Afkar Ideas
Förbudet mot nya minareter i Schweiz, diskussionen om nationell identitet i Frankrike och det eventuella förbudet mot heltäckande huvudduk på offentliga platser, har återupptagit debatten om de miljontals muslimer närvaro i Europa, utöver de ofta förekommande konflikterna av samexistens. I tider av kris, arbetslöshet och osäkerhet, den snedvridna kopplingen mellan invandring och brottslighet samt kriminalisering av den ”andre”, hittar rasismen och offerrollen en fruktbar mark att växa.
Idag finns det minst 18 miljoner män och kvinnor som kan anses ”kulturellt” muslimsk bosatta i Västeuropa vilket gör islam till den näst största religionen, med dess mångfald av praxis och former. Den muslimska närvaron innebär en radikal kulturell förändring för de västerländska samhällen, de flesta av dem vana vid en religiös homogenitet och religionens marginella roll i samhället. Men nu finns det en fråga som kräver svar, ”Har Islam blivit en del av den europeiska religiösa, sociala, politiska och institutionella scenen?
Under den senaste tiden, särskilt efter den 11 september 2001, härskar i väst en politik baserad på rädsla mot muslimer. Européerna känner sina värderingar och principer som är förankrade i det kollektiva livet, och i vissa avseenden unika, hotade. Dessutom är debatten om den muslimska integrationen i Europa fokuserad på symboliska komponenter, speciellt vid de muslimska kvinnornas klädsel och den utvecklas på lokal och regional nivå, oftast förblindad i frågor om synlighet och identitets anspråk. Det är därför nödvändigt att omorganisera den europeiska offentliga diskussion för att uppnå en mer harmonisk samexistens. I detta avseende spelar flera faktorer in, den integrations modell som har antagits av varje land, den socioekonomisk situation, men också den muslimska befolkningens ursprung, dess ideologiska och kulturella aspekten.
Den allmänna åsikten är att den muslimska närvaron i Europa är en tillfällig situation som kräver enbart någon form av moral och överlevnads protektionism. Denna inställning har dock inte tagit hänsyn till att miljontals muslimer har valt Europa frivilligt som sin hemvist, en hemvist till vilket de vill tillhöra och bidra på ett positivt sätt. Islam har blivit en mänsklig och religiös realitet i Europa. Därför kräver muslimerna lika rättigheter och möjligheter för att precis som alla andra medborgare, utan undantag uppfylla sina skyldigheter. Om vi förut talade om islam och väst, nu måste vi tala om islam i väst och i framtiden, genom den andra och tredje generationens invandrare, kan vi tala om Europas islam, en genuint europeisk islam.
Utmaningen finns i att sträva efter att uppnå en harmonisk integration. På den europeiska sidan, måste vi göras av med idén om att islam är en annorlunda religion och att muslimen har en världsbild som är oförenligt med den som resten av européerna har. Orientalismens kulturella determinism har anslutit sig till alla kallelser för att bekämpa ”islamiseringen” av Europa, något som har gett många röster till politiker med en populistisk, förenklande och främlingsfientlig politik som Jean-Marie Le Pen i Frankrike eller Geert Wilders i Holland. Att göra slut med sådan politik är inte lätt, särskilt när den ekonomiska situationen försvårar möjligheten för offentliga institutioner att bekämpa sociala orättvisor som drabbar så många invandrare och som är grogrund för identitets flykt.
För deras del bör muslimerna sträva efter att ”uppdatera islam”, dvs. frigöra den från flera arkaismer som den fortfarande släpar efter sig. Den islamiska offentliga debatten behöver en etisk ändring för att spegla en tydligare önska att tjäna det allmännas bästa och inte bara ”muslimernas bästa.” Integration innebär inte assimilering och förnekande av sitt ursprung. Det innebär att inte betona och skryta om det som skiljer en från dem man vill vara en del med fullvärdigt status, utan att peka på det som förenar dem som oftast är mycket mer än det verkar vid en första blick.
