Betydelse av ordet islam

Ordet islam kommer från den arabiska roten slm som också betyder ”lämna” och ”fred” (salam). Den bokstavliga betydelsen av
muslimer (muslim) är ”den som underkastar sig eller anpassar sig till det enda verkliga.” Således innebörden av det arabiska
ordet islam skulle vara ungefär som ”underkastelse eller anpassning till det enda verkliga, Gud.” Denna verklighet innebär
underkastelse eller accepterande av en viss livsstil. Det är detta konkreta sätt att leva, tänka och betrakta existensen som
muslimerna kallar för islams din.

Islam är inte en kultur eller religion i vanlig bemärkelse eller på det sättet man oftast uppfattas i de samhällen och
västerländska kulturer med judisk-kristna rötter, utan ett sätt att vara och leva. Ordet ”religion” har det latinska
kulturella innebörd av ”religare”, som uppmärksammar framförallt kopplingen mellan människor från en grupp eller samhälle
som ”förenas” genom en särskild ritual. I motsats till det, Islam definierar sig som din, som ett sätt att leva, som ett
system av relationer mellan jaget och verkligheten, och inte enbart som en länk mellan människor, även om denna länk
naturligtvis finns. I islams din finns det principer och former men inte dogm eller mysterier. Det finns inga präster eller
kyrka, inga sakrament eller dyrka till någon representant. Det är snarare ett sätt att leva och betrakta livet.

Nu när vi har klargjort denna fråga kan vi säga att islams din (religion) är en livsstil förmedlad av Gud genom Koranen och
som exemplifierades av Profeten Muhammed (fvmh).
Kärnan i islams din är den existentiella hållningen och det kompletta och särskilda system som styr varje aspekt av det
mänskliga livet.

Upprinnelsen till denna livsstil går tillbaka, enligt Koranen, till profeten Abraham (fvmh), han var hanif dvs. den ”som
älskade och accepterade den Ende Guden, utan att dyrka någon annan.” Därför säger vi också att islam är en livsstil som har
uppenbarats till människorna genom profeter och sändebud från tidernas början.

När man studerar islam måste man komma ihåg att det som vanligtvis beskrivs som islam, det vill säga Muhammeds Islam, är
bara den sista och senaste uppenbarelse, eftersom enligt Koranen, Gud och Abrahams, Moses, Jesus och Muhammeds din, frid
vare med dem, är en och samma.

Den muslim som underkastar sig verkligheten, det som kommer från Gud vare sig det är bra eller dålig, får sitt liv att
flöda fritt. Han känner att Gud är kärnan i varje människa, varje varelse, han känner att Gud lever i sitt hjärta och att
Gud inte är en ouppnåelig abstraktion. Han tror på budskapet och därmed praktiserar Islams din, som uttrycks i fem pelarna
som hjälper honom/henne, dag efter dag, timme efter timme att rena sitt hjärta och sinne från främlingskänsla,
missuppfattningar och avgudadyrkan (shirk).

Muslimen isolerar inte Gud till bestämda tider och platser, utan lever med den gudomliga dimensionen i vardagen, i det
enkla. Han gör vad han känner, säger vad han tycker, och överför denna inställning gentemot Verkligheten till allt han
företar sig. I denna mening har allt i en muslims liv en transcendent och helig kvalitet. Det finns inte något specifikt
utrymme för det religiösa och ett annat för den profana, båda liksom alla andra aspekter i livet utgör en oupplöslig enhet.

Grunden på vilken den islamiska tanken och dess världsuppfattning ligger är Tawhid, medvetandet om verklighetens enhet, som
klart ingår i Shahada eller det första vittnesmål som alla muslimer gör, ”La illaha illa Allah ”. Den muslim som erkänner
och underkastar sig den enda verklighet vittnar med dessa ord, nästan hela tiden, ofta varje dag i sitt liv, att det inte
finns några andra gudar, objekt eller verklighet förutom den Enda Verklighet vi kallar Gud.

Denna medvetenhet, Shahada, leder en muslim till att beakta och känna att allt som hör till skapelsen, till världen är en
illusion, mångskiftande, relativ, övergående och kommer att försvinna. För att kunna leva i denna obegripliga och
mångskiftande värld och underkasta sig den enda verkligheten, behöver människan en ledare, en strategi som möjliggör full
urskiljning av verkligheten. Detta tillvägagångssätt fins underförstått i uppenbarelsen, Koranen, där alla olika aspekter
av den mänskliga existens, kosmos och sambanden mellan dem beskrivs.

Människan finns i Koranen som en viktig del av Guds skapelse, som Hans uttryck och representant (Kalif) i världen. Denna
utmärkelse Gud ger människan över andra varelser, detta privilegium åtföljs oundvikligen av en ökad medvetenhet (haqq) och
därmed av ansvar (akhlaq).

