Det var 50 dagar av motstånd. Kvinnor, barn, hela familjer splittrade, smärtsamma bilder som förblir etsad i
medvetandet hos miljontals själar som kommer att fortsätta att minnas och fördöma den nya sionistiska slakt.

De har inte lämnat något i Gaza. De bombade ambulanser, skolor, sjukhus … till och med en kyrka. Inget vatten,
ingen medicin, ingen mat, inget ljus, kort sagt, de sionistiska generaler, hatiska mot de förtryckta, i sitt försök
att bryta viljan hos palestinierna med sina urskillningslösa mord, trots att de har lämnat Gaza i spillror, är
förbryllade, mållösa, de förstår inte hur det palestinska folket kunde komma ut för att fira.

I sin analys, de israeliska militärer och politiker, kan inte ”förstå”. De tänker, med vår oöverträffade teknik, med
våra flygplan har vi dödat dem, vi har förstört deras dåliga infrastruktur, vi terroriserade dem värre än under
Förintelsen, vi massakrerade dess befolkning, nu kommer epidemierna, men Palestina firar… och vi, de judiska
fundamentalisterna (de ”utvalda” i Bibeln), vi gråter med de sionistiska fascisterna (de ”utvalda” av västmakterna),
vårt förödmjukande nederlag.

De har förlorat igen. Vi sagt det förut, och vi upprepar det till leda, de kan inte längre militärt. Då skakar den
sionistiska enheten när de ser att deras enda styrka stoppas av motståndet. De är rädda för att deras tid går mot
sitt slut eftersom det ”internationella samfundet” börjar milt kritisera dem hårdare än vanlig, eftersom världen ser
deras grymheter och protesterar utan rädsla, eftersom den ”neutrala” media publicerar deras grymheter, för att de är
i allt högre grad isolerade, mer besegrad, mer förödmjukad.

Palestina firar. Först, detta har de åstadkommit i förhandlingsbordet, Israel har lyft blockaden vid
gränsövergångarna, Gaza kommer (kanske) att ha hamnar, flygplatser och banker, Palestinierna kan fiska i sina
stränder, och ett utbyte av fångar mot sionistiska soldaters lik. För det andra, detta har Israel misslyckats med
sin nya massaker, den israeliska armén med sina elittrupper var oförmögen mot resistensen, de muslimska soldaterna
gav dem en minnesvärd stryk på slagfältet, de viktigaste motstånds män lever fortfarande, tunnlar förblir intakta,
raketerna har passerat genom ”Iron Dome”. Och för det tredje, för Hamas och Islamiska Jihad som har fått en tydligt
palestinskt folkligt stöd och internationell solidaritet, som är omvänt proportionell mot den svåra tiden för den
israeliska regeringen och dess internationella fördömanden.

Iran, Syrien och Hizbollah är behövliga partners i den här segern, de ser snett på den israeliska arméns dåliga
resultat. Utan tvekan, ”Fri Palestina” börjar mutera från en slogan till en nära verklighet…

Det fungerar inte längre antisemitismens mask, de kan inte längre använda förintelsens döda för att låtsats vara
offer. Sionisterna får nazismens döda att vända sig i sina grav av smärta. Idag har fallit masken, de kallas
nazister överallt.

Tiden rinner ut för dem, mänskligheten lämnar dem, EU, Obama till och med Påven… antingen två stater eller flera
militära nederlag tills de är utan vapen och då blir sionismen en sorglig sida i mänsklighetens historia.