Palestine Chronicle Editors

 

FN:s särskilda rapportör om situationen för mänskliga rättigheter i det palestinska territoriet, Francesca Albanese, twittrade följande rader på lördagen:

”Israel begår folkmord på palestinierna, en stadsdel åt gången, ett sjukhus åt gången, en skola åt gången, ett flyktingläger åt gången, en ’säker zon’ åt gången. Med amerikanska och europeiska vapen. Och mitt i likgiltigheten hos alla ’civiliserade nationer.

Albanese uttalande var ett direkt svar på den senaste israeliska massakern på över 100 palestinska civila i Gaza, som fördrevs vid Tabaeen-skolan i Al-Daraj-kvarteret i Gaza City.

Enligt Gazas civila försvar har Israel slagit till mot 13 skolor bara i augusti.

Israels färdiga förklaring till varför det riktar sig mot civila palestinska med sådan brutalitet är att de kan ha sett en militant eller två bland folkmassan. Det har funnits få eller inga bevis för sådana påståenden.

Ibland skulle Israel skippa förklaringen helt och hållet, och internationella medier, särskilt västerländska medier, är ändå inte längre intresserade av förklaringar.

Men palestinier, och även några israeler, har blivit bekanta med trenden. De vet mycket väl den omänskliga logiken bakom Israels massakrer.

I sin livebloggbevakning av det pågående israeliska folkmordet på Gazaremsan, citerade Al-Jazeera fadern till en av de israeliska fångarna i Gaza som sa att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu utför massakrer för att omintetgöra eventuella avtal om vapenvila mellan den israeliska militären och det palestinska motståndet.

Enligt den icke namngivna fadern görs detta för att tillfredsställa två ’blodtörstiga israeliska ministrar’, nämligen Israels nationella säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir och finansminister Bezalel Smotrich.

Ovanstående slutsats borde vara uppenbar för alla som bryr sig om att dechiffrera nyheterna bortom västerländsk mediapropaganda och den israeliska militärens väldokumenterade lögner.

Faktum är att om man ska se över tidslinjen för i stort sett alla rundor av vapenvilaförhandlingar, skulle man finna att varje enskild episod alltid har föregåtts av en stor massaker, eller två eller tre.

Detta väcker frågan, varför tillåter palestinier Israel att sälja den falska idén att de är intresserade av en vapenvila samtidigt som de dödar tusentals oskyldiga palestinier i processen?

Svaret kan ligga i ett enda ord: påtryckningar, särskilt den typ av påtryckningar som härrör från arabländer som spelar rollen som medlare, nämligen Qatar och Egypten. Västerländska medier har länge dokumenterat att sådana påtryckningar existerar, även om Hamas, möjligen av diplomatiska skäl, förnekade äktheten av dessa rapporter.

Men förekomsten av ett sådant tryck är uppenbart. I ett uttalande som publicerades på fredagen uppmanade USA, Egypten och Qatar att ”släppa gisslan, påbörja vapenvilan och genomföra detta avtal”

”Det finns ingen ytterligare tid att slösa bort eller ursäkter från någon part för ytterligare förseningar,” tillade uttalandet.

Den nonchalanta karaktären av detta uttalande ger intrycket av att palestinierna är lika skyldiga för förseningen i att uppnå ett avtal om vapenvila. Det är lika mellan de som massakrerar civila och de som slår tillbaka. Logiken är bekymmersam.

Uttalandet försummar också att Israel den 31 juli hade mördat självaste chefsförhandlaren för det palestinska motståndet. Inte bara det israeliska mordet på Hamas politiska byråchef Ismail Haniyeh i Teheran tryckte på återställningsknappen vid alla samtal om vapenvila, utan det har också drivit hela regionen till randen av ett regionalt krig.

Det är uppenbart att Israel inte är på humör för att förhandla, än mindre nå ett avtal om vapenvila, oavsett graden av eftergifter från palestiniernas sida.

Ovanstående är inte bara en rationell slutsats baserad på Israels eget beteende, utan det är Netanyahus och hans regerings uttalade ståndpunkt.

Det absurda i de så kallade eldupphörsamtalen nådde en ny höjd när Hamas den 6 maj accepterade ett israeliskt eldupphörförslag, som kommunicerades av Washington själva, innan Israel självt avvisade själva förslaget om eldupphör som de hade formulerat.

Palestinierna måste vara medvetna om allt detta. Så återigen, varför återgången till förhandlingarna?

Sedan krigets början har Hamas verkat politiskt på flera fronter, inklusive två stora: en i Qatar, en amerikansk allierad som är värd för rörelsens högsta ledare, och den andra i Egypten.

Särskilt Egypten är strategiskt viktigt för palestinier eftersom Israels initiala mål med sitt krig mot Gaza var att etniskt rena palestinier från remsan till Sinaiöknen.

Kairo har häftigt och upprepade gånger förkastat den israeliska komplotten. Den egyptiska regeringen och militären fortsätter också att avvisa Israels kontroll över Philadelphi-korridoren och Rafah-korridoren, även om Kairo har gjort lite för att utmana Israels fortsatta aggressioner i gränsregionen.

Det är möjligt att Hamas tvingas spela förhandlingarna om eldupphör för att lugna både Doha och Kairo – även om palestinierna redan har kommit till slutsatsen att inget positivt resultat är möjligt när Netanyahu fortsätter att döda civila för att förhindra ett positivt resultat av samtalen.

Denna logik kan dock ändras. Mordet på Haniyeh har lett till det överraskande draget av valet av Gaza-baserade Yahya Sinwar till Hamas nya högsta ledare.

Detta innebär att den politiskt-militära dikotomien Hamas till stor del har lösts, eftersom rörelsens militära ledare också är de som fattar de politiska och strategiska besluten.

Sinwar, även om han är känd för sin militära skicklighet, är också lika politiskt och strategiskt kunnig. Han förstår Netanyahus slutmål från de skenbara vapenvilan förhandlingarna och är sannolikt beredd att kontra med en egen plan.

Frågan kvarstår dock om Hamas nu kan verka politiskt i en friare miljö.

Den nuvarande miljön är en där USA har indirekt inflytande över palestinierna genom att översätta sin makt över arabstater, som Qatar och Egypten, till politiskt kapital.

Om palestinierna kan förneka Washington den sortens hävstångseffekt, skulle de säkert kunna fatta sitt eget beslut utan armvridning, arabiskt tryck och liknande.

Det får tiden utvisa.

 

 

Originaltext: On the Logic of Israeli Massacres and the Dichotomy of Arab Mediation – ANALYSIS