De vågade, de vågade organisera en diskussion om tabuämnet ”rasism i de muslimska samhällena”. De är
företrädare för det brittiska rådgivande rådet som sammanför rektorer av moskéer och imamer, MINAB
(Mosques and Imams National Advisory Board). ”Inrättandet av social rättvisa måste börja i våra hem och
våra samhällen, vi måste utmana våra egna fördomar och den uppenbara bristen på jämlikhet i våra
organisationer, institutioner och utanför” argumenterade organisationen i juni, i solidaritet med Black
Lives Matter-rörelsen.

Detta är vågat eftersom officiellt inte finns rasism i muslimska samhällen, våra heliga texter förespråkar
rättvisa och jämlikhet mellan människor. Inofficiellt vet vi att det är inte så. Så vi undviker detta
ämne.

Tal som fortfarande är för generisk om rasismen mot svarta

Mordet på George Floyd är en händelse som har förändrat allt. I det globala sammanhanget av progressiv
öppnande av samhällen från isolering har ingen lyckats undkomma de outhärdliga bilderna av hans död den 25
maj. Det är omöjligt att inte se vittnesbörd om afrofobin som finns kring oss.

Fördömande från religiösa företrädare för alla trosuppfattningar och budskap om stöd för svarta
befolkningar har mångfaldigats, naturligtvis i USA, men också i Vatikanen och över hela världen.

Samtidigt ifrågasätter amerikanska och brittiska muslimer med sydostasiatiskt ursprung deras motvilja mot
att stödja svarta samhällen i sina protester mot endemisk rasism.

I Frankrike, i Europa, i muslimska samhällen, uttalade man sig under dessa dagar med generiska tal mot
rasismen i de lokala sammanhangen. Inte överraskande, alla är överens, allt är bra. Vi delade stolt med
varandra bilder av amerikanska muslimer som bad för George Floyd. Vi gratulerar oss själva. Detta är
islam, union, solidaritet. Gemensamma orsaker förenar. Men vi undviker att ta itu med det obekväma ämnet,
afrofobi.

Stigande ilska bland svarta muslimer

Många kulturer är genomsyrade av denna rasism. Denna afrofobi delar en gemensam punkt med vita supremacist
ideologin, den svarta personen är naturligtvis underlägsen. Det är med detta tankesätt som man dödar en
svart man när man joggar i USA, att man säljer utan dåligt samvete svarta män som slavar i Libyen, att man
förhindrar sina barn att låta växa sitt krusiga hår om han inte är svart.

Så hur kan vi, genom att dela denna gemensamma punkt, inte känna oss generade när vi talar om den
våldsamma rasismen mot svarta i USA?

De flesta icke-svarta muslimer, trots avvisningen av denna rasism, förblir tysta. En del låtsas att de
inte förstår eller inte är medvetna om afrofobin och främjar spridningen av rasistiska stereotyper och
kommentarer.

När det gäller svarta muslimer fortsätter de att berätta om rasistiska missförstånd som upplevts runt om i
världen och i muslimska samhällen. Många lugnar sig genom att ursäkta det med ”okunnighet” eller genom att
säga ”det är så”. Omedvetet om att, bland dem, vrede stiger med risken för hat mot den andra.

Att känna igen afrofobin som plågar muslimska samhällen för att bättre kunna bekämpa det

Att citera verser från Koranen som berömmer jämställdheten mellan människor och folk är inte tillräckligt
för att bekämpa rasismen, särskilt inte mot svarta. Vi måste acceptera dess existens och dess härjningar i
samhället. Med andra ord, detta kräver uppriktig diskussion och reflektion över konkreta lösningar för att
bromsa plågan.

Den första konkreta lösningen, och inte minst, är att återställa bidraget till de islamiska vetenskaperna
för svarta afrikanska forskare genom historien i våra läror om islam.

Om vi låtsas verkligen kämpa mot rasism på nationell nivå måste vi också slåss mot det som plågar
muslimska samhällen.

Dagens miljö lämpar sig för drastiska förändringar. Så låt oss agera.

Anteckningar:

Fatima Adamou var frivillig forskare vid föreningen Christian Muslim Forum.