Anaclara Padilla Estrada
När den bipolära världen tog slut förlorade NATO sitt existensberättigande. Medlemsländerna snart fann i internationell terrorismen och länder med kemiska, biologiska eller kärnvapen sina nya fiender som skulle motivera organisationens existens.
Nato söker fiende, ”Att hålla amerikanerna inne, Sovjetunionen ute och tyskarna ner.” Detta var, enligt NATO:s första generalsekreterare, Lord Ismay, Natos roll. Mer än ett halvt sekel senare, firade organisationen sitt 60-årsjubileum, den har förvandlats till den viktigaste militära alliansen i världen. Men sökandet efter nya fiender och omprövning av strategierna är deras största problem.
Under 50-talet, bestämde det kalla kriget den politiska, militära och ideologiska dagordning av många regeringar. Det sovjetiska hotet mot västerländska länder uppmanade dem att gå samman under Nato mot en gemensam fiende. Sedan starten vidhöll alliansen, styrda från USA, ett diplomatiskt krig med Sovjetunionen fram till 1989, när Berlinmuren föll. Med Berlinmurens fall och den efterföljande upplösningen av Sovjetunionen, nådde de allierade sitt stora mål, att göra slut på den dåvarande sovjetiska fienden.
När den bipolära världen tog slut förlorade NATO sitt existensberättigande. Medvetna om att denna militära struktur inte kunde fortsätta att existera utan fiender, medlemsländerna var snabba med att identifiera nya mål i toppmötet i Prag 1999. Kampen mot internationell terrorism och mot länder med kemiska, biologiska och kärnvapen blev det nya målet som skulle motivera dess existens. Bland dessa nya fiender fanns inte med USA, Storbritannien, Frankrike, Kina, Israel, Indien eller Pakistan, även om de alla har någon typ av massförstörelsevapen.
Vid tidpunkten för dess tillkomst år 1949 hade Nato endast 12 medlemmar, när Warszawapakten upplöstes 1991, fanns 16 medlemmar i alliansen. Och för närvarande består organisationen av 28 länder, vissa av dem är även före detta Sovjetrepublikerna.
Inte nöjd med förändringarna i sin målsättning och dess medlemmar, ändrade Nato även sitt sätt att agera. Möjligheten att ingripa i länder där den politiska makten verkar, enligt alliansen själva, inte kunna skydda sin egen befolkning dök upp. Således föddes den ”skyldigheten att ingripa” med vilket organisationen säkrade nya uppdrag på platser och av skäl som den själv bestämmer. Med denna ursäkt bombade Nato Serbien 1999.
NATO söker fiende
Denna attack, som stöddes av FN, innebar ett prejudikat om möjligheten att anfalla ett land som inte utgjorde ett hot mot det internationella samfundet. Men utan tvekan var attackerna den 11 september der som markerade en före och efter i Nato. Efter att ha sett de två tornen kollapsa, USA:s europeiska allierade accepterade det som Bushadministrationen fick alla att tro, att attackerna var en ”krigshandling.” Då åberopade alla tillsammans för första gången, artikel fem av det Nordatlantiska fördraget, som säger att ”ett väpnat angrepp mot ett eller flera av de allierade länder kommer att betraktas som ett angrepp mot alla allierade.” Så kom NATO in i Afghanistan.
I Irak förändrades saker och ting. I denna konflikt, ignorerade USA en diplomatisk konsensus som skulle bevara sammanhållningen inom Nato och valde att agera med stöd av flera stater, även med risk att dela alliansen. I denna situation, François Heisbourg, chef för Stiftelsen för Strategisk Forskning, en av de viktigaste tankesmedjor i Europa, var övertygad om att ”NATO är praktiskt taget död som en strategiska och försvar organisation. Den bibehåller en viktig roll som en länk mellan de europeiska styrkorna”. Men inget mer.
Inte alla verkar ha det så tydligt. Även om den Europeiska unionen inte önskar vara beroende av USA för sitt militära försvar, USA vill fortsätta att använda NATO som en viktig del i det gemensamma försvaret i väst. Och medan Sovjetunionen inte finns längre och är ”ute” och det inte finns någon anledning att hålla Tyskland ”under” amerikanerna vill fortfarande vara ”i”.
