Det muslimska Spanien är en utmaning mot våra fördomar och stereotyper. Här var islam den överlägsna civilisationen och den
givande parten med kristendomen på seklers avstånd. Här fanns också under långa perioder en harmoni mellan
befolkningsgrupperna oavsett ras eller religion, en convivencia som den brittiske orientalisten William Montgomery Watt i
sitt klassiska verk A History of Islamic Spain, Edinburgh 1969 karaktäriserat med begreppen symbios, amalgam och fusion.

Medan Watt har en tendens att idyllisera hela denna period lyfter både Wheatcroft och Fletcher fram de motsättningar som
hela tiden fanns under ytan och då och då resulterade i öppna och våldsamma motsättningar. Efter hand försvagades det
muslimska styret av inre splittring och utsattes också för en växande press från de kristna i norr med deras krav på en
återerövring – reconquista – av förlorad kristen mark. Resultatet av denna splittring blev att kalifatet i Cordoba år 1013
delades upp i flera mindre riken. Allianser ingicks mellan muslimska och kristna regenter. Äktenskap mellan judar, kristna
och muslimer producerade mången muslimsk härskare med ljust hår och blå ögon. De muslimska nasiriderna i Grenada bistod de
kristna i deras kamp mot muslimerna i Sevilla. Militära och politiska allianser slöts emellertid efter den medeltida
furste- och riddarcivilisationens seder och bruk och inte med utgångspunkt från religiös tillhörighet. Själve El Cid –
reconquistans katolske hjälte under tusentalets andra hälft – kämpade under sitt stormiga liv på ömse sidor som brukligt
var för en medeltida krigsherre med personliga och materiella ambitioner.

Språkprofessorn Maria Rosa Menocal från Yale University hävdar i sin bok The Ornament of the World: How Muslims, Jews and
Christians Created a Culture of Tolerance in Medieval Spain (Little Brown 2002) att det kristna trycket från norr inte var
den avgörande orsaken till al-Andalus nedgång och fall. Det största hotet kom i stället från nordafrikanska
fundamentalistiska muslimska grupper som gick till väpnad kamp med anklagelser mot morerna för att övergivit den sanna
läran genom sin toleranta religionspolitik. Stora bokbål arrangerades och sedan blev pesten ett annat svårt slag för det
multikulturella samhället. Det hårdare samhällsklimat som blev följden av denna katastrof ledde till en jakt på syndabockar.

Från 1000-talet och framåt skedde en gradvis kristen återerövring av förlorat land. Toledo föll 1085, Cordoba 1236,
Valencia 1238 och Sevilla 1248. Den katolska kyrkans ledarskap betraktade alla kontakter med muslimer och varje kompromiss
som en seger för Antikrist. Den sista utposten, Grenada, överlevde dock ytterligare två och ett halvt århundrade som en
öppen stad för konstnärer, författare och vetenskapsmän från hela Medelhavsregionen. Granada förblev en av världens
vackraste städer och en tillflyktsort för moriscos (araber som flytt från det kristna Spanien) och en diaspora för kristna
och judar.

År 1492 föll även Grenada med sin borg Alhambra (qal’at al-Hamra), den röda borgen) som blivit en symbol för samlevnaden
mellan muslimer, judar och kristna. Under denna långa erövringsprocess mötte de kristna segerherrarna hela tiden en
överlägsen civilisation. Den islamiska kulturen var mera urban, tekniskt utvecklad, andligt mångfaldig och världsöppen.
Känslan av intellektuell underlägsenhet bidrog säkerligen till den skoningslöshet med vilken de kristna behandlade
muslimerna. År 1499 lät kardinalen Ximenes offentligen bränna 80 000 arabiska böcker i Grenada med motiveringen att
arabiska var ett språk för ”en kättersk och föraktansvärd ras”. Tre år senare ställdes muslimerna inför valet mellan
omvändelse till kristendomen, exil eller döden och en kvarts miljon judar som vägrat att konvertera till kristendomen
fördrevs och fick en ny hemvist i det muslimska osmanska imperiet.

