Dr Binoy Kampmark – Middle East Monitor
Låt det aldrig sägas att Europeiska unionen (EU), vars tjänstemän själv marknadsför sig som hängivna försvarare av internationell rätt, är ovillig att böja reglerna. Ta till exempel de senaste avslöjandena i The Intercept om juridisk rådgivning som skickades till EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 juli om hur man ska svara på Internationella domstolens (ICJ) rådgivande yttrande om Israels illegala bosättningar i de palestinska territorierna. Den framträdande frågan är: vad skulle innebära att ge stöd eller hjälp till Israel för att upprätthålla dessa bosättningar?
EU:s politik gentemot Israel och dess bosättningar har varit en av schizofren ”differentiering”, särskilt i fråga om handel. En policyrapport från 2015 från Europeiska rådet för utrikesrelationer beskriver det som: ”En de facto-politik för att skilja mellan Israel och bosättningsaktiviteter i de ockuperade områdena inom dess bilaterala förbindelser.” Detta gör det möjligt för EU att driva en plattform för icke-erkännande angående israelisk bosättningsaktivitet samtidigt som det fortfarande formellt engagerar Israel. Liksom all politik som varken finns här eller där, hade den inte ”erkänts tillräckligt eller genomförts på ett konsekvent sätt” på grundval av att den skulle kunna försämra den redan stammande och avstannade fredsprocessen i Mellanöstern.
Oavsett dess fördelar – hycklande, bekvämt, pragmatiskt eller en blandning av alla tre – gav politiken EU ett visst utrymme att föra vanliga handels- och diplomatiska förbindelser med Israel samtidigt som den intar en annan hållning till dess aktiviteter på Västbanken och Gaza. När det gäller handel blev frågan om korrekt märkning av varor från de ockuperade palestinska territorierna (OPT) en pågående källa till diskussion. Medan EU-kommissionen utfärdade relevanta information om hur Unionens lagstiftning tillämpas, var det en fråga för medlemsländerna hur långt de skulle gå för att upprätthålla dem.
Ett tolkningsobservation från kommissionen från 2015 gör till exempel följande anmärkning: ”Eftersom Golanhöjderna och Västbanken (inklusive östra Jerusalem) inte är en del av det israeliska territoriet enligt internationell rätt, är indikationen ’produkt från Israel’ anses vara felaktig och vilseledande i den mening som anges i den åberopade lagstiftningen.”
Tillämpningen av korrekt märkning visade sig dock vara slapp under de närmaste åren. En studie från februari 2020 av European Middle East Project visade sig vara belysande i detta avseende. I en undersökning av 189 butiker över hela unionen i november 2019 fokuserade forskarna på viner som producerats i israeliska bosättningar på Golanhöjderna och Västbanken: ”Endast 10 % av bosättningsvinerna som säljs i EU har en korrekt eller delvis korrekt ursprungsindikation online i enlighet med EU:s regler, d.v.s. ’Produkt från Västbanken/Golanhöjderna (israelisk bosättning).'”
Den 12 november 2019 fann EU-domstolen i Psagot-målet att bestämmelserna i EU:s konsumentlagstiftning bör läsas brett så att de inte bara kräver märkning som anger både härkomstorten eller -landet utan också uppgiften om härkomsten (till exempel att produkten kom från en ”israelisk bosättning”).
I juli skakade ICJ handelsramarna för många länder genom att avge ett rådgivande yttrande om statusen för de israeliska bosättningarna i OPTs efter att dess synpunkter inhämtats av FN:s (FN) generalförsamling. Den saknade all häpnadsväckande kraft och var nästan banal när det gällde att påstå det uppenbara – att israeliska bosättningar på Västbanken och östra Jerusalem, tillsammans med: ”Den regim som är associerad med dem har etablerats och upprätthålls i strid med internationell lag.” Regimen hade varit kvävande administrativ, restriktiv, förändrad i demografisk sammansättning och diskriminerande när den riktade in sig på palestinier och gynnade israeliska bosättare.
Det var därför absolut nödvändigt, meddelade domstolen, att internationella organ – FN:s säkerhetsråd och generalförsamlingen – tillsammans med medlemmar av det internationella samfundet, inte erkänner statusen för Israels ockupation av territorierna och inte heller tillhandahåller hjälp eller stöd för att upprätthålla den. Israel var också: ”Under en skyldighet att avsluta sin olagliga närvaro i det ockuperade palestinska territoriet så snabbt som möjligt.” All ytterligare bosättningsverksamhet skulle upphöra och alla nuvarande bosättare i OPT:erna evakuerades.
