Joseph Massad – Middle East Eye

 

Under de senaste två månaderna har israelerna och deras amerikanska mästare intensifierat sin utrotningskampanj i Gaza, i hopp om att en gång för alla dämpa det palestinska motståndet mot den judisk-supremacistiska apartheidstaten.

Efter att ha misslyckats med att uppnå något av sina mål sedan den 7 oktober 2023, lade USA och Israel skulden på det palestinska motståndets allierade och det militära bistånd de gav det.

De började rikta in sig på dessa allierade utifrån tron ​​att utan hjälp utifrån skulle det palestinska motståndet skingras och upphöra att existera.

Ironiskt nog är det Israel, sedan dess etablering 1948, som inte kunde överleva, ekonomiskt eller militärt, frånvarande massiva och ständiga infusioner av västerländskt finansiellt, militärt och diplomatiskt kapital.

Israel kan faktiskt inte överleva idag utan sådana enorma nivåer av extern hjälp och skydd, utan vilka bosättarkolonin skulle kollapsa inom några månader.

Detta faktum blev tydligare under det senaste året, vilket avslöjade Israel som en militärmakt av fjärde klassen vars enda prestation är att begå folkmord mot en civilbefolkning.

För att uppnå sina mål har Israel förlitat sig på en monumental nivå av militär och underrättelsetjänst från USA och EU. Med deras stöd kunde Israel försvaga det libanesiska motståndet, vilket kulminerade i en vapenvila som de sedan dess brutit mot mer än 100 gånger, och nå ett dödläge med Iran.

I sin tur lyckades amerikanerna, tillsammans med Turkiet och Israel, hjälpa till att störta den syriska regimen, vilket hade varit en välsignelse för det palestinska och libanesiska motståndet. Israelerna riktade sig också mot iranska tjänstemän och bombade det iranska konsulatet i Damaskus, vilket ledde till iransk vedergällning och ännu fler israeliska bombningar av Iran självt.

Samtidigt har Israel ökat sitt massmord och svält av palestinier i norra Gaza, med fullt stöd från USA och Europeiska unionen, och eskalerat israeliska bosättares pogromer och militära räder och invasioner av städer och städer på Västbanken.

Det förstärkte också sitt tillslag mot de fjättrade palestinierna i det ockuperade östra Jerusalem, senast genom att påtvinga deras skolor den rasistiska anti-palestinska israeliska läroplanen och förbjuda den palestinska läroplanen, förutom att ta över palestinska hem och företag till förmån för judiska bosättare.

När det gäller de isolerade palestinska medborgarna i Israel har den israeliska regimen också antagit ett antal lagar de senaste månaderna för att urholka de få rättigheter de fortfarande hade under det israeliska apartheidsystemet.

Den senaste amerikanska och israeliska strategin syftar till att radera ur minnet de massiva militära nederlag som israelerna har lidit sedan Hamas lanserade Al-Aqsa-floden i oktober förra året.

Framför allt strävar den efter att befästa den judiska bosättarkolonin mot pågående militära hot från motståndet och påtvinga Israels vilja, inte bara på det palestinska folket utan hela arabvärlden.

 

Palestinskt motstånd

Nu när USA har lyckats störta alla arabiska diktatorer som förhärligade sig för att vägra deras order att normalisera med Israel (eller insisterade på villkor för att normalisera, vilket Israel vägrade) – Saddam Hussein, Muammar Gaddafi och Bashar al-Assad – samtidigt som de stärkte alla andra arabiska diktatorer som helt underkastar sig sin vilja och hyllar dem – sträcker sig från Marocko genom Jordanien och den palestinska myndigheten (PA) till viken – amerikanerna och israelerna känner sig säkra på att avskaffandet av palestinskt motstånd är helt inom räckhåll.

