Politisk delaktighet enligt exempel i Koranen och Sunna – Del 1

Ahmed Ghanem

 

Huruvida de praktiserande muslimerna kan acceptera att bli en del av det politiska livet i respektive land är en fråga bland alla aktiva muslimer, både i muslimska länder och i västvärlden. Det finns de som säger att detta är en självklarhet, medan andra ser på saken med tvekan eller till och med motsätter sig detta.

Denna artikel kommer att kartlägga de olika åsikterna kring denna fråga och de principer som de olika åsikterna baseras på. Utgångspunkten är islams lära, och dess grundläggande källa, Koranen. Delaktighet är en del av en grundläggande tes, att islam är och alltid skall vara en helhet som genomlyser hela livet och är normgivande både i politiken, i det sociala och det ekonomiska livet i samhället. Vi kommer också att belysa denna fråga så att läsaren blir övertygad om att delaktighet är en islamisk plikt.

 

Hur kom den första islamiska staten till?

Om man kartlägger islams ursprung så lägger man märke till att den arabiska halvön var islams första vagga och Allah, Hyllning och ära till Honom, säger i Koranen: Gud vet bäst av vem Hans budskap skall förmedlas. (6:124)

Den arabiska halvön var nästintill ett isolerat fäste, som var självständigt från de båda stormakterna Bysanzen och Persien. Mecka var huvudstaden för denna halvö och hade både ekonomisk och religiös makt.

Trots att profeten Mohammad, frid vare med honom, ansträngde sig för att sprida det nya budskapet lyckades Meckas härskare med att isolera muslimerna och det nya budskapet. De använde alla tillåtna och otillåtna medel för att stoppa detta budskap. Flera av de nya muslimerna dog under tortyr och andra flydde Mecka till andra, säkrare ställen. Profeten Muhammad, frid vare med honom, gav inte upp utan försökte hitta ett annat ställe, där det nya budskapet skulle kunna accepteras. Han gick till Taif, men där blev det inte bättre. Till sist lyckades han att genom sitt budskap omvandla Medina till islams starkaste fäste.

 

Omständigheterna kring bildandet av den nya staten

Yathrib plågades av stamfejder. De starkaste stammarna var Aws och Khazraj, och förutom dessa fanns det även en del judiska stammar. men ingen av dessa hade kunnat få en ledande position, och Yathrib saknade en förenande kraft som skulle kunna garantera fred och stabilitet. När profeten Muhammed, frid vare med honom begav sig till Yathrib hade Islam redan en stark ställning och flera av de mäktiga stamledarna hade redan konverterat till islam. Profeten Mohammad, frid vare med honom, mottogs med glädje och välkomnades till staden.

Det första profeten Mohammad gjorde var att bygga en moské som spelade rollen av ett riksdagshus och regeringskansli, utöver sin naturliga roll som en social och kulturell samlingspunkt. Kort därefter stiftades de första islamiska grundlagarna, där det bestämdes hur Medina skulle styras och vilka rättigheter medborgarna, oavsett religion och etnisk tillhörighet hade.

Om vi försöker kartlägga den metod som profeten Mohammed använde för att bilda den första islamiska staten märker vi följande:

  1. Profeten Mohammed, frid vare med honom, började sprida sitt budskap och utbilda de nya muslimerna, för att inge dem stärkt tro och kompetens. Denna muslimska kärngrupp spelade en viktig roll i islams historia.
  2. Profeten Mohammed, frid vare med honom, vägrade att legitimera sig genom de icke troendes anbud på makt. Makten som hövding, skulle ha blivit begränsad, i motsats till profetens status.
  3. Inget våld användes varken av profeten Mohammed, frid vare med honom, eller hans anhängare.

 

Bildandet av det islamiska samhället var ett resultat av en lång fredlig kamp för människors bästa. Islams stat bildades inte genom krig eller våld, utan genom information och övertygelse om hela samhällets bästa.

På senare tid har de islamiska rörelserna kommit som ett svar på Kemal Ataturks avskaffandet av det islamiska kalifatet, år 1923.