Det mest betydelsefulla, åtminstone för handelsobservatörer, var domstolens uppenbara sjunkande av all tipp-tå-policy för differentiering av handel kopplad till OPT. All försäljning av produkter från OPT, till exempel EU, skulle säkert utgöra någon form av stöd och hjälp för deras fortsatta olagliga existens.
Det officiella svaret från USA var standard: larm om att en internationell institution gjorde sitt arbete. Det amerikanska utrikesdepartementet uttryckte bestörtning över att åsikten hade gått utöver vad den behövde göra. ”Vi är oroade över att bredden i domstolens åsikt kommer att komplicera ansträngningarna att lösa konflikten och åstadkomma en brådskande nödvändig rättvis och varaktig fred med två stater som lever sida vid sida i fred och säkerhet.”
EU föredrog ett mindre uppriktigt och i sig mer flexibelt tillvägagångssätt. Och varför skulle det annars? Mellan 2020 och augusti 2023 förskotterades uppskattningsvis 164 miljarder USD i lån och garantier från europeiska investerare till företag kopplade till israeliska bosättningar, med aktier och obligationer till ett värde av cirka 144,7 miljarder USD i samma företag.
Med sådana frågor i åtanke skrev direktören för EU:s utrikestjänsts juridiska avdelning, Frank Hoffmeister, en sjusidig promemoria den 22 juli för Borrells ögon. Promemorian antyder att ICJ:s yttrande saknar klarhet om skyldigheter att inte ingå ekonomiska eller handelsmässiga affärer med Israel angående OPTs ”som kan förankra sin olagliga närvaro på territoriet” och vidta åtgärder för att förhindra handels- eller investeringsförbindelser som hjälper till att upprätthålla ”den illegala situation skapad av Israel i det ockuperade palestinska territoriet.”
Efter att ha skapat en falsk gåta när det gäller tolkning, fortsätter Hoffmeister att kalla EU-märkningen av livsmedel från bosättningarna: ”En fråga om politisk bedömning av om ytterligare åtgärder behövs i detta avseende.” Unionens ”policy gentemot import av varor från bosättningarna” kan behöva ses över, men bara för politiskt övervägande.
Han grubblar också över sådana ”rättsliga konsekvenser” som uppstår från yttrandet, inklusive ytterligare rättstvister i nationella domstolar angående ”vapenförsäljning eller annan form av hjälp till Israel” baserat på kopplingen till OPT och förvärringen av: ”De redan existerande bojkotterna och medborgarna framställer ett totalförbud mot handel med produkter med ursprung i bosättningarna.”
Juridiska analytiker har varit föga imponerade av Hoffmeisters analys och sett den som en sammanblandning av mål. Susan Akram från Boston University School of Laws klinik för internationella mänskliga rättigheter uttryckte det enkelt: ”Den nuvarande (EU) politiken är inte förenlig med ICJ:s åsikt, och det är inte en fråga, som EU:s åsikt säger, ’av ytterligare politisk uppskattning huruvida man skulle se över EU:s politik igen.’” ICJ:s åsikt var svår att missförstå eller misstolka: allt bistånd och all hjälp av något slag från det internationella samfundet måste upphöra. För Akram innebar detta en översyn av EU:s politik: ”Att stoppa all handel, finansiering eller annan hjälp som på något sätt stöder den israeliska ockupationen.”
FN:s särskilda rapportör om situationen för mänskliga rättigheter i de palestinska områdena som ockuperats sedan 1967, Francesca Albanese, tar också starkt emot sådan ”böjning av regler för politisk bekvämlighet”, och skapar därmed ett prejudikat genom att behandla skyldigheter enligt ICJ:s rådgivande yttranden som ”valfria, särskilt mitt i pågående grymheter.” Tillvägagångssättet var: ”Juridiskt felaktigt, politiskt skadligt och moraliskt äventyrat.” Inte en felaktig bedömning, och den är mest tillämplig på blockets inställning till andra områden av internationell rätt, mest slående på flyktingar. I sådana frågor uppstår ett synligt politiskt utrymme i strid med rättsliga skyldigheter.
Nämn det bara inte offentligt.
Originaltext: Political labelling: The EU’s legal stance on goods from Israel’s illegal settlements
