Dr. Armando Bukele Kattan – Webislam
I praktiken, förutom nutiden, i den arabiska och muslimska världen finns en medvetenhet om de goda historiska relationerna med de judiska samhällena. Det fanns inte diskriminering eller förintelse eller kränkning av de mänskliga rättigheterna, eller folkmord. Tvärtom var judarna alltid välkomna i tider av motgångar och de skyddades under den arabiska gyllene tid, där de utvecklades tillsammans.
Se den anmärkningsvärda utvecklingen av den judiska församlingen i Spanien under muslimskt styre i Andalusien (Sefard) och efter deras avlägsnande av de katolska monarkerna i 1492, välkomnades med vänlighet och vänskap i det muslimska osmanska riket.
Ett fall, ganska illustrativ och praktiskt taget okänd i väst är det gammal sed i Jerusalem som började under 1100-talet, med förföljelsen av judar och muslimer i Jerusalems latinska kungarike som grundades 1099 av Gottfrid av Bouillon, och som fortsatte även efter det att riket återerövrades 1187 för att sedan falla i glömska när de europeiska rörelser ”Återvinning av Palestina” började i 1896, med Theodore Herzls sionistiska manifestet och bildandet av den judiska staten, som följdes av negativa influenser negativ bland de forna judiska och muslimska systersamhällen i Palestina, i synnerhet Jerusalem.
Den israelisk-palestinska rivalitet eller judisk-muslimsk är ganska ny och historien som inte kan döljas, pekar på tidigare fanns en hög grad av broderskap och enighet, där man delade samma historia och samma fiender. Här är den sed vi nämnde, i kraft sedan början av det 1100-talet till slutet av 1800-talet:
”Sedan urminnes fanns det en spännande sed i Jerusalem, judiska och muslimska barn födda i samma område och i samma vecka, behandlades av sina familjer som syskon mjölk (ett brödraskap erkänd av den judiska religionen och Koranen själv). Den judiska pojken ammades av den muslimska modern och den muslimska barn av den judiska modern. Denna sed etablerade bestående och intima relationer mellan de två grupper. Bruket föll i glömska i början av 1900-talet.”
Med denna hänvisning vill jag motbevisa myten om den traditionella fiendskapen mellan judar och araber. Historien, tills européer katastrofala ingrepp i Mellanöstern under artonhundratalet, kände inte några allvarliga konflikter mellan dem. Tvärtom hade dessa två grenar av den semitiska rasen levt fredligt under många århundraden i det heliga landet. Antisemitism är en västerländsk uppfinning. Det har sina rötter i den grekisk-romerska världen, och den tidiga förföljelsen av judar som ägde rum i den hellenistiska Alexandria och som förvärrades med Titus, den romerske kejsaren i 70 e.Kr., förstörelse av Jerusalem.
Den intensifierades under den kristna Europas medeltida obskurantism när det judiska folket förtalades och tillskrevs mordet på Jesus, vilket gjorde dem till ett mördarfolk, och genom att förvandla Jesus till Gud, ett folk som döda Gud, något som för muslimer är en uppenbar lögn. När korsfararna erövrade Jerusalem 1099 dödades inte bara muslimer, utan även judar och kristna från olika traditionella kyrkor inom själva kyrkan av den heliga graven, det är en av de mest fasansfulla massakrer i historien. Och under de följande århundradena var islamiska länder tillflyktsort för sina judiska fränder som förföljdes i Europa.
Den spanska inkvisitionens offer (de så kallade sefardim eller sefardiska) flydde till arabiska länderna i Nordafrika och även Egypten och Mellanöstern, där de välkomnades som bröder och även fick platser inom regeringen. Precis på samma sätt blev den arabiska världen under 1800- och 1900-talet tillflyktsort för judar som flydde förföljelse i Central och Östeuropa, från de hemska massakrerna i Polen och Ryssland och senare från den avskyvärda nazistiska förintelsen. Med all rätt skrev den Encyclopedia Hebraica i sin spanska upplaga 1936, ”I århundraden de islamiska länderna var den sanna frälsningen för de europeiska judarna.” Även mellan de två världskrigen, det fanns i Marocko och Tunisien även efter 1945, judar som verkade som ministrar i arabiska regeringar. Under andra världskriget gjorde Tunisien och Marockos kungar all de kunde för att skydda sina judiska undersåtar mot den franske marskalken Pétain regims rasistiska lagar under andra världskriget. Och den judiska författare, Eric Rouleau, skrev i förordet till den syriska författaren Sami Al-Yundis bok, ”Juifs et Arabes” att ”som jude som tillbringade sin barndom och ungdom bland araber, kan intyga att antisemitismen är helt främmande för Mellanösterns folk traditioner och mentalitet.”
