Thierry Meyssan – Red Voltaire

 

Bedövade, har fransmännen bevittnat gripandet i USA av den mest populära politiska ledare i sitt land, Dominique Strauss-Kahn (DSK). Tidigare ekonomiminister hade Strauss-Kahn blivit den högst betalde vd i världen med en årlig grundlön på 461 510 dollar, exklusive bonus och representation, och han var på väg att, säger man, ställa upp som kandidat till president valet i Frankrike. Denna populära politiker med en ökänd aptit till bordet och i sängen, har anklagats för att ha våldtagit en flicka i ett hotell på Manhattan.

Under 6 dagar var fransmännen fastklistrade framför tv-apparaterna och såg med förvåning den rättsliga förföljelsen mot en man som de hade börjat betrakta som ett möjligt alternativ efter fem katastrofala år med Nicolas Sarkozy. Dominique Strauss-Kahns fall är också slutet på många fransmäns illusioner.

Det finns något av en gammal tragedi i denna show över en förstörd framtid. Så mycket att den påminner om den romerska frasen ”Arx tarpeia Capitoli proxima” som hänvisar till Tarpeiska klippan från vilket man kastade de dömda till den tomma döden och som ligger mycket nära Capitolium, symbol för makt och ära.

Oberoende av eventuella överväganden om hans oskuld eller skuld, föraktet med vilket man har behandlat en personlighet av sådan omfattning kan inte annat än väcka oro i den vanliga medborgaren. Om en person från en sådan position inte kan försvara sig, vad skulle hända med oss i en liknande situation?

 

Uppgång och fall

Men fransmännen är ett folk som känner till politiken som, utan att ha läst det, har vuxit upp med Machiavellis lärdomar och därför snart ifrågasatte sanningshalten i anklagelsen mot DSK. Enligt opinionsundersökningar tror 57 % av fransmännen inte på historien om det brunstiga odjuret som den amerikanska pressen med glädje skriver om. Många började tänka om många olika manipulationsscenarier, medan andra frågar sig ”Cui bono?” dvs. vem som drar nytta av detta brott?

Det första namnet som kommer upp är Nicolas Sarkozy. Hur är det möjligt att inte tänka på honom när vi minns att han lyckades bli president i Frankrike genom att anklaga och tvinga till domstolen sin främste konkurrent, Dominique de Villepin, som dränktes i en skandal av falska handlingar lika groteskt som denna? Skulle det inte då DSK fallet vara en ny komplott för att eliminera sin nya motståndare?

Det betyder föga då att Sarkozy och DSK behöver varandra för att förbereda de kommande internationella toppmöten, eller att de två har varit i tjänst i sin herre, USA. Alla vet att de värsta brotten specifikt kräver blod av vänner och även av egna släktingar.

Fransmännen ignorerar i vilket fall som helst DSK kopplingar (1), precis som de ignorerade Nicolas Sarkozys när han valdes till republikens president (2). Pressen berättade aldrig för fransmännen att 1990, när han hade en lågkonjunktur som politiker, anställdes DSK som professor vid Stanford University av … Condoleezza Rice.

Inte heller vet de att DSK och hans löjtnanter Pierre Moscovici och Jean-Christophe Cambadelis tog ansvaret för det franska socialistpartiet och Stiftelsen Jean-Jaurès finansiering på uppdrag av National Endowment for Democracy, CIA legal fasad i Frankrike (3). Inte heller har de följt hans många verk och kontrakt med think tanks (tankesmedjor) som German Marshall Fund i USA (4) eller Bilderberggruppen (5). De vet ingenting, kort sagt, om hans engagemang för Frankrike och Europas integration inom en stort transatlantisk marknad under Förenta staternas dominans.

Fransmännen vet inte om DSK: s nära band med Israel. Inom det franska socialistpartiet, leder Dominique Strauss-Kahn, Léon Blum Circle, uppkallad efter en judisk f.d. fransk premiärminister. Denna diskreta och mäktiga lobby är ansvarig för avlägsnande från den politiska scenen av alla som ifrågasätter det sionistiska projektet. Och han är direkt ansvarig för misskrediterande av personer som statsvetaren Pascal Boniface som underströk det kontraproduktiva karaktären bland valberättigade av stödet till Tel Aviv, ett land där 10 % av befolkningen tillhör den arabiska kulturen. Men DSK gjorde ingen hemlighet av sitt spel och han till och med deklarerade öppet: ”Jag tror att varje diaspora och Frankrikes jude bör ge sitt stöd till Israel. Det är också därför viktigt för judarna att ta politiskt ansvar. Kort sagt, genom mina plikter och min vardag försöker jag ge mitt blygsamma bidrag till byggandet av Israel.” Konstigt uttalande från någon som vill vara president i Frankrike. Men det gör ingenting. Han är så trevlig!

