Det finns terrorister som dödar oskyldiga människor i den ”sanna islam” eller ”äkta islams” namn. Det finns också
religiösa och till och med politiska myndigheter som hävdar lika mycket den ”sanna islam”, den ”universella” och
hänvisar till mänskliga rättigheter, men inte tvekar till att kanonisera orättvisor på många områden: arv, kvinnors
status, räntebärande lån, brottmålsdom osv.

Det är verkligen tillräckligt för att desorientera en enkel muslim som använder logiskt resonemang i sitt vanliga och
vardagliga liv. Han/hon har en stark övertygelse om sitt kulturella och religiösa arv som går in på definitionen av sin
identitet och sin individuella och kollektiva personlighets grund. Han/hon inte förnekar det man har förvärvat och
erhållits genom utbildning, reflektion baserad på kritiskt resonemang, samagerande med andra kulturer och exponering
till andra idéer. Kort sagt, de olika aspekterna av moderniteten som verkligheten tvingar fram på livet i en värld som
fördjupar sig helt i den oundvikliga sammandragning som ålagts av vetenskapliga och tekniska framsteg.

Att frigöra samvetet från tabu och magiska tankar

Vad ska man göra? Vad ska man tro på? Hur ska man agera och reagera på dessa tillfälliga tanke och beteende strömmar?

I en relativ sanningens namn som har vuxit i en miljö och en kontext social, kulturell och ”politisk” som lydde sina
egna lagar, sina egna övertygelser, sina egna traditioner och därmed sin egen representation av världen, tillkännagav
tänkare av en bakåtsträvande islamisk ideologi, historiens slut i det nästan exakta ögonblicket för dess utveckling.
Som om det som hände under århundraden, alla förändringar, utveckling och tekniska och vetenskapliga revolutioner var
bara en inbillning hos Islams fienders medbrottslingar.

Det är helt klart obestridligt att, trots viljan hos dessa traditionalister, fortsätter historien att utvecklas, att
göra ändringar i det individuella och kollektiva liv för män och kvinnor, att frigöra deras samveten från tabun och
magiskt tänkande som hade underkuvat dem och därmed öppna resonemangets vyer och dess ökända positiva effekter på
området som människans ansvar och friheter i relation till sig själv och mot andra.

Att förbereda sitt eviga liv genom att offra sitt liv här?

Denna medvetenhet verkar inte röra dem som följer en bokstavstrogen ortodoxi och svänger hotet om evig fördömelse,
övertygad om att livet följer slavisk en serie av liknande scener, där inredningen är definitivt utformade och
etablerade och där den enda plikt människan har är att verkställa en regissörs vilja som är tänkt att motivera det som
inte går att motivera och att göra rimlig det orimliga.

Frälsningen, enligt denna ortodoxi, uppnås endast genom att följa till punkt och prick en handbok för det moderna livet
som framställer de minsta och mest noggranna detaljer om de dagliga rutinerna för att förbereda det framtida livet. Ett
evigt framtida liv som ska kompensera oss för de orättvisor vi har lidit orsakat av andra eller orättvisor vi har
inbillats på grund av våra vilseledda sinnen och framförallt på grund av vår oförmåga att förstå Guds beslut om
orättvisor mot några av oss (kvinnor…).

För att ytterligare lura oss, erbjuder denna ortodoxi livet på jorden som ett offer för evig frälsning. Den varnar oss
för att livet här bara är ett test för att vinna eller missa det eviga livet.

Koranen pekar vägen till målet

Men är inte sanningen motsatsen? Att veta att belöningen efter döden, evigt paradis eller helvete, är faktiskt det
sublima motivationsargumentet för att utöva ett liv på jorden för andra och för sig själv?

Kan vi enligt denna idéordning inte tro att allt som händer på jorden är resultatet av människans beteende som styrs av
all moral, alla religioner och särskilt av huvudanledningen till sitt liv på jorden och vad hon gör med det?

