Jag kallar till vittne den anklagande [rösten] i människans [inre]! (75:2)

Med denna gudomliga vers sätter jag grunderna för följande arbeten som försöker uttrycka i allmänhet vad den mänskliga
själen är och varför den anklagar sig själv.

I princip bör man definiera vad som menas med själ. Självklart, västvärldens språk vilket vi är van vid skiljer sig mycket
från öst och speciellt när det gäller konnotationer som uppstår från själva Allahs Din. Inom den islamiska doktrinen är den
vanligaste betydelse för ”nafs” själen, dvs. jag, ego eller människans själ.

Dessa definitioner kan ses från tre dimensioner: först ego/själen av sig själv, den andra är den förmåga som varje enskild
individ har för livet (även djinner) och slutligen essensen eller substansen som är medveten om det dagliga livets behov,
till vilka den längtar efter, efterfrågar och upplever de världsliga nöjen som sporrar en person att överträda lagen.

Jag påstår inte att jag är utan skuld – [något i] människans inre driver henne mot det onda, [och ingen går fri från
detta] utom den som min Herre i Sin nåd förbarmar sig över. (12:53)

Ovanstående vers visar profeten Yusufs (fvmh) djupa
hängivenhet för Allah och Hans uttalande om att det inte är möjligt för en person i denna värld att hitta den raka vägen,
och hålla sig fasta till den utan sin Herres ständig hjälp. Också i en saheeh samling finns profeten Muhammads (fvmh)
ord:

”Ingen kommer att träda in i Paradiset på grund av sina egna handlingar, inte ens jag. Men min Herre har omfamnat mig med
sin Barmhärtighet.” (Al-Bukhari, Riqaq, 18)

Av de nämnda exemplen kan vi dra slutsatsen att ”felet” är alltid inskriven i människan, eftersom själen eller jaget
tenderar självmedvetet att avvika åt den mer sensuella, arga, våldsamma, giriga och pratsamma sida som finns inneboende i
människan och främmande till de etablerade föreskrifter som leder till den raka vägen. Tack vare den Gudomliga vägledningen,
Uppenbarelseboken, där vi hittar källorna som renar det grumliga vatten där vårt ego flyter och brukar simma varje dag för
att återvända till sin Herre tillfredsställd [med Hans gåvor och] omsluten av Hans välbehag! (89:28).

Då förstår man att nafs kan och bör tränas och när man lyckas med detta genom hårt arbete och eftertanke, denna ”jag/själ”,
så dominerande av våra sinnen som anklagar sig själv, höjer sin rang från ett enkelt ämne som söker sig till det onda till
en högre nivå som en lugn själ med iman (tro).

”En stark person är inte en som kastar ner sin motståndare. En stark person är den person som kan kontrollera sig när han är
arg.” (Al Muwatta)

Träningen av jaget har accepterats som ett mycket viktig element inom ramen Islams ”din”. Denna träning enligt vissa skolor
har tio steg och enligt andra forskare och exegeter, endast av sju etapper enligt koraniska hänvisningar. Om själen lever
enbart ett bekvämt liv i en värld av köttsliga lustar, söker sig själen till det onda, dvs. nafs al-ammarah. Om individen
har en själ som snubblar om och om igen medan det fortfarande följer religionens väg för att uppnå fromhet och
rättfärdighet, men varje gång han vacklar, kritiserar sig själv och fortsätter att vända sig till sin Herre, då är det
själen som anklagar sig själv, nafs al-lawwamah. De själar som alltid motstå de ständiga överträdelser i hängivenhet till
Allah, som uppfyller salat och zakat för att rena sig, som iakttar fastan under den välsignade månaden med visdom och lugn
och som gynnas med vissa gudomliga gåvor i proportion till deras renhet, kallas för de inspirerade själar, nafs al-mulhimah.

Hittills har vi i stort sett beskrivit det som karakteriserar nafs i kategorin som kallas ”vanligt folk”. De är de
vanligaste representationer av jaget i sinnevärlden, dvs. alla de troende som även om de har accepterat islams ”din” och
läran om ”bara en Gud” praktiserar fortfarande på ett ofullkomligt sätt Allahs befallningar eller gentemot sina bröder och
systrar eller sin själ, men i större eller mindre utsträckning försöker de övervinna det inifrån.

När den troende, mumin, lyckas med att kontrollera sitt ego så att med glädje avstå från alla åtgärder som skadar både hans
själ och hans kropp och alltid agerar med avsikt att behaga sin Herre, då hänvisar man till ”elit folket.” Det är de som
under hela sitt liv, skyddar sitt språk, sin syn, sina kroppsdelar, sitt hjärta och sinnen både mot otillåtna medel och
kätterska tankar och förskönar sitt liv med hågkomsten av Allah.

Och bevara Mig i minnet, så skall Jag minnas er; var Mig tacksam och förneka Mig inte! (2:152)

Elit folket har också sitt ego i varierande nivåer, när hans ego stiger till en nivå som etablerar en relation med sin
Herre i perfekt hängivenhet och uppriktighet och hans samvete är i vila, sägs det att hans själ är utvilad, dvs. nafs
al-mutmainnah. Om den troende har nått det stadium där den lämnar alla världsliga val och är en representant för den
gudomliga viljan, kallas den för en belåten själ med Gud, nafs al-radiyah. Och slutligen, när den troendes större syfte är
att dominera sitt ego så att den kan uppnå tillfredsställelse och godkännande hos sin Herre och agerar därefter, då är
själen med vilken Allah är nöjd, nafs al- mardiyyah. Elit folket innebär en högre grad än andra troende i bekräftelse av den
gudomliga enhet, den förespråkar Allahs sanning, förtröstan i Gud och tålamod för Gud. De förstår sin Herres ord och sätter
i praktiken det som denna förståelse innebär.

Den sista graden av underkastelse och kontroll över egot tillhör de människor som kallas elit av eliten. Dessa är muminun
som lyfte sin själ till nivån av ren ego, nafs al-Safiyah, de som njuter av en delikat och utsökt intimitet med Herren
medan deras kroppar tillhör sfären av form och inte förväntar sig något i gengäld. De lever varje dag som om den vore
Ramadan och varje kväll som om den vore Maktens natt. De har inte längre någon tanke för Paradiset eller till Houris, eller
rädsla för helvetet och alla dess plågor. Eliten av eliten behärskar helt sitt ego så att de befinner sig i den resandes
dimension som går genom sanningens väg med syftet att möta sin Herre.

Vi ber till Honom, universums Herre och ber Hans hjälp att leva i denna värld enligt Hans vackra bud utan att skapa oss
personliga konflikter i enlighet med de tider vi lever i, som så ofta påverkar oss och besegra vår själ, fria från agenter
som leder oss bort från Honom och slutligen, be vi Honom att stärka oss med hängivenhet och glädje på den raka vägen.

”Lycklig är den själ som av kärlek till Gud
har lämnat sin familj, rikedom och egendom!
Den har förstört sitt hus för att hitta den dolda skatten
och med denna skatt har byggt den ännu vackrare.”
Rumi.