Asef Bayat – Rebelion

 

Religionens närvaro i det offentliga rummet testar våra idéer om trons roll i det dagliga livet och i politiken, och kan definiera Mellanösterns riktning efter den arabiska våren.

Under de senaste århundradena har förespråkarna för sekulariseringen hävdat att moderniseringen av samhällen kommer att minska religionens roll i den offentliga och privata sfären. För dem ersätter det moderna rationalitet, vetenskap och idealen om suveräna representativa regeringar, religionen som en källa till auktoritet, kontroll och säkerhet.

Men ett nytt argument säger idag att religionen är nödvändigt för oss, inte trots utan just på grund av moderniteten. Religionen är nödvändiga i det offentliga rummet, menar de, eftersom endast tron kan ändra bristerna och lindra smärtan som det moderna livet skapar.

Från 70-talet har sekulariseringen varit på defensiven, medan en våg av religiös natur, ofta ”fundamentalist” fått nya inflytande i de stora traditionerna, inklusive kristendom, hinduism, islam och judendomen. Detta innebar att religionen återvände öppet till de offentliga och politiska frågorna.

Men hur mycket tillför de heliga lärorna till politik och statsstyrning? Den muslimska Mellanösterns spektrum visar hur religionens offentliga roll har ändrats över tiden.

I slutet av 1800-talet växte fram i Mellanöstern olika religiösa rörelser som ett svar på mötet mellan islam och den europeiska koloniala erövringen och modernitet. Traditionalisterna som wahhabiter försökte bevara sitt specifika kulturarv av islam.

Den modernistiska tendensen, som leds av kosmopolitiska ledare som Jamal Eddin al-Afghani och Mohammed Abdou, främjade en islam i evolution som samexisterade och blomstrade inom denna framväxande modernitet. Och vissa personer uttryckte tanken om att separera islam helt från staten.

Under ett sekel, var det offentliga livet i det muslimska Mellanöstern skådeplats för rivaliteten mellan en minoritet som ville sekularisera sina samhällen och de islamiska traditionalister och fundamentalister som var emot många moderna idéer och civila institutioner.

Samtidigt försökte de flesta vanliga medborgare förena i sitt dagliga liv sina moderna strävanden efter grundläggande rättigheter och ett mer välmående liv med sina religiösa traditioner.

1970-taet hade med sig en förnyad och aggressiv religiöst engagemang i samhället och politiken.

Den islamiska revolutionen 1979 i Iran främjade en ny global era av religiös politik i Mellanöstern och därutöver erbjöd en konkret modell av islamisk regim. Samma år tog islamistiska rebeller den Stora moskén i Mecka i ett misslyckat försök att störta de saudiska härskarna.

Denna attack utlöste en snabbare radikalisering och rivaliteten mellan wahhabiter och salafister. I mitten av 1990-talet var det offentliga rummet i Mellanöstern dominerad av rörelser, institutioner och islamiska känslor i moskéer, media, frivilligorganisationer, utbildningsväsendet, rättsväsendet och på gatorna. Mer specifikt härskade religiösa organisationer i Sudan, Saudiarabien, Afghanistan och Iran genom islamiska stater.

Men förverkligandet av en islamisk stat bär inom sig fröet till sitt eget motstridiga nederlag. Historien har visat att religiösa stater av vilken som helst tro oundvikligen leder till sekularisering av teologin, eftersom ledarna, religiösa eller inte, måste möta de dagliga kraven på statsstyrning.

Den heliga budord anpassas, revideras eller sköts åt sidan för att uppfylla kraven på statsstyrning eller bara för att rättfärdiga makten.

Precis som hände i Iran, myndigheter ignorerar lagar, inklusive konstitutionen, om man anser detta nödvändigt för att säkerställa den ”religiösa” statens existens. Religionen dras ner, alltså från hängivenheten och andlighetens höjder till att bli ett formbart och funktionellt instrument i de sekulära målens tjänst.

De ”islamiska” staters cyniska sekularisering av det heliga alienerar många muslimska medborgare. Sekulära, troende och även många medlemmar av ulaman (muslimska andliga ledare) har krävt en separation av religionen från staten för att återställa den förstas okränkbarhet och den andras rationalitet.

De flesta av dem söker en post-islamisk historia där tron integreras med frihet och islam med demokrati, där en demokratiskt civil stat kan fungera i ett gudfruktigt samhälle.

Exemplen i den muslimska världen, från Indonesiens Välmående Rättvisepartiet till Marockos Rättvise och Utvecklingspartiet och dagens arabiska våren riktar sig mot post-islamistiska regeringar.

För muslimska samhällen att inte modernisera sig är inte ett alternativ. Bara en sekulär demokratisk stat som respekterar grundläggande mänskliga rättigheter för alla kan ge en god och modern samhällsstyrning för både troende och sekulära.

I en demokratisk och sekulär stat kan religionen blomstra samtidigt som de icke-religiösa och religiösa minoriteterna förblir säkra.

 

Redaktion:

Asef Bayat är professor i sociologi och Mellanöstern vid University of Illinois. Hans senaste bok, ”Life as Politics: How Ordinary People Change the Middle East” (”Livet som politik: Hur vanliga människor ändrar Mellanöstern” 2010) publicerades av Stanford University Press.

Denna artikel är en del av serien ”Religion, politik och det offentliga rummet”, som görs i samarbete med Alliance of Civilizations, FN och dess projekt av världs experter (http://www.theglobalexperts.org/).

De åsikter som uttrycks i dessa artiklar är författarnas och återspeglar inte nödvändigtvis Alliance of Civilizations, FN eller institutioner till vilka författarna är anslutna, egna åsikter.