Trots detta har angreppet på Dominique Strauss-Kahn och de som är associerade med honom varit brutal. Medan han greps och senare under hans häktning och utan att den minsta möjliga förklaring, beordrade åklagaren i New York att ge till pressen ett detaljerat dokument om det kommande åtal.

Dokumentet innehåller en kallt och klinisk beskrivning av det brott som tillskrivs honom: ”Svaranden försökte med våld ha anal och oralsex med en tredje person, svaranden försökte med våld ha vaginala samlag med en tredje person, svaranden tvingade en tredje person (at ha) sexuell kontakt, svaranden tvingade mot sin vilja en tredje person att stanna på plats, svaranden tvingade en tredje person (att ha) en sexuell kontakt utan dennes medgivande, svaranden avsiktligt och utan ett legitimt skäl, berörde hennes könsorgan eller andra intima delar av en tredje part för att vanhedra och misshandla henne, och för att tillfredsställa den sexuella lusten hos den anklagade.

Dessa brott har begåtts under följande omständigheter: Undertecknad intygar att en känd person från åklagarmyndigheten informerade honom om att svaranden 1) stängde dörren till sovrummet och hindrade den klagande att lämna rummet, 2) tog tag i den klagandes bröst utan hennes samtycke, 3) försökte med våld ta bort trosan (kvinnliga underkläder som täcker både ben och mage.) av personen i fråga och rörde med våld hennes könsorgan, 4) tvingade den klagandens mun att röra vid hans penis två gånger, 5) kunde begå sådana handlingar genom användning av fysiskt våld.”

Allt detta presenterades under flera dagar i klockan 20 nyheterna in i det minsta detalj, till misstänksamma föräldrar som återvänder från arbete och barn som sjönk bedövade sina blickar i sina tallrikar soppa.

 

Kulturchock

Det är inte känt vid denna tidpunkt vem som är mer traumatiserad, den lysande ekonom som skulle rädda mänskligheten från den finansiella krisen och som nu har degraderats till en ökänd kriminell eller de människor som hoppades på en bättre framtid och planerade att välja honom som president och som är nu återigen i rollen som hjälplösa vittnen till USA:s våld.

När de behandlar frågan letar fransmännen efter ursäkter för den anglosaxiska rättssystem vars mekanismer ser de igång. Det är sant att de redan hade sett denna parodi på rättvisa i TV-serierna, men trodde inte att detta kunde vara verkligt. De ville varken veta om den parallella domstols system eller om Guantanamo och hemliga fängelser. Vissa (franska) kommentatorer har försökt att förklara den amerikanska polis och domarens hårda tag som en önskan att ge lika behandling av vanliga och mäktiga medborgare. Men alla har haft möjlighet att läsa verk av kända sociologer som har bevisat att det i detta onda system pengar är herre och mästare, och att rättvisa har en klasskaraktär.

Fransmännen har också godtagit utan protest den anglosaxiska pressens kritik. Det har rapporterats att allt är den franska pressens fel som i namn av respekt för privatlivet, har man inte undersökt Strauss-Kahn otyglade sexuella liv. Puritanerna hävdar sedan att den som förför kvinnor på ett så tydligt sätt och trakasserar och utsätter på förtryckningar är en potentiell våldtäktsman. Med andra ord, ”Den som stjäl en krona stjäl hundra!” Omslaget till tidskriften Time visar DSK och dem som honom som grisar. Men ingen säger något om att svaranden ledde IMF och bodde i Washington de senaste 3 år utan att den anglosaxiska pressen, som är så bekymrad nu med att ge lektioner i journalistik, inte tidigare undersökte hans påstådda laster.