Naturen och människornas verk tillhör enbart Guds skapelse. Människan lever djupt inne i denna skapelse och är en del av
det. Därför inte existerar för muslimen denna önskan att ”erövra naturen” som är så utbredd i den västerländska traditionen.
Det enda som skiljer människan från andra varelser är intellektet (aql), en egenskap som innebär urskiljning, eftertanke
och framför allt språk. Den reflekterande egenskap är nära kopplat till fritt val, möjligheten att välja bland allt som
finns i skapelsen, att kunna förvärva och att uttrycka sin mening och sitt syfte.

Islam vänder sig till alla delar och egenskaper av en människas liv, både inåt och den andliga dimension som de sociala
relationer, familj eller ekonomisk, liksom den roll som människan spelar i förhållande till andra varelser, naturen och
kosmos. Vi kan därför säga att islam är en livsstil som hjälper människor att leva en verklighet som är samtidigt
heltäckande och förenande.

Det är därför nödvändigt, om man vill närma sig islam med syfte att få en helhetssyn på detta sätt att leva att ta hänsyn
till olika nivåer: de väsentliga, metafysiska eller dogmatiska principer, de pelarna på vilka de sitter, trons olika områden
(aqida), hur man uppfattar människan och dess relation till Gud och hans skapelse, tillbedjans olika uttryck (Ibadan), det
andliga livet (tasawwuf), lagen (Sharia), utformning och dimensioner av de sociala relationerna (Ummah) och beaktande av
naturen och kosmos.

Islam i samband med Uppenbarelseboken och historia

Koranen betraktar kristna och judar med sina profeter och uppenbarelser som Bokens folk (Ahl al Kitab). Men Koranen
uppdaterar dessa tidigare uppenbarelser eftersom varje budbärare har skickas för att rätta till förändringar, komplettera
och uppdatera tidigare uppenbarelser. Det finns en skillnad mellan en budbärare (Rasul) och en profet (Nabi). Muhammed är
båda på samma gång, han komplettera den gudomliga uppenbarelsen ”förseglar profeternas linje”.

Utgångspunkten för alla tre stora religioner är detsamma, Abraham (fvmh). Men koranen säger inte att Bokens folk (Ahl al
Kitab) är endast de kända tre stora monoteistiska religionerna, utan lämnar denna fråga öppet, alla folk på jorden har fått
sina profeter, på sina språk . Därför kan finnas varsomhelst på jorden folk som kan ha tagit emot den gudomliga
uppenbarelsen. Mazdaism och zoroastrism nämns bland dem. Koranen klargör med detta det gudomliga budskapets universalitet
och mångfald.

Samtidigt betraktas Koranen som den sista delen och det slutgiltiga profetiska budskap, lyckligtvis har texten som
uppenbarades till profeten Muhammed i det sjunde århundradet av vår tideräkning bevarats intakt och hel, utan att lida
några rättelser eller ändringar. Erkännandet av Muhammed som profet och budbärare, det vill säga acceptansen av Koranen som
en gudomlig uppenbarelse och inte som ett litterär eller människoverk rundar av Shahada eller vittnesmål: La illaha illa
Allah, Muhammad rasullullah – Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är Guds budbärare.

Vi måste även uppmärksamma att den islam som uppenbarades för Muhammed (fvmh) under 700-talet, kom till i en arabisk kontext
med många nomadiska stammar som talade ett forntida språk och hade en egen skrift system. Dessa människor hade ingen
tradition eller idén om staten som i den antika världen. Den enda kopplingen mellan dessa olika stammar var språket och den
abrahamitiska idén om en enda gud. Bland dessa grupper av jordbrukare och köpmän fanns några städer där man hade bevarat i
århundraden den gamla semitiska traditionen av enhet (hunafa) som hade förts vidare av Abrahams ättlingar. Dessa forntida
bosättningar fanns längs med hela Rökelsevägen genom vilken många karavaner korsade den arabiska halvön.

Men som sagt dessa stammar saknade medvetenhet om en politisk eller kulturell struktur bortom sin stam och hade endast ett
gemensamt språk och en muntlig tradition som i stor utsträckning delades av olika kulturer. Invånarna i Arabiens öknar vid
den tiden var djupt hednisk, men deras förfäders anknytning till traditionen om den enda guden levde kvar i regionen Hijaz
i den heliga staden Mecka al Mukarrama.

Således, när Muhammed (fvmh), började förmedla Koranens uppenbarelse i det sjunde århundradet av vår tideräkning, var dess
innehåll tydligt kopplad till den profetiska historien, till dem som innan han förmedlade uppenbarelsen från Abraham. Adam,
Noah, Abraham, David, Salomo, Moses, Jesus, frid vare med dem alla, nämns i Koranen där hela avsnitten av sina respektive
uppenbarelser finns med.

Hashim Ibrahim Cabrera är en spansk konstnär och författare.
Kapitel I boken Introduktion till islam (en uppsats om accepterande av verkligheten och några reflektioner om islam och
nutiden) Publicerad av Junta Islámica, 2006