Dr Ramzy Baroud – Middle East Monitor
Den västerländska diskursen om omständigheterna bakom skapandet av North Atlantic Treaty Organization (NATO), för 75 år sedan, är knappast övertygande.
Ändå måste den alltför förenklade diskursen undersökas för att organisationens nuvarande nedgång ska kunna uppskattas bortom Natos medlemmars egennyttiga politik.
Sidan med historieuppteckningar för det amerikanska utrikesdepartementet talar om uppfinningen av Nato på ett språk som är lämpligt för en amerikansk gymnasiebok.
”Efter andra världskrigets förstörelse kämpade Europas nationer för att återuppbygga sina ekonomier och säkerställa deras säkerhet”, står det, vilket tvingade USA att vidta åtgärder: ”(integrera) Europa som avgörande för att förhindra kommunistisk expansion över hela kontinenten.”
Detta är den typiska logiken i Natos tidiga doktrin. Det kan hämtas från de flesta uttalanden från västländer som etablerade och fortsätter att dominera organisationen.
Språket pendlar mellan en vänlig diskurs – till exempel Harry Trumans hänvisning till Nato som en ”grannhandling” – och en hotfull sådan, även Trumans hårda språk mot ”de som kan främja den kriminella idén att ta till krig”.
Verkligheten är dock fortfarande helt annorlunda.
Faktum är att USA kom fram mycket starkare, militärt och ekonomiskt efter andra världskriget. Det återspeglades i Marshallplanen, en ”ekonomisk återhämtningsplan”, som var en strategisk, inte en välgörenhetshandling. Det skapade den ekonomiska återhämtningen av utvalda länder som skulle bli USA:s globala allierade i årtionden framöver.
När den inrättades hänvisade den dåvarande kanadensiska utrikesministern Lester Pearson till Natos ”gemenskap” som en del av ”världsgemenskapen”, och kopplade styrkan hos den förra till att ”bevara freden” för den senare.
Hur ofarligt ett sådant språk än kan tyckas, introducerade det ett faderligt förhållande mellan det USA-dominerade Nato och resten av världen. Således tillät det de mäktiga medlemmarna i organisationen att på uppdrag av resten av världen – och ofta utanför FN:s paraply – definiera begrepp som ”fred”, ”säkerhet”, ”hot” och, i slutändan, ”terrorism”.
Ett exempel på detta är att den första stora konflikten som inletts av Nato inte riktade sig mot yttre hot mot Europa eller USA:s territorier, utan ägde rum tusentals mil bort, på den koreanska halvön.
Västvärldens politiska diskurs ville se inbördeskriget på halvön, innan Natos ingripande, som ett exempel på ”kommunistisk aggression”. Denna ”aggression” ska ha tvingat Natos händer att reagera. Onödigt att säga att Koreakriget (1950-53) var ett destruktivt krig.
De 75 åren sedan dess bevisade hur svagt det argumentet var. Sovjetunionen har sedan länge avvecklats och Nordkorea har desperat kämpat för att bryta sig ur sin isolering. Ändå, ett bräckligt tillstånd utan krig, ingen fred kvarstår. Det kan förvandlas till ett rent krig när som helst.
Men vad kriget har åstadkommit är något helt annat. Det ständiga tillståndet av icke-fred ger en motivering för USA:s permanenta militära närvaro i regionen.
Liknande resultat följde de flesta av Natos andra interventioner: Irak (1991 och 2003), Jugoslavien (1999), Afghanistan (2001), Libyen (2011) och så vidare.
Ändå är förmågan att starta eller förvärra konflikter, och oförmågan, eller kanske oviljan att permanent avsluta krig, inte den verkliga krisen i Nato, 75 år efter dess etablering.
I en artikel för att uppmärksamma årsdagen skrev Storbritanniens försvarsminister, Grant Shapps, i Daily Telegraph att Nato måste acceptera att man nu befinner sig i en ”förkrigsvärld”.
Han slog ut mot de Nato-medlemmar som ”fortfarande misslyckades” med att uppfylla de minimalt erforderliga utgifterna för försvar, vilket motsvarar två procent av den totala nationella BNP. ”Vi har inte råd att spela rysk roulett med vår framtid”, skrev han.
Shapps oro uttrycks ofta av andra Natos toppledare och tjänstemän, som antingen varnar för ett nära förestående krig med Ryssland eller kritiserar varandra för det minskande inflytandet från den en gång så mäktiga organisationen.
Mycket av den skulden lades på USA:s förre president Donald Trump, som direkt hotade att lämna Nato under sin enda mandatperiod.
Trumps nedsättande kommentarer och hot var dock knappast orsaken till krisen. De var symptom på växande problem, som har fortsatt i flera år efter Trumps dramatiska utträde ur Vita huset.
Natos kris kan sammanfattas så här:
För det första existerar inte de geopolitiska formationer som fanns efter Sovjetunionens kollaps och dess Warszawapakt.
För det andra kan huvudaspekten av den nya globala konkurrensen inte reduceras till militära termer. Det är snarare ekonomiskt.
För det tredje är Europa nu till stor del beroende av energikällor, handel och till och med teknisk integration med länder som USA uppfattar som fiender: Kina, Ryssland och andra. Därför, om Europa tillåter sig att ansluta sig till USA:s polariserade språk om vad som utgör fiender och allierade kommer det att betala ett högt pris, särskilt som EU:s ekonomier redan kämpar under tyngden av fortsatta krig och ständiga avbrott i energiförsörjningen.
För det fjärde, att fixa alla dessa utmaningar och mer genom att släppa bomber är inte längre ett alternativ. ”Fienden” är alldeles för stark, och krigföringens föränderliga karaktär gör traditionellt krig i stort sett ineffektivt.
Även om världen har förändrats mycket, är Nato fortfarande engagerat i en politisk doktrin från en svunnen tid. Och även om tvåprocentströskeln är uppfylld kommer problemet inte att försvinna.
Det är dags för Nato att ompröva sitt 75-åriga arv och vara modig nog att helt ändra riktning; istället för att välja ett tillstånd av icke-fred bör den söka verklig fred.
Originaltext: NATO’s never-ending war: The 75-year-old bully is faltering