Eftersom anklagelse har öppnat vägen till misstanke, kommer nu alla ihåg men lite sent att DSK försökte tvinga sig år 2002 på Tristano Banon, en vacker fransk journalist. Efter en förfråga om en intervju, bjöd DSK henne till en privat lägenhet i det historiska distriktet i Paris som kallas Le Marais. Där tog han emot journalisten i en stor lägenhet, som inte ens var möblerad, med undantag för en stor säng. Och eftersom hon inte accepterade blev hon slagen. Är det så att i New York blev våldet övermäktig och förvandlade den charmiga herrn till en brottsling?

Det finn inget som tyder på det scenariot, särskilt när man betänker att DSK är inte precis en bitter ungkarl. Han är gift med en tv-stjärna, Anne Sinclair, som var fransmännens favorit journalist innan hon lämnade yrket för att följa med honom i hans karriär. Det franska folket fick se henne igen i domstolen vid Dominique Strauss-Kahn presentation inför domaren, med några fler år men vackrare och egensinniga än någonsin. Sondotter till en stor konsthandlare har Anne Sinclair en stor familjens förmögenhet. Hon anlände från Paris och betalade utan att tveka en miljon dollar i borgen, samt en bankgaranti för ytterligare 5 miljoner dollar. Med andra ord, denna rika kvinna var villig att göra något för att ta bort sin man från den amerikanska rättvisans käfta, en attityd som gjorde henne ännu mer beundransvärd.

Ingen nation värd namnet skulle ha tolererat att en person som ansågs vara kandidat till president i republiken och att bli den landets högsta representant skulle viss i handbojor mellan FBI:s underhuggare som tvingade honom i en polisbil som en vanlig brottsling och att han visades inför en domstol utan att ens ha möjligheten till rakning. Det mest logiska var att folk skulle ha belägrat den amerikanska ambassaden skanderande patriotiska sånger. Inget av det har hänt i Frankrike. Fransmännen känner för stor beundran för ”amerikaner.” De ser ut som hypnotiserade kaniner framför en kobra. och har svårt att erkänna att Frankrike inte är världens navel, och om det finns en komplott, den har inte nödvändigtvis kläckts vid Seine, men på Potomacs strand.

 

Kidnappning

Är DSK skyldig till våldtäkt eller har drabbats av en konspiration? En enkel reflektion kan besvara den frågan.

Det hävdas att svaranden hade spenderat natten i sällskap med en call girl och våldtog flickan vid tiden för frukost. Sen träffade han bekymmerslös sin dotter, en student vid Columbia University, för att äta lunch med henne och slutligen åkte till flygplatsen för att ta ett flyg som bokades flera dagar tidigare för att träffa Tysklands förbundskansler Angela Merkel i Berlin. Han var bekvämt installerad i sin stol på en Air France flight när han greps 10 minuter före start.

Enligt flygbesättningen, polisen Victims Unit (samma som i tv-serien Law & Order – Special Victims Unit) vände sig inte till sina kollegor från flygplatsen för gripandet, utan de ville göra det själva och därigenom riskera för att komma för sent. För att förhindra att någon kunde varna DSK, bad de att störa den trådlösa signalen i området på flygplatsen under tiden tills de nådde platsen (6). Men möjligheten att störa ut mobiltelefoner signalen inte omfattas av de behörigheter en brigad för att bekämpa brott har. Så egentligen handlar det om en nationell säkerhets fall.

Under gripandet berövades den misstänkte all kontakt med utsidan, förutom med sina advokater, som föreskrivs enligt amerikansk lagstiftning. Men när domaren Melissa Jackson satte honom i förvar, återigen förnekades han all kontakt med omvärlden och utan motivering. Det förklarades att häktningen var nödvändigt eftersom den tilltalade skulle kunna försöka fly till Frankrike, en stat med vilken Washington inte har ingått något avtal om utlämning och som skyddade filmskaparen Roman Polanski, även anklagad för våldtäkt. Beslutet togs inte för att isolera och hindra den tilltalade att påverka vittnen, men domaren beslutade att låsa in honom i Rikers Island, ett av de största fängelserna i världen med 14 000 fångar, och också en av de mörkaste, ett helvete på jorden. ”För hans egen säkerhet” sattes han i isoleringscell och hålls isolerade.

