Marcy Newman – TRUTHOUT
Ärkebiskop Desmond Tutus uttalande, ”Om du är neutral i situationer av orättvisa, har du valt förtryckarens sida” kunde inte vara mer passande för vårt ögonblick. Men vi lever i en tid som har gått bortom neutralitet. Ett ögonblick där The Chronicle of Higher Education publicerar ett stycke som uttryckligen kräver neutralitet angående Israels folkmordskrig mot Gaza, så att de inte behöver undersöka det historiska sammanhanget som ledde till Hamas motstånd i första hand. Vi befinner oss verkligen i ett ögonblick där fräckt stöd för en förtryckares folkmordskrig rör sig genom vårt akademiska, politiska och mediala landskap utan att ifrågasätta.
Att se amerikanska och europeiska svar på det senaste israeliska anfallet på Gaza, och på israeliska ledares uppenbara folkmordsretorik, har gjort det kristallklart vem som verkligen betyder något för företagens nyhetsmedier, den akademiska världen och politiska ledare i väst.
Det är inte det palestinska folket.
Oavsett om det är media som sprider ogrundade och overifierade påståenden om Gazas extraordinära motståndshandling, eller om det är nationer som ger grönt ljus åt Israels framfart, i denna upptrappning mot Gaza, och för att vara säker på Västbanken också, sker det en medveten tystande av palestinier röster i väst.
Jag tvekar inte att använda ordet folkmord eftersom jag vet att när Raphäel Lemkin definierade begreppet 1944, och när FN antog det fyra år senare, avsåg de att brottet skulle gälla vilken grupp människor som helst som utsätts för de utgör samma nationella, etniska, ras eller religiösa grupp. (På liknande sätt gäller brottet apartheid i internationell rätt utanför Sydafrika, där det har sitt ursprung, vilket är anledningen till att det även gäller Israel.) Det som har utspelats i Gaza under de senaste veckorna kvalificeras med all säkerhet som folkmord, som Raz Segal beskriver i Jewish Currents i ”A Textbook Case of Genocide.” Det är avgörande att internationella stadgar och ramverk omfattar språk som möjliggör en bred tillämpning. Tyvärr är detta inte fallet med ökningen av kodifieringen av en definition för antisemitism under de senaste åren.
International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA), organisationen bakom strävan att definiera antisemitism juridiskt och globalt, har tagit den motsatta taktiken. Istället för att definiera antisemitism, som Oxford English Dictionary gör, som ”fördomar, fientlighet eller diskriminering mot judiska människor på religiösa, kulturella eller etniska grunder”, nämner IHRA Israel nio gånger för att understryka att det korrelerar antisemitism med negativ kritik av Israel. Följaktligen har IHRA-definitionen blivit allmänt erkänd för att förringa mänskliga rättigheter snarare än att hjälpa högskolor, regeringar eller andra internationella organ att spåra eller åtala fall av antisemitism. Faktum är att på grund av hur det blandar ihop antisionism med antisemitism, är de människor som har drabbats hårdast av den palestinska solidaritetsorganisationer och deras medlemmar, särskilt de som vill utbilda amerikaner om den palestinska nakba och de som aktivt har förföljt den ickevåldsamma sydafrikanska modellen för bojkott, avyttring och sanktioner (BDS) mot Israel.
Som universitetsrådgivare tillbringade jag den tidigare delen av min karriär med att ge råd till palestinska och libanesiska studenter när jag bodde och arbetade som engelsk professor vid Al-Quds University i Jerusalem, An-Najah University i Nablus, American University of Beirut och Brummana Gymnasieskola i Libanon. Jag vet vad som händer när mina arabiska studenter åker till USA, och andra västerländska nationer, för högre studier. Jag känner till obehaget och alienationen de upplever när de möter mycket verkliga hot från sionistiska studenter på campus, såväl som det allmänt acceptabla klimatet av islamofobi (oavsett om de är muslimer eller inte). Min oro för deras välbefinnande fortsätter oavsett om de stannar utomlands eller återvänder hem efter examen. Det är vad jag känner i detta ögonblick igen när jag ser vad som utspelar sig inte bara i Palestina, utan också på universitetsområden när jag lyssnar på deras berättelser om trakasserier.
Som amerikansk jude (ett faktum som jag inte borde behöva säga för att göra min talan) vet jag hur antisemitismens språk har vapengjorts mot många arabiska och muslimska studenter i USA, särskilt sedan 9/11. Om vi tog etymologin för ordet semitisk i hjärtat av antisemitismen, skulle vi finna att det inte bara är judiska människor som skulle kvalificera sig under den rubriken: ”Att beteckna eller tillhöra en familj av språk varav hebreiska, arameiska, arabiska, Etiopiska och forntida assyriska är medlemmar.” Men det utbredda antagandet av IHRA-definitionen av antisemitism på amerikanska universitetscampus har släppt lös ohämmat och okontrollerat våld mot palestinska solidaritetsaktivister.
Sådant beteende inträffar nästan alltid i hälarna på israeliskt våld mot palestinier. Precis när Israels senaste överfall började, hotade stadsfullmäktige i New York, Inna Vernikov, palestinska solidaritetsaktivister vid Brooklyn College genom att vifta med en pistol. Vid UCLA mötte Students for Justice i Palestina också en ström av hot. Och på Harvard känner sig palestinska solidaritetsaktivister osäkra eftersom deras personliga information har offentliggjorts. Vid University of Pennsylvania hotar givare att skära ner på anslagen eftersom Palestine Writes Literature Festival hölls på deras campus.
