Kapitel från Islam för ateister (red. Palmart 2006)

I islam är det verkligen svårt att det katolska begreppet ”synd” kan komma till stånd, en muslim kan inte föreställa sig
att människan är kapabel att förolämpa Allah.

Vid flera tillfällen sägs i Koranen att ”Allah kan inte skadas av dina fel (dzunub) endast ni själva blir skadad”. Denna
”Gud” som kan bli ”kränkt, besviken, bedrövad” för våra synder bara inspirerar medkänsla hos en muslim, det är för oss, i
bokstavlig och figurativ mening, en patetisk gud. Muslimer avvisar dzanb inte för Allahs skull utan av rent egenintresse,
för enligt Koranen, är dzanb något som skadar oss själva, men, vi basera vår etiska beteende på ett intelligent
egenintresse inte på denna typ av anormala själviskhet som i sitt försök att uppnå en vinst orsakar skada.

Om vi muslimer, när vi översätter dzanb, talar om ”synder”, sätter vi på spel en hel värld av betydelser som är relaterad
till varandra och som förråder den islamiska känsla för vad dzunub (plural av dzanb) är. Dzunub är inte något som ”skadar”
Allah, och inte heller något som ”fläckar” människan inuti, eller något som kräver den typen av befriande katharsis som är
en syndabekännelse, vilket resulterar i botgöring, vilket lätt blir en straff för kroppen. Detta gör inte islam.

De av oss som har varit katoliker innan vi accepterade Islam, kommer fortfarande ihåg det man brukade säga: ”varje gång vi
begår en mindre synd är det som en tagg vi spikar i Kristus törnekrona”, eller mer fruktansvärt, “varje gång du syndar,
korsfäster du Kristus igen”, etc.

Nu, för oss är över dödskulten som infördes av den katolska kyrkan, det är slut med att behöva gå tillbaka till att
”imitera Kristus lidande” och det är över med känslan av att vara skyldig till, inget mindre än, att Gud har kommit för
att dö för någon form av skändlig handling vi kan begå.

Islam ger respit till ett traditionellt katolskt land, som badar i lidandet av dem som har accepterat tron på obegripliga
saker bara för att de hoppades få andlig frid. Vi vet att al Rahman gillar att ge oss Sin barmhärtighet, vi vet att om vi
tar ett steg mot Allah, tar Han två mot oss, och framför allt, vi vet att det inte finns män som inte gör misstag.

Hadith säger: ”Alla Adams ättlingar begår misstag …” eftersom det finns i deras egenskap som människa att sakna en
fullständig förståelse av saker, just därför är man en varelse. Dzanb är resultatet av dess begränsning, men vi muslimer
vet att det som begränsar oss ger oss möjligheter. Så förhållandet mellan att begå dzanb och vara en varelse är som ”att
slå” och ”att vara en sten”, d.v.s. en helt normal möjlighet för en person under vissa omständigheter. Den lätthet med
vilken muslimerna talar om dzunub är en skandal för katoliker. En hadith av Profeten säger att om vi inte skulle begå
dzanb, skulle Allah förinta oss och skapa nya människor i behov av hans nåd.

Frågan är inte att särskilja om ”dzunub” är precis vad de reaktionära sektorerna bland katoliker kallar ”synder”. Det
finns viktiga skillnader, men vi pratar ungefär om samma saker (stöld, svek, mord…), frågan är att när man översätter
ordet måste man vara trogen de sociala konsekvenserna av dessa två begrepp.

Det finns inget gemensamt mellan vad kristendomen lär om ”synden” och vad islam lär angående dzanb. Om vi söker den
primära innebörden av dzanb i en arabisk ordbok, hittar vi att det är ”det extrema, det onödiga, en bilaga, en utväxt, den
marginella jämfört med kärnan”. Enligt detta, är dzanb som Koranen talar om en onödig handling, något som inte kommer till
ett slut.

Termen dzanb bör inte översättas som ”synd” men som ”misstag, fel”, desto mer som en ”överträdelse av den egna naturen.”

Det som har uppenbarats för muslimer som dzanb är det otroliga viktiga faktum att människan är kapabel att skada sig själv,
att vara orättvis mot sig själv, att vara en dzalim nafsahu. Strängt taget är en dzalim nafsahu någon som hindrar sin egen
existens den fulländning som uppstår hos den som närmar sig Gud, någon som skymmer dess primära existens ljus.

På arabiska, när man hänvisar till en man som gör denna typ av destruktiva handlingar, som är självdestruktiva, används en
term som blandar ihop idéerna om ”orättvisa” (dzulm) och ”mörker” (dzulm). Dzalim nafsahu skulle betyda att vara
”orättvist mot sig själv” som en synonym för ”en som själv förmörkar”. Den som gör något som får denne tillbaka till
ingenting innan han förs till ljuset.

