av någon annan än världarnas Herre; frukta därför Gud och lyd mig!” De svarade: ”Skall vi tro på dig som [bara] har slöddret till anhängare?” Han sade: ”Jag kan inte veta vad de förut haft för sig! De skall inte stå till svars inför någon annan än min Herre – förstår ni inte det? Jag har inte rätt att stöta bort dem [som säger att de är] troende. Jag är endast en varnare, som varnar klart och entydigt.” De sade: ”Du kommer minsann att bli stenad till döds, Noa, om du inte slutar med detta!” (26:105:116)

och:

VI SÄNDE Noa till hans folk med uppdraget: ”Varna ditt folk, innan ett plågsamt straff drabbar dem!” [Och Noa] sade: ”Jag har kommit, mitt folk, för att varna er klart och entydigt: dyrka Gud och frukta Honom! Och lyd mig! Då skall Gud förlåta er era synder och ge er uppskov till en tid [som Han] har fastställt – när den är inne, kan den inte uppskjutas – om ni [bara] visste…!” (71:1-4)

och:

BERÄTTA för dem om Noa, som sade till sitt folk: ”Om ni, mitt folk, inte kan tåla att jag vistas [bland er] och förkunnar Guds budskap, [skall ni veta att] jag sätter min lit till Gud. Besluta nu i samråd vilka åtgärder ni vill vidta [mot mig] och [ropa på dem som ni tror vara] Guds medhjälpare. Hys inga betänkligheter – nej, sätt er plan i verket utan att ge mig uppskov! Men om ni vänder ryggen [åt mina varningar, tänk då på att] jag inte begär någon lön av er; jag väntar ingen lön från någon annan än Gud, och jag har blivit befalld att vara en av dem som underkastar sig Hans vilja.” (10:71-72)

och:

SE, VI sände Noa till hans folk och han sade: ”Dyrka Gud, mitt folk – ni har ingen annan gud än Honom! Jag bävar för det straff [som annars skall drabba] er en Dag av svåraste vånda.” Folkets äldste svarade: ”Vi anser att du helt misstar dig.” [Noa] svarade: ”Nej, mitt folk! Jag misstar mig inte! Herren över alla världar har sänt mig [och] jag framför min Herres budskap till er och ger er goda råd – Gud har låtit mig veta vad ni inte vet. Förvånar det er att ni genom en man ur er mitt får ta emot en påminnelse från er Herre med varningar [och förmaningen] att frukta Gud? – Kanske skall [Han] visa [er] barmhärtighet.” (7:59-63)

Men Noas ord var för döva öron:

[Noa bad till Gud och] sade: ”Herre! Jag har talat till mitt folk, natt och dag, men mina uppmaningar har bara lett till att de alltmer drar sig undan. Och varje gång jag kallar dem [till tron] för att Du skall ge dem Din förlåtelse, sätter de fingrarna i öronen och sveper kläderna tätare om sig, och de förskansar sig i envishet och högmod.

Jag har vädjat till dem med hög röst och talat offentligt till dem på allmän plats, och jag har talat med dem i förtrolighet och sagt dem: ’Be er Herre om förlåtelse för era synder! Han förlåter och förlåter på nytt; Han skall låta himlen sända er rikligt regn och föröka er rikedom och era söners [antal] och skänka er trädgårdar, vattnade av bäckar.

Hur är det fatt med er? Ni håller inte Gud i ära så som Han i Sitt höga majestät bör äras! Det är Han som har skapat er steg för steg! Ser ni inte att Gud har skapat sju himlar, som välver sig över varandra, och satt ibland dem månen [som lyser med lånat] ljus och solen som en sprakande fackla? Gud har låtit er växa upp som plantor ur jorden; med den skall Han sedan låta er återförenas [och till slut] skall Han låta er träda fram [ur den på nytt] i uppståndelsens [ögonblick]. Och Gud har brett ut jordens [yta] för er som en matta, för att ni skall kunna färdas över den på vägar och stigar.’”