Å andra sidan, hur kan araberna vara antisemitiska om de är också i grunden semiter? Relationerna mellan dessa två broderliga folk förgiftades i det heliga landet endast under detta århundrade, och endast genom de europeiska stormakternas agerande som tog över ett land som inte var deras. Ändå är Israel en realitet och nutiden bör grundas på att vid sidan av Israel en självständig palestinsk stat ska finnas så att i hela regionen (och världen) kan råda fred, harmoni, kärlek och rättvisa.
Om vi analyserar historien av den region vi kallar Palestina, har den sedan urminnes tider varit en mötesplats för folk och civilisationer. De första nybyggarna kom från semitiska invandrare från den arabiska halvön, över 4500 år sedan, vilket gav upphov till den kananitiska civilisationen och grundade stadsstater, de flesta av dem med ringmurar inklusive Jeriko och Jerusalem. Det är därför det kallades Kanaans land. Jerusalem grundades för 4200 år sedan av en av de folkgrupperna med palestinsk härkomst, jevuseerna, som tillhörde den kananitiska stammen. Dess ursprungliga namn: Jevusalem innehåller ordet Salem (Salam) vilket betyder fred. Kananéerna delade deras territorium i fullständig harmoni med filistéerna, som bosatte sig vid kusten, och på det sättet hade kontakt och blandade sig med folken från havet, särskilt från de grekiska öarna och i synnerhet ön Kreta. Vissa historiker är konfunderade och tror att filistéerna härrör från denna ö, men det var bara en senare integration. Andra tror felaktigt att filistéerna och kananéerna är hamitiska folk. Det räcker med att titta på deras språk för att veta deras semitiska ursprung och relation till arabiska. Tusen år sedan kom judarna till Palestina och erövrade med eld och svärd, hebréerna var inte Palestinas första invånare och inte heller grundade Jerusalem. Erövringen var fruktansvärt hjärtlös, man kan läsa om det i det Gamla testamentet där man hittar flera exempel.
Men trots denna blodiga erövring kunde Jerusalem inte tas av de judiska erövrarna. Det lämnades över som ett arv till Benjamins stam, men staden förblev i jevuseernas besittning tills kung David tog över den. Och David befallde att inte röra eller döda, eller tortera någon av stadens invånare. ”Men benjaminiterna drev inte bort jevuseerna, som bodde i Jerusalem, och än i dag bor det jevuseer bland benjaminiterna i Jerusalem.” (Domare, 1: 21). Utöver detta var erövringen aldrig absolut, och som det Gamla Testamentet säger: ”Israeliterna bodde bland kananéer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer. 6De tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner, och de dyrkade deras gudar.” (Domare, 3: 5-6).
Under år 1020 f. Kr grundades i Palestina Konungariket Israel och dess första kung blev Saul, kungadömet nådde sin höjd med kungarna David och Salomo. Dessa kungar karakteriserades för sin tolerans och bredd. De erkändes som Guds profeter. Därför det grundläggande arabiska uttrycket att: ”Despoter och mördare är alltid de mediokra”.
Efter Salomos regeringstid delades Israel i två delar: det norra kungariket, med dess huvudstad Sabastia, som fortsatte att kallas Israel med 10 stammar, och det södra kungariket kallade Juda och Judéen, med två stammar (Juda och Benjamin), mellan dessa två riken fortsatte en lång och oförsonlig kamp. År 622 f.Kr. blev Palestina invaderad av assyrierna som underkuvade det norra kungariket Israel. Babylonierna i sin tur invaderade Konungariket Juda (Judéen) 586 f.Kr. och tog till fånga en stor del av det judiska folket, som är ursprung till vad det som kallas ”den babyloniska fångenskapen”. I båda invasionerna fanns det en betydande raslig blandning och i den babyloniska fångenskapen, var det även religiöst och politiskt inflytande.
De fångna judar, men inne in den tidens världsmakt, lärde sig konsten att infiltrera och påverka den politiska eliten samt ändra strategi, eftersom det inte är samma sak att leda när man är starkare än när man är svagare. De lyckades påverka både det babyloniska riket, som den som ersatte denna senare, vilket resulterade i att deras fångenskap slutade. I Esra, kapitel 2, verser 1-7 finns en detaljerad redovisning över de som återvände från fångenskapen: 60 000 män med egendom och familjer, och ett nytt sätt att tänka. Men det var bara judarna (från Juda stam) som höll sig kvar fast i sin tro och traditioner.