I korthet var IMF VD kidnappad i 10 dagar. Verksamheten hos den internationella institutionen blockerades under 10 dagar i brist på undertecknande myndigheten. Under 10 dagar, problemen med euron och dollarn, Greklands ekonomiska kollaps och många andra frågor parkerades i väntan på den goda viljan hos polis, domare och fångvaktare.

Enligt amerikansk rättspraxis, DSK, som inte har något kriminellt förflutet och har en adress i Washington borde inte ha häktats och borde istället ha släppts mot borgen. Det är troligt att han gjorde en snabb analys av situationen. Genom en av hans advokater skickade han till IMF en avskedsansökan. Nästa dag, oväntat, accepterade en ny domare hans begäran om frisläppande under övervakning. Det var meningslöst att hålla honom mellan tentaklerna, eftersom IMF hade återfått sin förmåga att agera.

Man talar om Christine Lagarde, ekonomi minister i Frankrike, som gjorde karriär i USA genom att försvara det militär-industriella komplexet intressen (7) som eventuell efterträdare till den anklagade chefen för IMF, trots häftiga protester från Ryssland och Kina.

DSK:s andra advokat, Benjamin Brafman besökte inte honom i fängelse och närvarade inte heller vid hans andra audiens i domstol. Advokatsamfundets stjärna i New York hade rusat ut till Israel. Officiellt för att fira en religiös högtid med familj i Indien (8). För att tjäna sitt arvode hade säkerligen advokat Brafman inte begränsat sig till att tända Lag Ba’homers ljus men antagligen var tvungen att förhandla stöd för sin klient.

 

Projektet Zhu

Varför då all denna spektakulära serie aktiviteter värdig en Hollywood-film för att blockera arbetet hos IMF under 10 dagar? Det finns två möjliga svar, och som kan vara knutna till varandra.

Först den 29 mars 2009, Zhu Xiaochuan, Kinas Central Banks guvernör hade ifrågasatt dollarns dominans som reservvaluta. Efter att beklaga sig över att projektet som ekonomen John Maynard Keynes föreslog för att skapa en internationell valuta (bancor) hade inte kommit till stånd i slutet av andra världskriget föreslog Zhu användningen av IMF:s särskilda dragningsrätter (Special Drawning Rights eller SDR) för att uppfylla denna roll (9).

Den 2 april 2009 i G20-toppmötet i London, accepterade USA att tredubbla IMF:s resurser samt utfärdandet av IMF:s särskilda dragningsrätter (SDR) för ett värde av 250 000 miljoner.

USA accepterade också i princip inrättandet av en Financial Stability Board till vilket skulle de stora tillväxtländerna skulle knytas.

Frågan diskuterades den 8 juli 2009, under G8-mötet i Aquila, Italien. För att ge ett steg framåt, föreslog Ryssland att inte nöja sig med en virtuell valuta och istället ge ut en verklig valuta. Dimitri Medvedev, som hade gett order om att tillverka flera symboliska prototyper av denna valuta, presenterade flera av dem vid mötet. Dessa visade, på ena sidan, avbildningar av de 8 statschefer och, på andra sidan, mottot på engelska ”förenade i mångfalden” (10).

Projektet lämnades vidare till experter från avdelningen för ekonomiska och sociala frågor i FN. Rapporten från dessa experter, bland vilka finns Vladimir Popov professor nya för New Economic School of Moskva, granskades den 25 april 2010 i ett gemensamt möte mellan Internationella valutafonden och Världsbanken (11).

Hela denna process skulle förverkligas just detta 26 maj, 2011, under G8-mötet i Deauville, Frankrike. Dollarn hade då upphört att vara referens valuta, som skulle ha haft i bakgrunden av den förestående upphörande av betalningar från den amerikanska federala regeringen. Washington skulle ha gett upp på det sättet finansieringen av sin militära supermakt genom lån och ägna istället åt sin interna omstrukturering.

 

Sandkornet

Tyvärr, under de sista månaderna av denna process, militära och politiska initiativ störde denna plan. Vissa stater som Ryssland och Kina, har blivit lurad. Gripandet av Dominique Strauss-Kahn visade att Washington agerade i ond tro och att dess medgivanden var endast ett sätt att vinna tid.