Det måste sägas att vi, till och med genom att vända denna reflektions ordning, återvänder till utgångspunkten, vilket
inte är annat än det religiösa budets natur som angavs för mer än fjorton århundraden sedan i en miljö, ett
strukturerat socialt och kulturellt sammanhang enligt en stamrepresentation av livet.

Den bokstavstrogna ortodoxin säger att dessa gudomliga bud är resultatet av Guds permanenta och oföränderliga vilja
uttryckt för evigheten för ett bättre beteende hos människan. Och om livet sedan uppenbarelsen blivit komplicerat, är
det upp till den senare att anpassa sig till det som har uppenbarats. Resonemangen är emellertid motvillig mot att gå
emot evolutionens ström som Gud har präglat med sin skapelse.

En kontextualiserad läsning av Koranen, som görs i ljuset av kulturella och sociala praxis som refererar till
uppenbarelsens tidsperiod, visar oss tydligt att alla bestämmelser som rör mänskliga relationer i själva verket är
korrigerande åtgärder för en situation med orättvisor och avvikelser som var specifika för den tidens verklighet. Dessa
bestämmelser är en del av en logik som visar vägen att ta för att uppnå ett ändamål som nödvändigtvis följer tiden, som
självt är en bärare av förändring och utveckling.

Tron på Guds rättfärdighet, Hans absoluta generositeten i sitt skapande och i sin barmhärtighet, som sträcker sig hela
tiden för att täcka en troende som gör det goda, får oss att tro att det gudomliga budskapet, i verkligheten, var
avsedda att leda människan från uppenbarelsetiden på den rätta och humanistiska vägen som borde ha varit hans under
alla omständigheter, om han hade använt på ett effektivt sätt sitt resonemang. (1)

Resonemang och uppenbarelse för att rädda människan från sig själv

Det finns all anledning att tro att Guds vilja, som manifesteras genom språket hos en mänsklig grupp som bestäms av sin
kultur, dess sociala metoder och dess referenser, har ett dubbelt mål: för det första att rätta till en situation på
plats som domineras av ondska och orättvisa, och för det andra att leda mänskligt resonemang tillbaka på sökvägen efter
mer sanning och mer rättvisa.

Därför måste orsaken till varför människan är nöjd med sig själv alltid vara ett fortsatt arbete som startades av Gud
och som uppmanar oss, genom sin egen vilja, att utvecklas, berikas och förbättras så länge livet här fortsätter. Har
inte sunna rapporterat att profeten och hans följeslagare som efterträdde honom i förvaltningen av det islamiska
samhället tog initiativ i den här riktningen när behovet uppstod?

Mutaziliterna, hade säkert rätt när de sade att ”Uppenbarelsen beskriver detaljerad det som resonemanget förstår i
korthet. (…) Och eftersom vi (människor) inte kunde särskilja, med enkelt resonemang, våra goda handlingar från de
onda, skickade Gud profeter och budbärare för att visa oss hur man gör denna skillnad. Således kom de för att bekräfta
vad Gud instiftade för oss och för att beskriva i detalj vad som bestämdes där.” (2)

I slutändan kan man säga att resonemanget och Uppenbarelsen kompletterar varandra för att rädda människan från sig
själv. Och när Uppenbarelseboken har slutat efter att ha fullgjort sitt yttersta uppdrag, att upprätta människans plikt
gentemot Gud, återstår för resonemanget att uppfylla sin skyldighet att utföra sina handlingar för att uppnå lyckan här
och frälsningen i det andra livet.

Anteckningar

(1) Den koraniska diskursens två huvudaxlar, åtminstone under Mecka perioden, är:

1. Beviset om Guds enhet, skaparen av allt som finns i himlen och på jorden, genom existensen av oföränderliga lagar
som styr människans natur och form, det mänskliga resonemanget borde ha upptäckt det för att vara övertygad.

2. Det brådskande behovet av att reformera ett mycket orättvist och irrationellt stam- samhälle. Därför den ständiga
uppmuntran till övning av välgörenhet för de fattiga och de behövande.