Dr Rassem Bisharat – Middle East Monitor

 

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu utlöste omfattande kontroverser under sitt tal i FN:s generalförsamling förra veckan när han hävdade att kristna utgjorde 80 procent av Betlehems befolkning under israelisk kontroll, men att antalet sjönk till mindre än 20 procent efter att den palestinska myndigheten tog över. Han hävdade vidare att Israel är den enda platsen i Mellanöstern där kristna känner sig trygga.

Dessa påståenden kollapsar dock under granskning. Historiska och sociala fakta, dokumenterade i akademiska studier och officiella uttalanden från palestinska kyrkor, visar att nedgången i den kristna närvaron i Palestina främst är kopplad till israelisk politik sedan 1948, inte till den palestinska myndighetens.

 

Netanyahu tal: Bedräglig enkelhet döljer djup komplexitet

Netanyahu presenterade en förenklad politisk jämförelse mellan perioderna av israelisk kontroll och palestinsk administration i Betlehem och skyllde den senare för nedgången i den kristna befolkningen. Ändå ignorerar denna berättelse en lång historisk utveckling av händelser som djupt påverkade den kristna närvaron i Palestina.

Sedan Nakba 1948 har det demografiska landskapet förändrats dramatiskt. Kriget och upprättandet av staten Israel ledde till att omkring 700 000 palestinier fördrevs, inklusive cirka 60 000 kristna som blev flyktingar. Före Nakba var Palestinas befolkning cirka 1,98 miljoner, varav 145 000 var kristna (7,6 procent). Efter kriget fanns endast cirka 34 000 kristna kvar inom det territorium som blev Israel, vilket minskade deras andel till cirka 2,4 procent.

Denna kraftiga nedgång var inte ett resultat av ”dålig palestinsk samhällsstyrning” utan av ockupation och tvångsförflyttning – särskilt betydande med tanke på att cirka 34 procent av den mark i västra Jerusalem som ockuperades av Israel ägdes av kristna kyrkor.

Ockupationen 1967 fördjupade ytterligare krisen genom politik som syftade till att minska den palestinska befolkningen – särskilt kristna – och driva dem att emigrera genom att konfiskera mark och egendom och placera den under kontroll av förvaltaren av frånvaro egendom, som hyr ut den till israeler.

Kristna blev måltavlor av två huvudskäl:

Politiskt: Att stödja projektet ”judisk stat” genom att framställa Palestina som ett uteslutande islamiskt land, och därigenom rättfärdiga förnekandet av icke-judiska rättigheter.

Ekonomiskt/Markbaserat: Mycket av marken i det historiska Palestina ägdes av islamiska och kristna religiösa organisationer, och en krympande kristen närvaro gör det lättare att erövra den.

Jerusalems gamla stad är ett tydligt exempel på denna politik. År 1967 var dess befolkning cirka 70 000, varav kristna utgjorde 40 procent. Idag har den siffran sjunkit till bara 1,5 procent på grund av systematiskt tryck och fördrivning.

Som svar på denna demografiska erosion inrättade president Mahmoud Abbas den högre president kommittén för kyrkliga angelägenheter år 2012 för att skydda den kristna närvaron, minska emigrationen och bevara Palestinas multireligiösa identitet.

 

Religiös tolerans: En central del av palestinsk identitet

Akademisk forskning – inklusive en studie med titeln ”Religiös tolerans som en pelare för nationell säkerhet” – belyser att muslimsk-kristen samexistens i Palestina inte är ett nytt fenomen utan en integrerad del av den nationella identiteten.

I århundraden har muslimer och kristna bildat en enda social väv som har motstått sekteristisk splittring. Dessa studier betonar att det verkliga hotet mot denna samexistens inte kommer inifrån det palestinska samhället, utan från israelisk kolonial- och ockupationspolitik som tillämpar en ”söndra och härska”-strategi för att splittra det palestinska samhället och försvaga dess interna sammanhållning.

Därför är påståenden som kopplar nedgången i den kristna befolkningen till den palestinska myndighetens misskötsel ogrundade; de ​​verkliga orsakerna är politiska, ekonomiska och säkerhetsrelaterade, skapade av Israel självt.

 

Palestinska kyrkor: Ockupationen bär skulden

Den palestinska kyrkoorgan var snabba med att svara på Netanyahus kommentarer. Den högre president kommittén för kyrkliga frågor utfärdade ett uttalande som beskrev hans kommentarer som ”lögner som syftar till att förvränga ockupationen och förvränga sanningen”.

Kommittén hävdade att det var israelisk bosättningspolitik och militärpolitik som förstörde den historiska kristna närvaron i Palestina – genom konfiskering av kyrkans mark, stängning av vägar som leder till gudstjänstlokaler, begränsningar av rörelsefriheten och till och med direkta attacker mot kyrkor i Jerusalem och Gaza under militära operationer.

I uttalandet noterades att kristna utgjorde cirka 12,5 procent av befolkningen i det historiska Palestina före 1948, men idag utgör de bara 1,2 procent. Den drog slutsatsen att denna dramatiska nedgång främst är ett resultat av israelisk politik, inte den palestinska myndighetens styrelseskick som Netanyahu påstår.

 

Demontering av Netanyahus siffror

De siffror som Netanyahu citerade i sitt tal håller inte för granskning. Det finns ingen tillförlitlig statistik som bekräftar att Betlehem någonsin var ”80 procent kristet” under israelisk kontroll. Historiska uppskattningar tyder på att andelen kristna började minska gradvis efter Nakba, på grund av emigration och socioekonomiska och politiska förhållanden, inte bara efter Oslo avtalen.

Idag utgör kristna mellan 20 och 25 procent av befolkningen i Betlehem och dess omgivningar, enligt lokala uppskattningar. Denna andel formas mer av bredare ekonomiska och politiska faktorer än av den palestinska myndighetens politik.

Det är tydligt att Netanyahus mål inte var att ge en korrekt bild av verkligheten utan att använda selektiv data för att föra fram en politisk berättelse som framställer Israel som en ”toleransens fristad” i kontrast till ”palestinsk extremism”. Denna berättelse kollapsar dock under tyngden av historiska fakta, akademisk forskning och uttalanden från kristna institutioner själva – som alla bekräftar att ockupationen är den viktigaste faktorn bakom nedgången av den kristna närvaron.

 

Slutsats

Historiska bevis, akademiska studier och uttalanden från kyrkorna själva visar tydligt att Netanyahus tal i FN var föga mer än ett politiskt försök att förvränga verkligheten och skylla den palestinska myndigheten för de resultat som skapats av Israels kolonialpolitik.

Från Nakba till idag har krig, ockupation, tvångsförflyttning, mark konfiskering och ekonomiskt tryck minskat den kristna befolkningen i Palestina från mer än 12 procent före 1948 till cirka 1,2 procent idag.

Trots pågående försök att undergräva den, förblir muslimsk-kristen samexistens motståndskraftig – ett faktum som understryks av vetenskaplig forskning och palestinska officiella ansträngningar för att skydda denna viktiga del av den nationella strukturen.

Netanyahus berättelse om ”skydd av kristna” faller sönder inför fakta, som tydligt indikerar att det är ockupationen – inte den palestinska myndigheten – som är huvudansvarig för de demografiska förändringarna i Palestina.

 

 

Original text: Netanyahu at the UN: The “Protection of Christians” narrative collapses under the weight of facts