Den religiösa omvändelseivern förvandlades till ett rasistiskt utrotningsprogram. Blodet, som tidigare endast haft
betydelse för den fosterlandslösa adeln, blev nu ett ödesdigert urskiljningskriterium. Kungaparet Ferdinand och Isabella
ville inte gå till historien som monarker över tre religioner utan som katolska regenter, vilket betydde ”convivencians”
slut.

Mongolernas härjningar i öster med förstörelsen av Bagdad 1258 och fördrivningen av muslimerna från Spanien innebar början
på en kulturell och ekonomisk stagnation som den islamska världen lider av än i dag. Den islamska vetenskapens och konstens
tillbakagång inleddes redan under 1300-talet. I stället för vetenskapsmän och poeter fick nu bokstavstrogna teologer
överhanden med sina hårklyverier och de sökte då, på samma sätt som i dag, en räddning ur sin politiska och samhälleliga
misär genom en bokstavstrogen tillämpning av koranen. Filosofer, vetenskapsmän och poeter förföljdes som ”rebeller mot den
gudomliga ordningen”. Principen om ”taqlid” fick överhanden, det vill säga möjligheten att fritt tolka koranen förbjöds. I
stället drevs tesen igenom att allt som kunde vetas och var värt att veta inte bara redan var känt utan att kunskapen var
tillförlitligare ju närmare dess källa låg uppenbarelsens tid.

Fuad Zakarija, en liberal filosof och muslim från Kairo har skrivit: ”Det kulturella arvet fungerar som det ekonomiska. Man
kan bara förvänta vinst om man investerar. Olyckligtvis erinrar arabernas förhållande till sitt kulturella arv mera om en
sparbok än om produktiva investeringar. Paradoxalt nog var det européerna som förmådde göra en varaktig vinst på vårt arv.
Hur? Jo, genom att de kritiserade och förbättrade det, ja gav det ett nytt liv”.

Dagens Europa har således fler islamiska rötter än vi vanligen föreställer oss. Europa är en öst-västlig fusion. Både islam
och judendom var vid medeltidens slut konstitutiva europaidéer. Islam är därför samtidigt både ett främmande, ett
ursprungligt och, genom den växande invandringen, ett nytt element i dagens Europa och detta befolkas liksom det moriska
Spanien mer och mer av vad som då kallades enanciados, folk som levde i ett ingenmansland mellan olika kulturer.

Den främsta lärdomen vi i dag kan dra av al-Andalus är att ett mångkulturellt samhälle bara kan utvecklas i positiv
riktning om den dominerande kulturen är öppen för impulser från andra håll och om religiösa och etniska minoriteter ses som
en tillgång och inte ett problem.

I sin nyutkomna bästsäljare The Rise of the Creative Class visar Richard Florida att ett genomgående drag i dagens ekonomi
i USA just är att den stora tillväxten sker i de orter som är präglade av kulturell mångfald och en öppenhet och respekt
för olika livsstilar. Historien går således igen. På samma sätt som i det moriska Andalusien kombineras där framgångsrikt
de tre T: na; Teknologi, Talang och Tolerans.

Litteratur:

• Islam, Christianity and the West. A Troubled History, Rollin, Armour Orbis 2002
• Infidels, The Conflict between Christendom and Islam 638-2002. Andrew Wheatcroft, Viking 2003
• The Cross and the Crescent. Christianity and Islam from Muhammad to the Reformation. Richard Fletcher, Allan Lane 2003
• The Ornament of the World: How Muslims, Jews and Christians Created a Culture of Tolerance in Medieval Spain, Maria Rosa
  Menocal, Little, Brown 2002
• A History of Islamic Spain, Montgomery W. Watt, Edinburgh 1969
• The Rise of the Creative Class. Richard Florida, Amazon 2003