En annan stam, Benjamins, även som en del av Judéen var helt blandat med kananéerna, sedan biblisk tid. De andra 10 stammarna förlorade sin identitet till den punkt där vi talar om de förlorade 10 Israels stammar, men faktum är att de finns blandad med de historiska palestinier och med andra folk från grannbyar i området.
Bör noteras att före bildandet av staten Israel 1948, Jerusalem som Israels huvudstad existerade enbart i 70 år i historien, under David och Salomos regeringstid. Sedan den delade israeliska rike med 10 stammar hade Sabastia som huvudstad, inte Jerusalem. Jerusalem var längre Judéens huvudstad, inte Israel, eftersom Israel försvann som stat.
Grekerna etablerade i Palestina Herodes Filippos tetrark som bestod av fyra provinser: Judéen, Samarien, Galileen och Idumeen och senare med romerskt styre, talades endast om regioner, inte provinser. För över 2000 år nämndes enbart Palestina m ed Jerusalem som huvudstad. Palestinierna; muslimer, judar och kristna levde i fred så länge de europeiska kristna inte vistades där.
Under Jesus tiden var den palestinska integration klart definierad. Det hebreiska språket hade försvunnit och man talade arameiska, en blandning av hebreiska med arabiska (Jesus språk). Judarna själva var invånarna i Judéen och även de talade arameiska. Blandningen med kananéerna var uppenbar, något som nämns av samma Bibel och i fallet med en av de två Juda stammarna, Benjamin, var blandningen 100 %.
Således fanns Palestina sedan urminnes tider. Jesus föddes i Betlehem, Palestina, och hans mor var jungfru Maria också född i Palestina, i Jerusalem, båda var palestinier. Alla Jesus apostlar var galiléer utom Judas Iskariot och även en kallades kananén (Simon kanané) till skillnad från Simon Petrus (Matteus 10:3), alla var dock palestinier (som redan var ett land med ett virrvarr av raser, som alla länder).
När Jesus återvänder fysiskt till jorden en andra gång, vilket framgår av Koranen och Bibelns profetior, som vi erkänner som verkliga och som fysisk vetenskap kan lätt förklara genom tidens kontraktion vid ökande hastighet (tiden i Jorden skulle vara ungefär 2000 år, inom ramen för Jesu tid, en liten tids rymd). Jesus, Guds inkarnerade Ord, kommer att komma precis som när han lämnade oss, vid samma ålder 33 år. Där kommer vi att se hans fysiska likhet med palestinierna, som har förblivit semiterna, mycket annorlunda till den blandning som det judiska folket utsattes för genom diasporan.
Om Jesus är palestinsk utifrån en ras perspektiv, hur är det med religionen? Uppenbarligen föddes som jude, den enda religion då som trodde på en Gud. Han upphöjdes till himlen som kristen eftersom hans läror och hans evangelium hade lagt grunden till en ny religion – kristendom och han kommer att återvända som muslim, för att skapa ordning och slutföra sitt uppdrag … Det är viktigt att tydliggöra att mellan kristendom, judendom och islam finns det många sammanträffanden och skillnaderna är få, den senare en produkt av de tolkningar, tillämpningar, avvikelser och felaktiga översättningar, inte den ursprungliga väsen, som är praktiskt taget densamma.
Jesus ursprungliga budskap och den tidiga kristna kyrkans beteende i Mellanöstern och Nordafrikas länder före kyrkomötet i Nicea, som sammankallades av Konstantin (325 e.Kr.), skulle standardisera kejsardömet, där man antog den romerska strömmen som Paul predikade. Den tidiga kristendomen var praktiskt taget lika med islam, som är helt intakt i sina islamiska heliga böcker, vars original finns oförändrade sedan början och kan lätt konsulteras. Det är därför Etiopiens kejsare (Abessiniens Negus), en kristen rike i sin gyllene period som tog emot och skyddade muslimerna som tog sin tillflykt dit förföljd av avgudadyrkarna i Mecka, sade efter att ha analyserat Koranen, ”skillnaderna mellan kristendomen och islam inte var större än tjockleken på en linje” som han drog på marken med sin käpp.
Senare ändringar av kristendomen genom olika råd och felaktiga praxis av vissa muslimska fanatiker visar en märkbar skillnad, som i verklighet är obefintliga. Sanna muslimer följer Allah genom Hans budbärares läror, främst Abraham, Moses, Jesus och Muhammed. Må frid och välsignelser från Allah vara på dem för alltid!
Amin.
