Pepe Escobar – rebelion.org

Kobanes modiga kvinnor, där de syriska kurder kämpare förtvivlat mot IS, är på väg att bli förrådda av den
”Internationella samfundet”. Dessa krigare kämpar också mot, förutom kalifen Ibrahims terrorister, USA, Turkiet och
den irakiska Kurdistans administrations förrädiska planer.

Vad är det som verkligen pågår i Kobane?

Låt oss börja med att tala om Rojava. Den verkliga innebörden av Rojava, norra Syriens tre övervägande kurdiska
provinser, berättas av ledarartikeln (på turkiska) utgiven av den fängslade aktivisten Kirkaya Kenan. Han menar att
Rojava är hem för en ”revolutionerande modell som utmanar inget mindre än ’det kapitalistiska nationalstatssystemets
hegemoni’, långt bortom dess regionala betydelse” för kurder, syrier eller Kurdistan”.

Kobane, en jordbruksregion, är i centrum för detta ickevålds experiment i demokrati som möjliggörs genom en
överenskommelse i början av den syriska tragedin mellan Damaskus och Rojava (”stöd inte regimskifte mot oss och vi
lämnar er i fred”). Här, till exempel, hävdar man att ”även om en aspekt av en sann socialism kunde överleva där,
skulle miljontals missnöjds dras till Kobane.”

I Rojava sker beslutsfattandet genom populära, mångkulturella och mångreligiösa församlingar. De tre topptjänstemän i
varje kommun är en kurd, en arab och en assyrisk kristen eller armenisk, och minst en av de tre ska vara kvinnor.
Icke-kurdiska minoriteterna har egna institutioner och talar sitt eget språk.

Bland en myriad av grupper av unga och kvinnor finns det också en välkänd feminist armé YJA Stjärn milis (”Fria
kvinnors förening” och stjärnan symboliserar den mesopotamiska gudinnan Ishtar).

Symboliken kunde inte vara mer grafisk. Tänk på Ishtars styrkor (Mesopotamien) som kämpar mot ISIS (ursprungligen en
egyptisk gudinna) styrkor, förvandlad till ett intolerant kalifat. I det unga 2000-talet står Kobanes kvinnliga
barrikader i främsta ledet i kampen mot fascismen.

Oundvikligen det bör finnas ett antal skärningspunkter mellan de internationella brigaderna som kämpade fascismen i
Spanien 1936 och vad som händer i Rojava, vilket betonas en av de få artiklar i ämnet som publicerades i västvärldens
massmedia.

Om dessa komponenter inte var tillräckliga för att förarga wahabiter och takfiri, djupt intoleranta, och deras
mäktiga beskyddare med petrodollar från Gulfen, det finns en allmän politisk situation.

Kampen i Rojava leds huvudsakligen av PYD, vilket är den syriska grenen av den turkiska PKK, den marxistiska
gerillagruppen i krig mot Ankara sedan början av 70-talet. Washington, Bryssel och Nato, under ständig turkisk press,
alltid har listat PYD och PKK som ”terrorister”.

En noggrann undersökning PKK-ledaren Abdullah Öcalans oumbärliga bok, Demokratiska Konfederalism, visar att
ekvationen terrorist/stalinistisk är en bluff (Öcalan har varit fängslad på fängelse ön Imrali sedan 1999.)

De som PKK och PYD söker är ”fria självstyrande samhälle”. I själva verket är det precis vad som Rojava har försökt
göra, självstyrande samhällen som implementerar direktdemokrati med rådgivande församling, folkförsamlingar,
arbetarägda kooperativ som pelare och som försvaras av miliser. Därför ligger Rojava i spetsen för en global rörelse
för kooperativ ekonomi/demokrati vars yttersta mål är att släppa idén om en nationalstat.

Detta experiment sker inte bara i norra Syriens politiska rum, i militära termer var PKK och PYD som verkligen
lyckades rädda de tiotusentals jazidierna som var omringade på Sijar berg av IS/ISIS, inte amerikanska bomber, som
berättas av de dominerande medierna. Och nu, som beskrivs av PYD:s andra president, Asya Abdullah, det som behövs är
en ”korridor” för att bryta kalifen Ibrahims terroristers belägring av Kobane.

Sultan Erdogans intriger

Ankara, å andra sida, verkar vilja förlänga en politik av ”många problem med våra grannar.”

För Turkiets försvarsminister, Ismet Yilmaz, ”den ledande orsaken till Islamiska Straten den syriska regimen.” Och
statsministern Ahmet Davutoglu, som uppfann den upplösta doktrinen om ”noll problem med grannar” för att börja med
har upprepade gånger betonat att Ankara endast kommer att ingripa med trupper på plats i Kobane att försvara kurderna
om Washington har en ”plan post Asad”.

Och så finns det person som är större än verkligheten, Turkiets president Tayyip Erdogan, även känd som Sultan
Erdogan.

Sultan Erdogans påbud är välkända. De syriska kurder ska kämpa mot Damaskus under befäl av den sjaskiga fiktion, den
återuppsatta Fria syriska armén (som ska utbildas just i Saudiarabien), de bör lämna å sidan alla idéer om autonomi,
de bör fogligt acceptera den turkiska begäran om att Washington ska skapa en flygförbudszon över Syrien och även en
”säker” gräns i Syrien. Inte överraskande, både PYD och Washington har avvisat dessa krav.