Denna uppfattning är baserad på den ihärdiga ideologiska övertygelsen från det imperialistiska USA och den folkmördande israeliska staten att palestinskt motstånd inte genereras av folkmords- och apartheidkaraktären hos den koloniala israeliska regimen utan istället är resultatet av externt stöd till palestinskt folk motstånd.

För dessa kortsiktiga och självtjänande amerikanska och israeliska strateger, när ett sådant stöd väl förstörts, kommer även palestinskt motstånd att försvinna.

Föga överraskande är deras okunnighet och vägran att lära av historien om palestinskt motstånd mot sionistisk kolonisering och judisk överhöghet lika oförsonlig som någonsin.

Att palestinskt motstånd startade på 1880-talet vid början av den judiska koloniseringen, och utan stöd utifrån, verkar oväsentligt för de grymma och rasistiska amerikanska och israeliska strategerna.

I själva verket, med början 1882 och fortsatte under hela 1890-talet, riktade palestinskt bondemotstånd sig mot alla de judiska kolonierna till den grad att ”det knappast fanns en judisk koloni som inte kom i konflikt” med de infödda palestinska bönderna.

Det faktum att det palestinska motståndet fortsatte sedan dess, för det mesta inte bara utan stöd utifrån utan trots den enorma ökningen av kvantiteten och kvaliteten på stödet utifrån till palestiniernas sionistiska förtryckare, slutar inte dessa strateger av missbruka denna rasistiska uppfattning, som tar bort förtrycket av palestinierna som den faktiska drivkraften för deras motstånd.

 

”På egen hand”

Till skillnad från det palestinska folket har sionistiska kolonisatörer, sedan slutet av 1800-talet, alltid åtnjutit stöd från alla koloniserande europeiska länder och det amerikanska imperiet för att avskaffa allt motstånd mot judisk kolonisering och apartheid.

Efter första världskriget fick sionisterna också hjälp i sina ansträngningar av arabiska regimer och ett antal rika och landsatta palestinska familjer som samarbetade både med dem och den brittiska ockupationen av landet.

Bortsett från några frivilliga från andra sidan gränsen, motstod det palestinska folket den sionistiska koloniseringen på egen hand med all sin kraft, och stod upp mot det brittiska imperiet och de sionistiska gängen på 1920- och 1930-talen trots britternas och sionisternas användning av extrem terrorism och brutalitet mot denna fångna befolkning.

Transjordanska bonderevolutionärer som försökte hjälpa palestinierna genom att ge dem tillflyktsort och attackerade brittiska intressen i Transjordanien slogs snabbt ner under andra hälften av 1930-talet av Emir Abdullah av Transjordanien och hans brittiskkontrollerade armé som använde 10 brittiska flygvapenplan att bomba dem.

Det så kallade stödet från de få arabiska arméer som ingrep den 15 maj 1948 för att stoppa den sionistiska utvisningen av nästan 400 000 palestinier – som började nästan sex månader tidigare den 30 november 1947 – och för att skydda de 45 procent av Palestina som imperierna i norra hemisfären hade utsetts till en palestinsk stat i den ökända FN:s delningsplan av den 29 november 1947 – fick ett fullständigt bakslag.

Inte bara var dessa dåligt utrustade arabiska arméer fler än de mycket bättre tränade och utrustade sionistgängen, utan de misslyckades också med att förhindra den sionistiska utvisningen av ytterligare 360 ​​000 palestinier och förlorade mer än hälften av de 45 procent av Palestina som de skulle skydda.

Vilka landområden som den då självutnämnde kung Abdullah än kunde behålla, annekterade han till Jordanien, enligt en plan som han utarbetat med sionisterna i förväg. Han vägrade senare att erkänna den palestinska regeringen som sattes upp i Gaza i september 1948.

De imperialistiska makterna följde efter genom att erkänna Israels övertagande av 78 procent av Palestina och Abdullahs övertagande av 18 procent av det, som han döpte om till ”Västbanken”. (Gaza skyddades av egyptierna tills det erövrades två gånger av israelerna, 1956 och igen 1967, när Israel slutligen tog över det.)

