I en kommentar till terrorattackerna i New York och Washington den 11 september 2001 talade den italienske premiärministern
Silvio Berlusconi om den västerländska civilisationens inneboende överlägsenhet gentemot den muslimska världen.

Han underströk därmed en av de mest seglivade europeiska historiska myterna, nämligen att Karl Martell genom sin seger mot
de muslimska arméerna vid Poitiers år 732 räddade Västerlandet från undergång.

Efter detta slag trängdes ”saracenerna” tillbaka över Pyrenéerna och återvände till det södra Spanien, dit Tariq ibn Zayid
år 711 fört dem över det sund som fått hans namn, Gibraltar (Jabal Tariq – Tariqs berg). Erövringen av det västgotiska
riket hade underlättats av att de kom till ett splittrat land. Den inhemska befolkningen förtrycktes av en främmande
aristokrati medan den judiska befolkningen led under kyrkans tryck. Med hjälp av stadens judiska befolkning föll Toledo
nästan utan motstånd i de muslimska erövrarnas händer och Cordoba intogs med hjälp av en spansk herde som visade en bräsch
i stadsmuren. När Sevilla föll år 716 var erövringen fullbordad och grunden lagd för ett muslimskt rike på spansk mark
under nästan 800 år.

Denna islamiska närvaro på den europeiska kontinenten ledde emellertid inte till Västerlandets undergång utan till en unik
och fruktbar symbios mellan islam, kristendom och judendom och till ett uppsving utan tidigare motstycke inom vetenskap,
filosofi, kultur och konst, vilket utförligt belyses i Andrew Wheatcrofts bok ”Infidels – The Conflict between Christendom
and Islam 638-2002” (Viking 2003) och Richard Fletchers ”The Cross and the Crescent – Christianity and Islam from Muhammad
to the Reformation” (Allan Lane 2003).

Under sin explosionsartade expansion över fyra kontinenter från Centralasien till Atlanten hade araberna tagit intryck från
livets alla områden från de besegrade folkens kultur – då inte bara kristna och judar utan även indier, perser och
helleniserade egyptier. Den grekiska antiken fortlevde alltsedan Alexander den store i Orienten och hellenistisk vetenskap
hölls vid liv i Egypten, Syrien och perserriket. Framför allt i Bagdad översattes Aristoteles, Euklides, Hippokrates och
andra grekiska klassikers verk till arabiska från grekiska, hebreiska och syriska källor. Dessa översättningar gjordes inte
ordagrant utan de ursprungliga texterna kommenterades, kritiserades och försågs med tillägg. Araberna blev på så sätt de
egentliga arvtagarna till den grekiska kultur som vi så ofta åberopar oss på. Det var de som räddade och förvaltade detta
arv.

Från Andalusien kom emellertid inte bara antikt vetande till Europa utan också arabisk vetenskap och teknik. Det arabiska
bidraget till den europeiska medicinen hör till de mest betydande kunskapsöverföringarna i historien. Abu Bakr
ar-Razi/Rhazes (död 935) sammanfattade sin tids medicinska vetande i 30 band och författade själv mer än 100 medicinska
skrifter som nytrycktes ett fyrtiotal gånger och under århundraden användes vid europeiska universitet. Särskilt berömd
blev Rhazes beskrivning av smittkoppor och mässling. Även den persiske filosofen och läkaren Ibn Sina/Avicenna (död 1037)
sammanställde en medicinsk encyklopedi som användes vid europeiska universitet in på 1800-talet. Ibn al-Khatib (död 1374)
förstod att pesten spreds genom beröring och Ali bin Isas verk om ögonsjukdomar och deras läkande visade en kunskapsnivå
som först uppnåddes på 1700-talet i Europa. Ibn an-Nafis (död 1288), en egyptisk läkare, gjorde de första rönen om
blodomloppet, för att ta ytterligare ett exempel.

