Germán Gorraiz López
Egypten har alltid varit en nyckel till att upprätthålla USA:s hegemoni i Mellanöstern och Nordafrika, men de förändringar som det egyptiska folket satte igång i Tahrir torget i Kairo den 25 januari (vredens dag) för att kräva ett slut på Hosni Mubaraks diktatur har lett till en växande klyfta mellan regeringarna i Egypten och Israel.
Således under president Bush Jr, hade Egypten avstått från kärnkraftsalternativet och överlämnat kontrollen över Mellanösterns strategiska luftutrymme till det israeliska flygvapen i utbyte mot ett årligt bidrag på en miljard dollar och nu på grund av påtryckningar från allmänheten har man gett Egypten och Jordanien tillåtelse för att i slutet av året sätta igång med nukleär produktion för civila ändamål under amerikansk kontroll, som har samlat en teknik gap på 50 år med avseende på dess israeliska granne som kommer att uppvägas med en ökning av USA: s ekonomiska bistånd till 3000 miljoner dollar årligen.
Dock en del meningsskiljaktigheter kom upp efter att man tillkännagav tecknandet av en försonings avtal den 5 maj i Kairo mellan Abbas och Hamas ledare Khaled Meshal, under överinseende av Arabförbundet och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas manifest om att främja insatser för att skapa en palestinsk stat utanför förhandlingar med Israel och med hänsyn taget till 1967 års gränser.
Till detta skulle läggas misstanken om att Kairo hoppas att återuppta förbindelserna med Iran och omförhandla ett befintligt avtal för att leverera naturgas till Israel, utöver den påstådda beslut från de egyptiska myndigheterna för att öppna gränsövergången i Rafah i Gaza (stängt under de senaste fyra år som en del av blockaden av enklaven, som stöds av väst, i syfte att försvaga Hamas, den islamistiska grupp som styr Gaza), vilket i praktiken skulle innebära en effektiv slut av blockaden.
Dessutom, efter Natos ingripande i Libyen, har det sket en ovanlig sammanträffande mellan Kina och Ryssland i form av ett veto i FN om Syrien, som skulle kunna bidra till uppkomsten av en rysk-kinesisk allians driven av Putin som skulle kunna resultera i uppdykandet på den globala geopolitiska scenen av en Euroasiatisk union som ett militärt och ekonomiskt alternativ till det västerländska hegemoniska blocket.
Den nya ryska geopolitik i Mellanöstern skulle gå igenom ett starkt stöd för den syriska regimen för Al-Assad och den iranska regimen i dess nukleära tvist med Förenta staterna i syfte att fastställa sin position som ofrånkomlig skiljedomare i problemet mer Syrien och Iran. Således vill Ryssland framstå som en nödvändig partner för att bidra till en hållbar övergång efter Al-Assads utgång som gör det möjlig en övergång till en måttlig sunni regimen som ska fungera som en motvikt till de iranska ambitioner och som skulle bli en del av ett scenario med globala lösningar på befintliga tvister i Mellanöstern.
Dessutom är vi kanske på väg tillbaka till Brezjnevs doktrin (även kallad doktrinen om begränsad suveränitet), som etablerade Rysslands rätt att ingripa, även militärt i interna angelägenheter i länderna i sitt inflytande område och deras efterföljande åtgärder skulle vara att stödja islamiska grupper och nationalistiska regimer i deras kamp mot den västerländska närvaron i Afrika, baserad på den antikoloniala patos med ekonomiska samarbetsprojekt och inom det växande militära samarbetet, (som hade en policy särskilt framgångsrika under Chrusjtjov, där Egypten var Sovjetunionens viktigaste partner i regionen och dess ordförande Nasser dekorerades med Sovjetunionens Hjälte Stjärna).
Därför kan man inte utesluta en förstärkning i de rysk-egyptiska relationer, där Egypten blir Rysslands kontinentala hangarfartyg, som tillsammans med utvidgningen av deras intressesfär till andra arabländer kring Israel (Syrien, Libanon, Palestina och Jordanien) kan gro ett frö till en ny pan-islamistisk rörelse i Afrika som skulle omfatta alla arabiska länder i Medelhavet och förmodligen skulle kunna använda olja och naturgas vapen för att strypa västerländska ekonomier och finansiera terrorism trakasserier mot de icke trogna (och annektera de föråldrade koloniala platser som Ceuta och Melilla), för att inte uteslutas en upprepning av sexdagarskriget i 2016.