Noa sade [vidare]: ”Herre! De lyssnar inte till mig men följer den som [stoltheten över stora] rikedomar och [många] söner driver allt närmare undergången. De har gjort upp en slug plan och säger [till varandra]: ’Låt oss aldrig överge våra gudar – varken Wadd, Suwa, Yaghuth, Ya’uq eller Nasr!’ På detta sätt har de lett många vilse. Herre! Låt dessa orättfärdiga [människor] gå vidare från misstag till misstag!” (71:5-24)

Det var på grund av persistensen hos de människor som gör det onda i att inte uppmärksamma budskapet som Noa till slut bad för deras förstörelse, inte för hämnd, men för att han ville att jorden skulle renas från det korrupta folket och de som gör andra korrupta:

Och Noa [sade till Gud]: ”Herre! Låt ingen av dem som förnekar sanningen bli kvar på jorden; om Du låter dem bli kvar, kommer de att leda Dina tjänare vilse och de kan inte lämna i arv annat än [ytterligare] sedligt fördärv och gudlöshet.

Herre! Skänk oss Din förlåtelse – mig och mina föräldrar och de troende som stiger in i mitt hus och alla troende män och kvinnor! Och låt de orättfärdiga gå allt snabbare mot sin undergång!” (71:26-28)

I en del av Koranen, i suran Al-Mu’minun (De troende), beskriver Allah de personer som avvisade Noa i dessa verser:

OCH VI sände Noa till hans folk och han sade: ”Dyrka Gud, mitt folk – ni har ingen annan gud än Honom! Skall ni då inte frukta Honom?” Men de äldste, de bland hans folk som förnekade sanningen, sade [till varandra]: ”Denne man är bara en människa som vi, men han vill ta befälet över oss. Om Gud ville [sända ett budskap till oss], skulle Han sända änglar. Vi har aldrig hört att något liknande skulle ha förekommit bland våra förfäder i äldre tid. Han är en man besatt av andar; men låt oss vänta en tid och se [om det kanske händer honom något]!” (23:23-25)

Och:

OCH [MED samma budskap] sände Vi Noa till hans folk: ”Jag har kommit för att varna er klart och entydigt för att dyrka någon vid sidan av Gud. Jag bävar för det straff som kan drabba er en [sorgens och] plågans Dag. Men folkets äldste, som [alla] förnekade sanningen, sade: ”Vi ser att du inte är mer än en vanlig människa som vi andra och vi ser att det bara är de eländigaste bland vårt folk som följer dig, sådana som inte har något omdöme. Och vi ser ingenting hos er som i något avseende gör er överlägsna oss; vi anser tvärtom att ni är lögnare.”

[Noa] sade: ”Vad anser ni, mitt folk? Om jag har ett klart vittnesbörd från min Herre som jag stöder mig på och Han stärker mig med Sin nåd, men [budskapet] ändå förefaller er dunkelt – kan vi då tvinga er att godta det mot er vilja?

Mitt folk! Jag begär ingen ersättning av er för detta [budskap]; jag väntar ingen lön från någon annan än Gud. Och jag kommer inte att stöta bort dem som antar tron; de är ju kallade att möta sin Herre. Men jag ser att ni är människor utan begrepp [om rätt och orätt]. Och vem, mitt folk, skulle kunna skydda mig för Guds [vrede], om jag stötte dem ifrån mig? Vill ni inte tänka över detta?

Jag säger inte till er att jag har Guds skatter [i min hand] och jag känner inte det som är dolt för människor. Jag säger inte heller att jag är en ängel. Inte heller säger jag om dem som ni betraktar med sådant förakt: ’Gud kommer aldrig att ge dem av [Sitt] goda’.” Gud vet bäst vad de bär inom sig. [Hade jag yttrat något sådant] skulle jag sannerligen höra till de orättfärdiga.”

[Men de äldste] sade: ”Noa! Du har tvistat med oss och du har låtit tvisten pågå länge nog. Nedkalla nu över oss det [straff] som du har hotat oss med, om du har talat sanning.” [Noa] svarade: ”Bara Gud kan låta [straffet] drabba er, om detta är Hans vilja; och ni kan inte företa er något för att kullkasta [Hans beslut]. Mina råd – om jag skulle vilja ge er råd – är till ingen nytta för er om det är Guds vilja att ni skall hålla fast vid era misstag. Han är er Herre och till Honom skall ni föras åter.”

KANSKE säger någon: ”Han har själv författat [allt detta].” Säg [Muhammad]: ”Om jag har författat det faller denna synd på mig. Men jag har ingenting att skaffa med den synd som ni begår.” (11:25:35)

Det var då Noa vände sig till Gud och bad om Hans hjälp, hans böner blev besvarade:

[Noa] bad: ”Herre, kom till min hjälp! De anser mig vara en lögnare!” Då gav Vi honom genom uppenbarelse uppdraget: ”Bygg – under Vår uppsyn och Vår ledning – den ark [som skall bli din och de dinas räddning]. När Vi ger Vår befallning och vattenmassorna forsar fram över jorden, för då ombord ett par av varje [djurslag], hanne och hona, samt din familj utom den över vilken domen redan har fallit; men tala inte till Mig till förmån för de orättfärdiga – de skall [alla] dö i vågorna!”