Samtidigt stödde alla de stora imperialistiska makterna och sovjeterna fullt ut den sionistiska erövringen 1948 militärt och diplomatiskt.

Brittiska och amerikanska judiska frivilliga piloter och internationella sionistiska judiska brigader anlände till Palestina från hela västvärlden för att hjälpa den sionistiska erövringen av palestiniernas land. Många sådana frivilliga fortsätter att komma till Israel och hjälpa till att påtvinga palestinierna judisk överhöghet och apartheid.

 

Att förlora legitimitet

Sedan den 7 oktober 2023 har USA och EU också blivit fullfjädrade partner med Israel i dess pågående folkmord på palestinierna – ett folkmord som stöds öppet eller tyst av alla arabiska regimer, inklusive den samarbetsvilliga PA, förutom Libanons Hizbollah, den Ansar Allahs regering i Jemen, några irakiska motståndsgrupper, den nyligen fallna syriska regimen och Iran.

Dessa palestinska, arabiska och västerländska anhängare av Israel har också varit avgörande för att militärt skydda Israel från vedergällning från de arabiska motståndskrafterna och Iran, och i fallet med PA, genom en kampanj för förtryck av palestinska motståndare på Västbanken.

Samtidigt lanserade anhängare till palestinierna en kampanj för att göra det allt svårare för Israels anhängare och sponsorer att fortsätta att bistå dess pågående folkmord.

Oavsett om det är vid FN, Internationella domstolen eller Internationella brottmålsdomstolen, har ett antal resolutioner, beslut och anklagelser utfärdats mot Israel, som USA försökte neutralisera med alla de hot och påföljder man har till sitt förfogande.

Lägg till detta den ökande framgången för rörelsen Bojkottavyttring (Boycott Divestment and Sanctions) och sanktioner i att pressa länder och företag att dra tillbaka investeringar i Israel, som Norge nyligen gjorde.

Dessutom har förlusten av stöd för Israel från en betydande del av den västerländska allmänheten, inklusive europeiska och amerikanska judar, också bidragit till försvagningen av legitimiteten för den folkmordsbekämpande bosättarkolonin i traditionellt pro-israeliska västerländska kretsar, vilket hade gett mycket-behövd stöd historiskt.

 

Oundviklig kollaps

De senaste 15 månadernas rekord har varit blandat.

Israel har avslöjats som svagt militärt, ekonomiskt och diplomatiskt och oförmöget att sluta och blivit svagare för varje dag på alla fronter, förutom att begå folkmord.

Ändå, tack vare den stora militära och ekonomiska hjälpen från USA och EU-länderna, kan israelerna fortsätta att använda alla barbariska metoder som står till deras förfogande för att förstöra palestinskt motstånd.

Det förbryllande för amerikanska och israeliska strateger är dock att det palestinska motståndet, som inte har fått några infusioner av militär eller ekonomisk hjälp från någon extern källa sedan den 7 oktober 2023, fortsätter att göra motstånd mot de förintande israelerna i Gaza och på Västbanken, och i östra Jerusalem.

Trots jublet och firandet i Israel över dess senaste prestationer, kommer dess palestinska offer att fortsätta kampen tills dess folkmordsregim judiska överhöghet är helt nedmonterad.

Med tanke på denna utveckling är det mer sannolikt att det folkmordsbenägna Israel, och inte palestinskt motstånd mot det, inte längre kommer att kunna överleva på grund av minskat stöd utifrån och internationell isolering.

Detta är något amerikanska och israeliska strateger vet väl, även om de vägrar att ta hänsyn till dess realism.

All den mördande fasa som de besöker i den arabiska regionen i dag kommer bara att fördröja den oundvikliga kollapsen av den folkmördande kolonialregimen, men den kommer inte att lyckas säkra sin existens.

 

 

Originaltext: Palestinian resistance can always survive without outside support. Can Israel?