Även om detaljerna i strukturen som Dominique Strauss-Kahn hade byggt för att skapa den nya reservvaluta kopplade till IMF:s särskilda dragningsrätter var hemliga, verkar det som Libyen hade i den en viktig roll eftersom, experimentellt, skulle det libyska centralbanken grunda sin valuta, dinar, i dessa SDR. Frågan var särskilt viktig eftersom den libyska statliga fonden är en av de rikaste i världen, till och med större än Ryssland.

Men genom att gå i krig mot Libyen, Frankrike och Storbritannien orsakade en teoretisk frysning av inte bara Khaddafis familjen ekonomiska tillgångar men även de libyska statliga medlen. Det som är ännu värre, Paris och London skickade personal från HSBC bank till Benghazi för att skapa en libysk centralbank för rebellerna och försöka ta över landets ekonomiska tillgångar (12). Det är inte känt om David Cameron och Nicolas Sarkozy drogs av sin egen styrkedemonstration eller agerat på order av sina herrar i Washington, men faktum är att Dominique Strauss-Kahns bräckliga struktur har kollapsat.

Enligt våra kontakter i Tripoli, vid tidpunkten för sitt gripande skulle DSK åka till Berlin för att söka en lösning med förbundskansler Angela Merkel. Därefter skulle han åka tillsammans med ett sändebud till fru Merkel, till ett möte för att förhandla med en företrädare till överste Khadaffi, kanske direkt med honom själv, vars signatur var nödvändigt för att bryta dödläget.

Vi bevittnar nu ett ekonomiskt krig av osedda proportioner. I en tid när USA: s ekonomiska situation är i gungning mer än någonsin och dollarn kan när som helst bli ingenting annat än vått papper, avtalet med G8 som välkomnades av G20, utarbetat av IMF och i samordning med Världsbanken och internationella banker, vars främste förespråkare var DSK, är nu stoppat. Dollarns dominans förblir intakt, men den är mer konstlad än någonsin. En dollar vars värde de framväxande makterna ville degradera men som är det amerikansk-israeliska militär-industriella maktens underliggande kraft.

I detta sammanhang, vilket värde har en mans heder?

 

Thierry Meyssan är fransk intellektuell, VD och grundare av Röda Voltaire och konferensen Axis for Peace. Hans analys av utrikespolitik publiceras i den arabiska, latinamerikanska och ryska pressen.

Anteckningar

1. ”Dominique Strauss-Kahn, “Condis” man i IMF”, från Thierry Meyssan, Voltaire Network, 6 november, 2007.
2. ”Operation Sarkozy: Hur CIA placerade en av sina anställda som Frankrikes president”, från Thierry Meyssan, Voltaire Network, 10 juli, 2008.
3. ”NED, CIA: s lagliga skyltfönstret”, från Thierry Meyssan, Voltaire Network, 11 oktober 2010.
4. ”Le German Marshall Fund, en reliquat de la Guerre froide?», Réseau Voltaire den 5 oktober, 2004.
5. ”Vad du inte vet om Bilderberggruppen”, från Thierry Meyssan, Voltaire Network, 15 april 2011.
6. ”Les derniers mots de DSK avant son arrestation” av Michel Colomos, Le Point 19 maj, 2011.
7. ”Med Christine Lagarde, träder den amerikanska industrin i den franska regeringen”, Red Voltaire, 29 juni 2005.
8. ”Strauss-Kahn advokat till Haaretz: Den f.d. IMF-chefen kommer att frikännas”, av Chaim Levinson, Haaretz, 22 maj 2011.
9. ”La Chine commence à s’écarter du dollar», Réseau Voltaire den 22 maj 2009
10. ”La Russie et la Chine proposent une monnaie commune globale», Réseau Voltaire, 11 juli 2009.
11. ”Plan de réforme du système financier international” (Extrait du rapport ”World Economic och Social Survey 2010: Retooling Global Development), av Christina Bodouroglou, Nazrul Islam, Alex Julca, Manuel Montes, Mariangela Parra Lancourt, Vladimir Popov, Shari Spiegel, och Rob Vos, Réseau Voltaire, 6 juli, 2010.
12. ”La rapine du siècle: l’assaut de volontaires sur les fonds souverains libyens” och ”Derrière l’attaque contre la Libye: les stratègies de la guerre économique” av Manlio Dinucci, Réseau Voltaire, 22 april och 2 maj 2011.