Och när du och de som är med dig har gått ombord på arken skall du säga: ”Låt oss lova och prisa Gud, som har räddat oss från dessa orättfärdiga människor!” Och säg: ”Herre! Låt mig med Din välsignelse [till sist] nå land! Ingen kan leda människorna till deras bestämmelse som Du!”

I detta ligger helt visst budskap [till de klarsynta]; Vi sätter [ständigt människorna] på prov. (23:26-30)

I en annan del av Koranen, i sura Hud, svarade Allah på Noas bön, det beskrivs i följande verser:

OCH VI uppenbarade för Noa: ”Av ditt folk kommer ingen annan att tro än den som redan var troende. Gräm dig därför inte över vad de gör, men bygg under Vår uppsikt och enligt Våra anvisningar den ark [som skall bli din räddning] och tala inte till Mig till förmån för dem som begår orätt – de skall dränkas [av den stora floden].” Och [Noa] byggde arken. Varje gång [några av] folkets äldste gick förbi, gjorde de narr av honom. Han sade: ”Vill ni göra narr av oss [skall ni veta att] liksom ni gör narr av oss gör vi narr av er. Och ni skall [i sinom tid] få se vem som kommer att drabbas av ett förnedrande straff [i denna värld] och som skall utlämnas åt helvetets ändlösa lidande!” (11:36-39)

När tiden kom började vatten strömma från jorden och falla från himlen:

FÖRE dem förnekade Noas folk [uppståndelsens] sanning; de beskyllde Vår tjänare för lögn och kallade honom besatt och drev bort honom. Och han ropade till sin Herre: ”De är starkare än jag; [Herre,] kom till min hjälp!” Och Vi öppnade himlens portar och lät rikligt regn strömma [utan uppehåll], och källor springa fram ur marken så att vattnen möttes – allt i enlighet med [Guds] beslut. (54:9-12)

Och också:

[Så fortgick det] till dess Vår befallning gavs, och vattenmassorna forsade fram över jorden och Vi sade [till Noa]: ”Tag ombord på denna [ark] ett par av varje [djurslag, hane och hona], samt din familj, utom den som redan är dömd, och de [övriga] troende.” De som delade hans tro var nämligen bara ett fåtal. Och han sade [till de sina]: ”Gå ombord på denna [ark]! I Guds namn skall den segla på denna färd och [i Guds namn] skall vi [en dag] få kasta ankar! Min Herre är ständigt förlåtande, barmhärtig.” (11:40-41)

Och också:

Och Vi räddade honom på [skeppet] som timrats av plankor och spik, och det rörde sig fram [över havet] under Våra ögon; [detta var] belöningen till den som hade kallats lögnare. Vi gjorde denna [katastrof] till ett tecken, [ett exempel för människorna] – finns det någon som bevarar den i minnet [och tar lärdom]? (54:13-15)

Den stora bassängen i Mesopotamien, genom vilken de mäktiga floderna av Eufrat och Tigris passerade, var nu helt under vattnet, och när vattnet steg bar det fartyget med sig, en av Noas söner blev kvar:

När arken lyftes av vågorna, höga som berg, ropade Noa till sin son, som drog sig avsides: ”Käre son! Kom ombord till oss och bli inte kvar tillsammans med förnekarna!” [Men sonen] svarade: ”Jag skall ta min tillflykt till ett berg där jag har skydd mot vattnet.” [Noa] sade: ”I dag finns inget skydd mot Guds beslut utom för den som Han förbarmar Sig över.” Och vågorna reste sig som en mur mellan dem och [sonen] dränktes med de övriga. (11:42-43)

Eftersom Noa var hans far, kunde han inte undgå att undra sin sons öde:

Och Noa bad till sin Herre och sade: ”Herre! Min son tillhörde ju min familj och Ditt löfte besannas alltid. Du är den rättvisaste av domare!” [Gud] svarade: ”Noa! Han var inte av din familj – han begick [mycken] orätt! Be Mig inte om sådant som du saknar all kännedom om. Jag förmanar dig för att du inte skall bli [som] en av dem som inte vet [vad rätt och orätt är].” [Noa] sade: ”Herre, bevara mig för [synden] att be Dig om något som jag inte har kännedom om. Om Du inte förlåter mig och förbarmar Dig över mig blir jag en av de förlorade!” (11:45-47)