Vid Columbia University är professor Joseph Massad återigen måltavla för att skriva om palestinier på ett historiskt och kontextuellt sätt, i det här fallet om Hamas motståndsoperation. Samtidigt mördades en sexårig palestinsk-amerikansk pojke, Wadea Al-Fayoume, i en förort till Chicago den 14 oktober på grund av att hans hyresvärd hade blivit upprörd av islamofobiska medier.
Mitt i dessa berättelser om palestinier, araber och muslimer som trakasseras och attackeras, är det på något sätt judiska lärare och studenter som känner sig rädda för sin säkerhet. Det är en ironi som verkar gå förlorad för mina kollegor som tror att det finns en exponentiell ökning av antisemitism i USA, även om sådana påståenden har avfärdats. De tror att endast deras judiska elever måste skyddas. De tror att bara judiska studenter tystas. De tror att palestinier inte möter några sådana hot på campus. Därför, när jag frågade varför vår organisation, Independent Educational Consultants Association (IECA), utarbetade ett uttalande till stöd endast för våra judiska studenter, möttes jag av en stor del av fientlighet. IECA:s kärnuttalande lyder:
Vi har med fasa och sorg sett de outsägliga våldshandlingar som har utspelats i Mellanöstern. Vidare har aktioner på och utanför campus de senaste dagarna återupptagit antisemitismens smärtsamma historia. Vi erbjuder vår djupaste sympati och stöd till dem som har kommit illa, till alla som har drabbats, särskilt våra judiska medlemmar, rädda studenter på universitetsområden och de med direkta band till regionen.
Bifogat till deras uttalande var en lista över sionistiska resurser inklusive Hillel International och Anti-Defamation League (ADL). Det fanns inga stödord eller resurser för kollegor som kanske ville förstå och lära sig om hur de kunde stödja sina palestinska, arabiska eller muslimska elever. (Lyckligtvis uppdaterar Middle East Children’s Alliances Teach Palestine Project sin resurssida för pedagoger.)
Under en störtflod av anklagelser har jag fått en ännu mer oroande mängd israelisk propaganda i min inkorg. De inser inte hur djupt felaktiga metoderna som används av organisationer som ADL är, inte bara när det gäller att tillverka data, utan också när det gäller att blanda ihop antisemitism med antisionism, faktiskt, i sin bråttom att stödja Israel, är de omedvetna om hur det att sammanblanda det judiska folket och Israel i själva verket är själva essensen av antisemitism.
Detta leder mig till en nyckelfråga: Vad behöver judiska studenter på campus skyddas från? Är det från att höra sanningen om sammanhanget bakom det senaste folkmordskriget? Från att höra om israelisk apartheid? Om Israels pågående Nakba eller etniska rensningar som har fortsatt oförminskat sedan före 1948? Om Israels pågående belägring av Gaza som har hållit sin befolkning på över två miljoner människor som gisslan i världens största friluftsfängelse i över 18 år? Romanförfattaren och aktivisten Sarah Schulman påminner oss om vad som händer när vi är rädda för att granska vårt förflutna, när vi raderar det och människorna som lever i dess kölvatten:
”Roten till denna radering är den ökande insisterandet på att förstå historien, titta på händelsernas ordning och konsekvenserna av tidigare handlingar för att förstå varför det samtida ögonblicket existerar som det gör, på något sätt stöder nuet. Förklaringar är inga ursäkter, de är belysningen som bygger framtiden. Men problemet med att förstå hur vi kom dit vi är att vi då kan bli inblandade. Och oskyldiga offer kan inte ha något ansvar för att skapa ögonblicket.”
Och ändå är det bara judiska studenter på campus, som, eftersom deras institutioner använder IHRA:s definition av antisemitism, regelbundet blandas ihop med israeler, som föreställs vara dessa oskyldiga offer. Vi är inte villiga att känna empati med palestinier i Gaza och på Västbanken som dagligen möter terrorism från israeliska kolonister och deras armé.
Jag rekommenderar att vi närmar oss detta på ett annat sätt genom att följa andra modeller. Högskolerådgivare och andra utbildare kan vända sig till organisationer som CUNY Jewish Law Students Association, som visar vad som är möjligt när du öppnar dig för att förstå andra synpunkter än dina egna. Det illustrerar den djupa kraften i sanning och solidaritet inför bedrägeri och propaganda runt omkring oss. Jewish Voice for Peace, i sitt uttalande mot det israeliska överfallet, centrerade också historiskt sammanhang:
Den israeliska regeringen kan just ha förklarat krig, men dess krig mot palestinierna började för över 75 år sedan. Israelisk apartheid och ockupation, och USA:s delaktighet i detta förtryck, är källan till allt detta våld. Verkligheten formas av när du startar klockan.
Palestinier har mötts av våld och etnisk rensning av en kolonial nation i mer än 75 år, ett faktum som alldeles för få människor i den akademiska världen har lärt sig. Den historien, och dess svaghet i vår nutid, tyder på att vi inte har lärt oss läxan om ”aldrig mer” från den nazistiska förintelsen. Om vi gjorde det skulle vi agera när Palestinas flaggskeppsuniversitet, Birzeit, uppmanar det akademiska samfundet runt om i världen att ”inte vara tyst om folkmord”:
Birzeit University uppmanar det internationella akademiska samfundet, fackföreningar och studenter att uppfylla sin intellektuella och akademiska plikt att söka sanning, upprätthålla ett kritiskt avstånd från statlig propaganda och att hålla förövarna av folkmordet och de som är medskyldiga till dem ansvariga.
Vi måste agera som om vi aldrig menar någon igen, som om vi tog lärdomarna från vårt förflutna till hjärtat och kan föreställa oss en värld där mänsklighetens välbefinnande har betydelse.
Originaltext: Palestinians Face Genocide. Now Is Not the Time for Academic Neutrality
