Muhasaba innebär bokstavligen, räkenskap, räkning och självförhör. I ett andligt sammanhang innebär det att den
troende ständigt analyserar sina handlingar och tankar, tackar Gud för allt det goda som Han tillåtit honom göra,
och att han försöker bli av med sina synder och ber Gud att förlåta avvikelserna, samtidigt som han korrigerar sina
misstag och överträdelser med ånger och omvändelse. Muhasaba är en mycket allvarlig och viktig försök att fastställa
en persons lojalitet mot Gud.

Muhyid Din ibnu’l Arabi (1), författare av Al-Futuhatul-Makkiya (Meckas uppenbarelser), har förmedlat att under de
första århundradena av islam, de rättfärdiga människorna registrerade eller memorerade sitt dagligt agerande, tankar
och ord, och sedan analyserade och kritiserade de dem för att se om de hade begått något fel eller överträdelse. De
gjorde det för att skydda sig från fåfängas stormar och stolthetens turbulens. Efter analysen bad Gud om förlåtelse
och ångrade sig uppriktigt för att skydda sig mot framtida fel och avvikelser. Sedan gjorde de prostration i
tacksamhet till Gud för belönings ord eller handlingar den Allsmäktige hade skapat för dem.

Självkritiken kan också beskrivas som sökandet och upptäckandet av en persons inre och andliga djup samt en
tillämpning av den andliga och intellektuella ansträngning som krävs för att få de verkliga mänskliga värden och
utveckla de känslor som främjar och vårdar dem. Det är så man skiljer mellan gott och ont, mellan det välgörande och
det skadliga, och att upprätthålla ett rakt och ärligt hjärta. Det gör också möjligt för den troende att bedöma den
nuvarande situation och förbereda sig för framtiden.

Självkritik gör att den troende kan reparera sina tidigare misstag och bli frikänd inför Gud, eftersom det ger en
ständig förnyelse av individens inre värld. Denna praxis gör det möjligt en stabil relation med Gud, i och med den
beror på troendes förmåga att ha ett andligt liv och att vara medveten om vad som händer i sin inre värld. Framgång
består i att behålla individens himmelska natur som en verklig människa genom att kontinuerligt regenererar sina
känslor och inre sinnen.

En troende kan både i sitt andliga och vardagliga liv inte förbli likgiltig inför kritiken. Å ena sidan försöker man
återhämta sig från sina tidigare misslyckanden stimulerad av hopp och barmhärtighet och den gudomliga kallelsen:
Troende! Vänd er till Gud i ånger [över era fel och synder] (24:31) och Vänd åter till Gud och
underkasta er Hans vilja… (39:54), som kommer från den andra värld och ekar i den troendes samvete. Dessutom
finns varningar som blixtar och uppmuntran som barmhärtighet, som förekommer i andra verser: TROENDE! Frukta Gud,
och tänk på vad ni sänder framför er, var och en, till morgondagen! Ja, frukta Gud! (59:18), gör att den
troende kommer till sina sinnen och blir uppmärksam inför möjligheten att begå nya brott. I denna situation skyddas
den troende från alla typer av ondska, som om han fanns bakom stängda dörrar med lås och nyckel.

Genom att leva varje ögonblick av sin existens som under våren när allt gror, försöker troende få en större djup i
sin själ och i sitt hjärta, med hjälp av medvetenhet och uppfattning som kommer med tron. Men även i fallet med den
troende som ibland tvekar för att denne dras av sitt väsens köttsliga dimension, även han kommer alltid att vara
alert, som det står, När de som fruktar Gud besväras av onda ingivelser från Djävulen, påminner de sig Guds
[förmaningar och varningar] och då får de sin klarsyn tillbaka. (7:201).

Självkritik är som en lampa i en troendes hjärta, en välmenande varning och rådgivare bosatt i hans samvete. Varje
troende använder den för att skilja mellan gott och ont, det vackra och det fula, det som behagar eller misshagar
Gud. Tack vare vägledningen av denna välmenande rådgivare övervinner den troende alla hinder, oavsett hur
oöverstigliga de kan verka, och når den som eftertraktade destination.

Självkritik lockar Guds barmhärtighet och nåd som fördjupas i tron och i underkastelsen, man gör framsteg i sin
praktiserande av islam och uppnår en närhet till Gud och evig lycka. Det hindrar att man sjunker ner i förtvivlan
vilket gör att man litar på personliga handlingar av dyrkan som ett sätt att undvika den gudomliga straffen i det
andra livet (2).