Och så var det att alla som förkastade Noa förstördes, medan de få som accepterade honom, tillsammans med jordens varelser, räddades:

De dränktes på grund av sina synder och [en Dag] skall de ledas in i Elden, och de kommer inte att finna en annan hjälpare än Gud. (71:25)

Och också:

Men de beskyllde honom för lögn. Och så räddade Vi honom och dem som följde honom i arken och lät dem ta jorden i besittning [efter dem] som påstod att Våra budskap var lögn och som Vi lät drunkna [i vattenmassorna]. Se där hur slutet blev för dem som varnades [förgäves]! (10:73)

Och också:

Men de kallade honom lögnare. Och Vi räddade honom och dem som var med honom i arken, men lät dem som påstod att Våra budskap var lögn dränkas [av floden]. De var blinda för [sanningen]! (7:64)

När vattennivån hade sänkts helt, var Noa och hans följeslagare, inklusive hans tre söner som hette Ham, Sem och Yafeth, fria att fortsätta sina liv på jorden:

Och [Gud talade och] sade: ”Noa! Stig nu i land! Vår fred är med dig och Vi ger dig och alla [rättfärdiga] efterkommande till dem som är med dig Vår välsignelse. Men vad [andra bland dessa] efterkommande beträffar skall de få glädjas [åt livet under en tid] och därefter skall Vi låta dem utstå ett plågsamt straff.” (11:48)

Och också:

OCH NOA anropade Oss [om hjälp mot sitt folk som inte trodde på honom]; och Vi bönhörde honom till fullo! Vi räddade honom och hans familj från den stora katastrofen och gav hans efterkommande en plats [på jorden] och Vi lät hans minne bevaras av senare släkten; i alla länder [ber de]: ”Fred och välsignelse över Noa!”. Så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta – han var en av Våra sant troende tjänare. Och Vi lät de andra drunkna. (37:75-82)

Det är intressant att notera i denna berättelse att det framgår av följande vers att Noa uppnådde en mycket avancerad ålder:

OCH VI sände Noa till hans folk och han blev hos dem niohundrafemtio år, och de dränktes av [den stora] floden, djupt sjunkna i synd som de var. Men Vi räddade honom och dem som var med honom i arken; Vi gjorde detta till ett tecken för alla folk. (29:14-15)

Därför fortsatte berättelsen om Noa, frid vare med honom, att förbli ett minne för mänskligheten långt efter att hans omedelbara anhängare hade dött, och förblev alltid en påminnelse för de människor som förstår. Man kan inte komma ifrån om att tänka på vad som hände med dem som accepterade Noa och de som förkastade honom när man reser i ett fartyg. Som Allah säger i sura Ya Sin, som kallas hjärtat i Koranen:

Och ett tecken för dem är att Vi i den tungt lastade arken räddade deras [förfäder och dessas] efterkommande, och Vi har skapat efterbilder till den som tjänar dem på deras resor. Om Vi ville, kunde Vi låta dem drunkna; ingen skulle höra deras nödrop och ingen räddning nå dem, om det inte var så att Vi förbarmade oss över dem och lät dem glädjas åt livet ännu en tid. Men när de uppmanas: ”Var på er vakt mot [de faror] som ligger framför er [och som ni har varnats för] men också mot dem som ni inte vet något om – kanske skall [Gud] visa er barmhärtighet”- [vänder de sig bort] … (36:41-45)

Det är intressant att notera att i berättelserna om både Adam och Noa inser vi att det inte kan vara möjligt för oss att vara ättlingar till apor eller någon annan evolutionär process. Adam och Eva skapades som människor, folket som härstammade från dem var alla människor, Noas folk var alla ättlingar till dem, och allt folket efter den stora översvämningen var ättlingar till Noa och de troende som överlevde med honom.

Efter att av Noa och hans omedelbara efterträdare dog, samma beteendemönster som funnits innan den stora översvämningen började dyka upp i de nationer som hade uppstått från Noas ättlingar och de troende som räddades med honom:

EFTER HONOM sände Vi [flera] sändebud, [var och en] till hans [eget] folk, med klara bevis [om sanningen]. Men [människorna] ville inte tro på det som de förut hade avfärdat som lögn. Så förseglar Gud syndarnas hjärtan. (10:74)