Sultanen Erdogan har föreslagit återuppta fredsprocessen med PKK och vill leda den från en styrkeposition. Hittills
hans enda koncession har varit att låta irakiska kurderna, peshmerga, att gå in i norra Syrien som en motvikt till
PYD-PKK miliser och förhindra därigenom en förstärkning av den anti-turkiska kurdiska axeln.

Samtidigt vet Sultan Erdogan att IS/ISIS redan har rekryterat upp till 1000 ägare av turkiska pass och antalet
fortsätter att stiga. Hans extra mardröm är den giftiga blandningen som förstör ”Siraq” så småningom kommer att
sprida sig kraftfullt inom turkiska gränser.

Akta med dessa barbarer vid portarna

Kalifen Ibrahims terrorister har redan meddelat sin avsikt att massakrera och/eller förslava hela den civila
befolkningen i Kobane. Ändå Kobane, i sig, har inte något strategiskt värde för IS/ISIS (det är vad själva
statssekreteraren John Kerry sade förra veckan, men sedan förutsägbart toga han tillbaka det). Dock är den mycket
övertygande PYD befälhavare fullt medveten om IS/ISIS hot.

Kobane är inte väsentligt i jämförelse med Deir ez-Zor (som har en flygplats som servar den arabiska syriska armén)
eller Hasakah (som oljefält som styrs av kurderna med hjälp av den arabiska syriska armén). Kobane har ingen flygplats
eller oljefält.

Å andra sida skulle Kobanes fall generera enorm positiv publicitet till kalifens skickliga företag och utvidga
uppfattningen om en segerrik armé, särskilt bland potentiella nya rekryter, med EU-pass, samt etableringen av en
solid grund så nära den turkiska gränsen.

I grund och botten vad Sultan Erdogan gör är att kämpa både Damaskus (långsiktigt) och kurderna (medellång sikt),
medan i själva verket ger fria tyglar (kortsiktig) till IS/ISIS. Men senare, har den turkiska journalisten Fehim
Tastekin rätt, träningen av de obefintlig ”moderata” syriska rebeller i det demokratiska Saudiarabien kommer bara
leda till ”pakistaniseringen” av Turkiet. En remix av det scenario som ägde rum under den afghanska jihad på
80-talet.

Som om detta inte vore förvirrande nog, en förändring när det gäller spels format och en omvändning av sin
”terrorist” dogm, upprätthåller Washington nu en hjärtlig överenskommelse med PYD. Och det ger en extra huvudvärk
till Sultan Erdogan.

Detta fram och tillbaka mellan Washington och PYD fortfarande existerar. Men vissa fakta på marken säger allt, fler
amerikanska bombningarna, mer luftleveranser från USA, bland annat stora misslyckade leveranser av nya vapen som
hamnade i händerna på kalifens terrorister.

Glöm inte en nyckel faktum. Så fort PYD blev mer eller mindre ”erkänd” av Washington, PYD:s ledare, Saleh Muslim,
gick för att möta den lömska ledaren för Kurdistans regionala regering (KRG), Masoud Barzani. Vid det tillfället
utlovad PYD att ”dela makten” med Barzanis peshmerga i Rojavas regering.

De syriska kurder som tvingades att fly Kobane till exil i Turkiet och som stödjer PYD kan inte återvända till
Syrien, men de irakiska kurderna kan komma och gå. Denna suspekta överenskommelse har förhandlats fram av KRG
underrättelsechef, Lahur Talabani. KRG har en mycket avgörande god relation med Ankara.

Detta kastar mer ljus över Erdogans spel, han vill att peshmerga, PKK:s vildsinta fiender, blir spetsen mot IS/ISIS
och därmed PYD/PKK alliansen försvagas. Återigen använder Turkiet kurder mot kurder.

Washington under tiden manipulerar Kobane för att helt legitimera, genom att använda en ”humanitär” R2P
(Responsibility to Protect), sitt korståg mot IS/ISIS. Man glömmer att det hela började med en påhittad historia av
Washington om den spöklika Khorasan grupps förberedelser av en ny S-11. Khorasan, som väntat, har helt försvunnit
från nyhetscykeln.

På lång sikt är de amerikanska intriger ett allvarligt hot mot försöket med direktdemokrati i Rojava, som Washington
kan tolka bara som, Gud förbjude, återgång till kommunismen.

Därför är Kobane nu en viktig bricka i det hänsynslösa spel som manipuleras av Washington, Ankara och Irbil. Ingen av
dessa spelare vill att försöket med direktdemokrati i Rojava Kobane ska lyckas, expanderar och blir känd i hela södra
halvklotet. Kobanes kvinnor löper en stor risk av bli förslavade eller grymt svikna.

Och frågan blir ännu mer olycksbådande när IS/ISIS agerande i Kobane betraktas som den huvudsakligen är, en
skenmanöver, en fälla för Obama administrationen. Egentligen kalifens terrorister syftar till Anbar provinsen i Irak,
som de redan kontrollerar i stor del, och den avgörande ringen runt Bagdad. Barbarera är vid portarna, inte bara
Kobanes utan även Bagdads.

Anteckningar:

Pepe Escobar är författare till “Globalistan: How the Globalized World is Dissolving into Liquid War” (Nimble Books,
2007), “Red Zone Blues: a snapshot of Baghdad during the surge” (Nimble Books, 2007), och “Obama does Globalistan”
(Nimble Books, 2009)

Källa: http://www.atimes.com/atimes/Middle_East/MID-01-241014.html