Ett av huvudmålen för dessa rörelser är att islam skall få tillbaka sin politiska dimension.

Dessa rörelser för en svår kamp, både kulturellt och politiskt eftersom det har hänt stora, globala förändringar i maktförhållanden sedan kalifatets avskaffande, och eftersom de muslimska länderna skiljer sig mycket från varandra, inte minst kulturellt sett.

Dessa rörelser sammanstötte med kolonialismens ideologi, och än idag är dessa två krafter i konflikt med varandra. Islamisterna hävdar att trots att den synbara kolonialismen drog sig tillbaka, har makten förblivit hos dem som ligger bakom kolonialismen, medan de sistnämnda hävdar att islamisterna är ute efter makt och att religionen är indragen i denna kamp som en ursäkt.

Den väckelse som nådde sin höjdpunkt i slutet av 1970-talet och på 1980-talet i de muslimska länderna har uttryckt sig på olika sätt i olika länder. De flesta muslimska rörelserna deltog i den demokratiska processen som innebär att komma till makt via folkomröstning.

Exempel på detta är Jordanien, Egypten, Tunisien, Turkiet, Pakistan m.fl. Det finns dock andra muslimska grupper som inte tror på en demokratisk utveckling. Deras argument hämtas från det som hände i vissa länder där de folkvalda blev förföljda och utkastade och där partier förbjöds, och entydiga valresultat ogiltigförklarades.

 

Profetens väg

I en jämförelse mellan dessa två vägar som den nya muslimska väckelserörelsen tog och Profeten Mohammads, frid vare med honom, väg kan vi finna både likheter och olikheter.

  • För det första är dessa rörelser inte alltid så muslimska, och alla rörelser är inte representativa för majoriteten av muslimer.
  • För det andra hävdar de som styr de muslimska länderna att de är muslimer, och i vissa fall kan de till och med göra saker som skulle kunna betraktas som goda gärningar.
  • För det tredje använder makthavarna en del lärda män som en del av maktapparaten, för att visa ett gott ansikte utåt.
  • För det fjärde leder oenigheten mellan de olika muslimska rörelserna till att de får det svårare att hävda sin representativitet.

 

Likheterna mellan dessa rörelser och profetens väg ligger i att båda använde sig av information och spridning av islams budskap och att dessa rörelser baseras på samma principer som Profeten Mohammads budskap ville vinna människors hjärtan för. Därtill använder de samma argument som Profeten Mohammad, frid vare med honom.

En del av tänkarna hos dessa rörelser försöker följa Profeten Mohammads exempel på hur en muslimsk stat bör bildas, utan att ta hänsyn till skillnaderna i bl. a tid och plats.

Denna tolkning ter sig orealistisk eftersom världen inte är likadan som den för 1400 år sedan. Dagens världsmakters ömsesidiga förhållanden påverkar situationen i de muslimska länderna och den muslimska väckelsen bevakas ständigt i både massmedia, studier och forskning.

En annan skillnad mellan dåtid och nutid är att den muslimska världen idag är allt annat än homogen. Det råder stora skillnader i kultur, tradition, etnisk tillhörighet, religiösa tolkningar och språk. Att försöka utplåna alla dessa skillnader är utsiktslöst.

De flesta s.k. muslimska länder styrs av militärer eller andra icke-demokratiskt valda makthavare. De som följer Profeten Mohammads historiska exempel ser som det enda legitima sättet att bilda en muslimsk stat, accepterar inte andra möjligheter, medan andra lärda tänkare ser på Profeten Mohammads sätt som ett exempel, men inte som ett exempel som ligger närmast till hands, utan något som skulle vara svårt att genomföra i våra dagar.

Däremot söker de andra möjligheter. De anser att man kan vara en del av det politiska systemet och acceptera delaktighet. Vi kommer att ta upp dessa två riktningar och kartlägga deras grunder genom exempel i Koran och Sunna.

 

Salaam Nr 2 1998, Sida 6-11