I takt med att själkritik öppnar dörrarna till lugn och frid i sinnet, vi ökar vår fruktan för Gud och hans straff.
I hjärtat hos dem som utövar ständig självkritik och övervakar sina räkenskaper, ekar den profetiska varningen: ”Om
ni visste vad jag vet, skulle ni skratta lite och gråta mycket.” (3) Den kritik som lyfter fram lugnet och rädslan i
hjärtat inspirerar en ständig ångest hos dem som är fullt medvetna om sitt ansvar, är denna typ av ångest uttryckt
på följande sätt: ”Jag skulle vilja vara ett träd som har skurits i bitar.” (4)

Självkritik gör att den troende känner ständig oro som uttrycks i: när jorden och dess vidder tycktes dem trång och
de greps av djup beklämning… (9:118). Vare sig ni visar vad som rör sig i ert innersta eller döljer det, kommer
Gud att ställa er till svars för det. (2:284) genljuder i varje cell av deras hjärnor och klagar med uttryck som: ”Jag
önskar att min mor inte hade fött mig!” (5)

Även om det är svårt för alla att uppnå denna grad av självkritik, den är lika svår för dem som inte kan vara säkra
på att idag kommer att bli bättre än i går, och i morgon kommer att bli bättre än i dag. De som lever under tyngden
av tidens hjul, och vars dag är inte bättre än gårdagens, kommer inte att kunna uppfylla väl med de uppgifter som
hör till det andra Livet.

Ständig självkritik och självcensur visar trons perfektion. Alla som har planerat sin existens med avsikt att nå
människans perfekta och universella horisont, är medvetna om detta liv och i ständigt kamp med sig själva. Denna typ
av person kräver ett lösenord från allt och alla som vill komma in i hans hjärta eller i hans sinne.

Utöva självdisciplin mot Satans frestelser, eller vid temperamentens utbrott, och var noga med att övervaka dina ord
och handlingar. Självkritiken är konstant, även med dessa handlingar som till synes verkar acceptabla och förnuftiga.
Ha som en regel att varje kväll gå igenom dagens ord och handlingar. På samma sätt, på morgonen, bestäm dig att ha
avsikten att undvika överträdelser. Den troende väver ”sitt livs klädsel” med ”trådar” av självkritik och
självcensur.

Så länge en troende visar denna lojalitet och trohet mot Herren och lever med denna ödmjukhet, kommer himlens portar
att öppnas bred och få följande inbjudan: ”Kom in, O trogen troende. Njut av vår intimitet. Detta är intimitetens
period. Vi har sett att du är en av de trogna.” Varje dag hedras denna människa med en ny himmelsk resa som görs med
själen. Det är Gud som svär vid namnet av en renad själ så när han säger: Jag kallar till vittne den anklagande
[rösten] i människans [inre]! (75:2)

O vår Gud! Den mest Barmhärtige av de barmhärtiga! Befria oss från stora katastrofer och ge frid och välsignelser
till vår vägledare Muhammad, vår förebedjare på Domedagen, och var och en av hans ädla följeslagare.

Anteckningar

1. Muhyid Din ibnul Arabi (1165-1240), var en av de mest kända sufimästare. Hans lära om varelsens transcendentala
   enhet, som de flesta har blandat ihop med monism eller panteism, gjorde honom till föremål för ständiga
   diskussioner. Han skrev många böcker, den mest kända Fususul-Hikam och Al-Futuhatul-Makkiyya.

2. Om för de begångna synder man misströstar (för den gudomliga barmhärtigheten), i frågan om det eviga liv, då
   kommer man att försöka undvika Guds straff. Personen kommer då att börja lita på de goda gärningar i det förflutna,
   något som leder till at man skäms bort. Dock är frälsning alltid möjligt genom Guds nåd.

3. Al-Bukhari, ”Kusuf” 2, Muslim, ”Kusuf” 1.
4. Dessa ord sades av Abu Zarr, en av profetens följeslagare. At-Tirmidhi, As-Sunan ”Zuhd”, 9.
5. Det var Umar, den andra kalifen, som sade detta. Muhammad ibn Sa’d, At-Tabaqatu’l-Kubra, (Beirut, 1980), 3: 360.