Redan på 900-talet måste läkarna avlägga särskilda prov för att få utöva sitt yrke. Medicinens konst lärdes ut på särskilda
sjukhus, ”bimaristan”, som fanns i de större städerna. Där vidareutvecklade specialiserade läkare kirurgins teknik.
Sjukdomars förlopp observerades och beskrevs. Tillverkning av läkemedel från medicinalväxter och dessas inverkan på
människokroppen studerades. Läkemedelskonsten var så utvecklad att botanikern Ibn al-Baitar från Malaga på 1200-talet kunde
katalogisera över 1 400 olika mediciner. Apoteket som institution är en arabisk uppfinning och i Andalusien försåg
offentliga sådana befolkningen med medicin.

Arabiska astronomer gjorde stora framsteg i bestämmandet av månens och planeternas banor. Tidigt författades också
vetenskapliga arbeten om ebb och flod och redan på 1000-talet utgick arabiska astronomer från att jorden var ett klot.
Kopernikus och Keplers arbeten hade knappast varit möjliga utan deras förarbete. Med de arabiska siffrorna och
decimalsystemet kunde matematiska problem hanteras på ett helt annat sätt än med de romerska. Genom denna arabiska import
befriades Europa från vad en munk kallat ”de hela talens tyranni”. Vårt ord siffra kommer för övrigt från det arabiska
sifr, noll. Muhammed bin Musa al-Khwarismi (död 846) utvecklade decimalsystemets användningsområden i sin skrift
”Algorismus”. Han kan med all rätt betecknas som algebrans och algoritmernas fader. Det förra ordet är en direkt härledning
från arabiskans al-jabr (omställning), det senare en förvrängning av namnet Khwarisimi.

Islams snabba utbredning fick också stor betydelse för de geografiska disciplinerna. Ur beskrivningarna från de tidiga
pilgrimsfärderna från de islamiska metropolerna i Egypten, Syrien och Mesopotamien till Mecka uppstod geografiska lexika
och interkontinentala itinerarier. Atlas är följaktligen ett arabiskt ord och Ibn Battuta (död 1368 eller 1377) besökte så
skilda platser som Timbuktu, Peking och Volga och tål väl att jämföras med Marco Polo. Ibn Rushd/Averroes (död 1198) fick
med sin kommentar till Aristoteles ett stort inflytande på västerländsk filosofi och Ibn Khaldun (död 1406) blev med sin
introduktion (al-Muqaddima) till världshistorien och genom sin källkritik inte bara den moderna historievetenskapens utan
även sociologins fader. Alexander von Humboldt har med rätta betecknat dessa och många muslimer, vars vetande berikat
Europa, som ”den västerländska bildningens och kulturens räddare”.

Som ett bevis för att det arabiska inflytandet sträckte sig över en rad olika områden och närmast fick karaktären av vad vi
i dag skulle kalla kulturimperialism kan nedanstående provkarta på arabiska låneord i svenskan tjäna: algebra, amalgam,
alkohol, alkov, arrak, aval, baldakin, bensin, chiffer, damast, elixir, hasard, jacka, jackett, kabel, karaff, karat, kemi,
koffert, konditori, lack, magasin, madrass, marsipan, pyjamas, racket, ras, risk, safari, satin, sheriff, sherry, siffra,
sirap, socker, soda, sorbet, talk, tariff, tull och zenit.

Musikinstrument som gitarr, mandolin och luta var en del av den arabiska kulturexporten. Även namnen på dessa instrument är
följaktligen arabiska och med dem övertog Europa också arabiska musikformer. De musikaliska skildringarna av arabisk
ridderlighet under islams utbredning var länge ett älsklingstema för arabisk lyrik och denna form fördes vidare till Europa
i romansens form. Lovprisandet av kvinnan i sång och musik ledde till en ny form av musik och diktning som kom till
Frankrike som trubadurvisor och påverkade den tyska minnesången.