Abeer al Sayed – Rebelión
När vi dök upp vid kontoren för den nationella föreningen för mänskliga rättigheter i Riyadh lördagen den 9 februari på kvällen, fick vi veta att det inte fanns någon personal tillgänglig att prata med oss.
Så tillsammans med cirka 10 andra kvinnor och fem barn stannade vi ute för att visa våra skyltar med olika text. De inkluderade namnen på våra män, de som har varit fångad i många år utan åtal eller rättegång och är fortfarande bakom galler trots att de har avslutat sina straff.
När vi kom fanns det en polisbil i området, men så snart vi tog fram skyltarna fanns det två mer. Vi hörde säkerhetsstyrkorna säga ”de bär skyltar”. Innan vi visste ordet av, var vi omgivna av cirka 15 polisbilar.
En tjänsteman från Nationalföreningen för mänskliga rättigheter kom för att prata med oss. Ungefär samtidigt kom bussar till området och fler polisbilar dök upp.
Säkerhetsvakter gick först till den mest utsatta personen i gruppen, en kvinna med en käpp.
De försökte att ta bort banderollerna med våld och slog oss. Som ett resultat av attacken, föll en kvinna i ett hål i närheten. En 12-årig pojke, vars far har varit fängslad i ett decennium utan åtal eller rättegång, blev slagen och fråntagen affischen han bar. De hotade med att fängsla oss.
Vi började gå från gata till gata för att undvika att bli av med våra skyltar. Jag spelade in allt och hörde en polis skrika ”hon tar bilder”. Jag sprang men de följde efter mig, så jag frågade folk som satt bilar att hjälpa mig. Två maskerade män i civila kläder från generaldirektoratet för undersökning tog tag i mig och kastade mig till en vakt som knuffade mig in en buss. De slog oss och förolämpade oss.
På bussen började de stänga fönstren och körde iväg med cirka 13 av oss.
Vi togs till kriminalpolisen, dit vi kommit fram vid tre tiden på eftermiddag, vi förhördes tre gånger av Brottsundersöknings avdelning, generaldirektorat för undersökning, avdelning för insamling av bevis och enheten för utredning och åtal. Alla ställde samma frågor.
De tog våra fingeravtryck och ett DNA-prov, och frågade oss vilka vi var, vem vår ledare var, hur vi samordnade vår verksamhet och om vi hade Twitter-konto.
”Vet du inte att protesterna är förbjudna enligt sharia?” frågade en av dem. Jag svarade att så inte är fallet, att det finns olika åsikter. Jag talade om för dem att även förhöret var olagligt eftersom det inte fanns någon jurist närvarande med mig. Han sade att jag fick välja mellan att fortsätta förhöret utan advokat eller gå till fängelse. Så jag lät dem fortsätta.
Under hela denna tid fick vi inte något att äta, trots att vi hade barn med oss. Vi bad mat och så småningom runt midnatt, fick vi veta att de inte kunde ge oss något att äta eftersom allt var stängd. Senare tog de med sig lite saft och en påse chips för att ge till barnen.
De lät mig gå vid 01:30 tillsammans med några av kvinnorna, fyra kvinnor och tre barn stannade i förvar. Min styvdotter, Bahia, och hans 23-åriga dotter, Fatima, var bland dem som greps.
Under arresteringarna hade Fatima kollapsat efter att ha lidit ett astmaanfall och var medvetslös tills man hällde vatten i hennes ansikte. Efter att ta henne från sin mor, flera poliser slog henne och sedan satte henne med våld på bussen. Hennes abaya (lång rock) förstördes. En vakt satte sig på henne och böjde hennes arm.
”Jag såg att andra utsattes för övergrepp och jag vet inte om jag skulle gråta för det som hände med mig eller för det som hände med de andra” sade Fatima senare.
Min styvdotter är en av de tre kvinnor som fortfarande hålls fängslade i fängelset i Al Malaz, vi får inte träffa dem eller prata med dem. De har sagt att de kommer att ställas inför rätta i domstolen, men vi vet inte när eller av vilka skäl.
Andra protester
Amnesty International har också fått rapporter om att polisen i staden Buraida, norr om Riyadh, grep lördagen den 9 februari minst 15 kvinnor och 10 minderåriga för att ha protesterat inför Klagomåls Kontoret, en administrativ domstol som är behörig att undersöka klagomål mot staten och dess institutioner.
En kvinna, vars man har varit anhållen i åratal utan åtal eller rättegång, och om vilken man säger är sjuk och kissar blod och urin, berättade för Amnesty att säkerhetsstyrkor slog och släpade dem till fängelse. De förhördes i fängelset, men hon vägrade att ge mer information än sitt namn och sin ålder utan närvaro av sin försvarare. Hon berättade att de tog en grupp kvinnor till samma fängelse efter att de hade protesterat. Men alla har släppts utan åtal.
Amnesty anser att alla som fängslats för att de fredligt utövar sina rättigheter till yttrandefrihet och mötesfrihet är samvetsfångar och kräver att de omedelbart och villkorslöst friges.