Islam lär att människans minsta handling har en storlek och omfattning som undslipper honom: den mest vulgära av sina
handlingar, den minsta av sina rörelser bidrar till att skapa den miljö där människan finns, eftersom en handling inte
görs endast i området som individen kontrollerar men har sin egen rättfärdighet, sin egen betydelse och sitt eget ”sätt
att vara” i världen, ständigt nära till människan som har gett upphov till det. Och dessutom, i varje gest av människan
finns något som är evigt och har sin frukt i den Endes evighet, i förverkligandet av dennes sanning i Allah.

Var och en av våra stunder är djup rotad i det oändliga, den grävs ner som frön i den eviga. Det är omöjligt för oss att
bedöma konsekvenserna av vår existens i alla sina stunder. Denna handlings natur är suveräniteten och maktens hemlighet
hos varje man och varje kvinna.

Motsatsen till dzanb, som kan definieras som ”en hjärtlös handling” är hasana eller en handling som förskönar människan
och får denne att göra framsteg mot Allah, den Ende. Dzunub är alla handlingar eller rörelser med vilken man förråder
universums äkthet, kränker sakernas Sanning (eftersom Koranen lär oss att sanningen är kärnan i allt som är).

Dzunub är som ett försök att komma utanför den verkliga, det är som att försöka lägga till något konstgjort till existens.
Dzanb går framåt genom att isolera människan, genom att stänga denne inne i en ond cirkel som gör att man kan inte
utnyttja Allahs Rahma. Dzanb är resultatet av okunnighet som har lett människan att betrakta som verkligt det som inte var
det, och därmed i sökandet efter sin lycka har orsakat sin skada.

Den katolska ”synd” är en handling genom vilken ”vår fallna natur gläds i dess tendens till det onda”, och dessutom gör
hon det med allt det förakt som finns i att vara helt fria. Det är resultatet av det interna kriget hos en uppdelad man
mellan ”det han vill och inte bör” och ”det han bör och inte vill”, själ mot kropp förnuft mot instinkt, ”den nya
människan” mot ”den gamla” (om vilken Paulus från Tarsus talade om)…

Dzanb i Islam är ett resultat av människans klumpiga förståelse som aldrig agerar förutom för sin egen skull, men just
därför att hon är människa, d.v.s. begränsad, begår misstag.

Det är ett misstag som korrigeras precis som en vandringsman rättar till sin riktning när han inser att den väg han har
valt ledde inte dit han ville gå. Ingen kamp. Ingen ånger, ingen ”katharsis”. Inget förakt av sin egen natur. Endast wudu,
att tvätta sig med vatten, och återvända till Herren från vilken vi har aldrig varit långt borta.

Vår natur har inte en tendens till det onda, men till det goda, den söker det goda och endast det. Ibland begår vi misstag,
för om det är sant att vår natur är god i och med den tenderar till lyckan, men den är absolut inte vis (liksom ingen av
de kända varelserna i universum är det).

Vi kan inte skylla på vår natur att vi inte alltid vet vad vi behöver, ännu mindre bör vi straffa henne och förvränga vad
som är kvar av intim kommunikation med vår essens. Eftersom Allah, som den islamiska mysticismen skulle kunna förklara,
har inget annat sätt att kommunicera med oss men genom vad vi är, vår varelse, som inte känner till några inre
splittringar. En misshandlad kropp snedvrider bilden av sin Skapare och leder till en total förlust.

Så, med tanke på att vår dzunub inte är en följd av en envis trampande i ondskans lera, men effekten av ett misstag, ett
felsteg, behöver vi inte straffa vår kropp eller dess nafs. Vi ska bara lära oss av misstaget, som är dess enda anledning
att vara.

Mänskligt liv under tyngden av begreppet synden förlorar all sin äkthet. Den troende som fruktar synden blir allt mer
benägen att låta andra, religiösa-andliga ledare, att ingripa i hans liv för att undvika misstag, eftersom misstaget är
psykiskt betungande.

Endast forskare, teologer, samhällets tjänstemän vet hur man inte ska göra misstag, och mannen på gatan kommer alltid att
gå runt med skuldkänslor för att vara för spontan, för att agera i enlighet med sina instinkter, ett tillstånd i vilket
naturligtvis fördöms också instinkten. Vi muslimer vet att varken våra framgångar eller våra misstag är avgörande. Det
viktiga är denna fokus som har väckts i oss och som letar efter en riktning, Allah.

Det är betydande att, efter att ordet ”synd” har nått sin historiska kulmen för sin effektivitet i att kontrollera
samveten, den nuvarande katolska teologin har slutat prata om dem i sina texter och nu talar de om ”brott” (ett ord med
mindre negativ laddning).

Vår slutsats är tydlig, vi muslimerna begår inte synder. Vi förolämpar inte Gud. Vi befläckar inte vår själ. Och vi
behöver inte tro för att se till att vi har gjort ett misstag, vi behöver sunt förnuft.