Muhammed som ursäkt

Juan José Tamayo – El Correo

 

”Civilisationernas kamps” strategi, som så oansvarigt utformade den amerikanska statsvetaren Samuel Huntington i en bok med samma titel på 1990-talet och i tjänst hos Pentagon, är fortfarande vid liv och aktiv, och får näring från västvärldens organiserade fundamentalistisk islamofobi. Denna fundamentalismens provokation svaras med särskilt våld av muslimska minoritetsgrupper uppmuntrad av radikala islamistiska organisationer och med stöd av den saudiska wahhabismen.

Den anti-islamiska diskursen har få anhängare, men vinner mark i de olika områdena i det offentliga livet: kulturella, politiska, ekonomiska, religiösa, medborgerlig, professionell, familj, socialvirtuella, i medvetandet hos medborgarna och ibland återspeglas i lagarna. Resonemangen leder till krigförande metoder som har en mycket kraftfull högtalare i många medier som sprider och applåderar deras övermod och använder människor och organisationer utan moraliska skruplers gamla paroll ”ändamålet helgar medlen”.

Deras förmåga, endast skenbar, är att visa att bakom deras aggressiva ställningstaganden finns västvärlden, inklusive deras ledare, och har stöd av ideologer som ekar deras förslag vilka upphöj till en status av ”principer” och ge dem en sken av respektabilitet som saknar utifrån ett etiskt och politiskt perspektiv. Båda sidor i konflikten lägger mer ved på elden och utför samma ikonoklastiska funktion med bensinen som kastas i elden för att sprida sig, med alltmer destruktiva effekter och skapa panik bland folket.

Detta resonemang använder olika genrer, speciellt tecknad film, broschyren, audiovisuella, osv. för att snedvrida verkligheten med den beräknade avsikt att framkalla en våldsam motreaktion från radikala delar av islam. År 2005 var det satiriska teckningar mot Muhammed som publicerades i den högerextremistiska danska tidningen Jyllands-Posten och som återgavs av några europeiska tidningar och tidskrifter som tände islamofobins elden och provocerade våldsamma reaktioner, även om få, i vissa muslimska länder.

Ett år senare lade mer ved i elden Benedikt XVI olyckliga, och i min mening, oansvarigt tal i Regensburg, där han citerade den bysantinske kejsaren Manuel II Palaiologos, som sade att Muhammed förde bara onda och omänskliga saker och beordrade sprida den muslimska tron med svärd. Inte vid något tillfälle klargjorde han sitt avståndstagande från citatet, vilket verkade innebära att han höll med dess innehåll. Nu är den råa och provocerande videon ”Muslimernas oskuld” som insinuerar att Muhammed var homosexuell och pedofil och presenterar honom som en person med depraverade vanor, medan dess producenter, Nakoula Basselef Nakoula, som greps och fängslades utan borgen för bankbedrägerier eftersom han betraktades som ett hot mot samhället, definierade islam som en ”cancer”. Sedan kom den satiriska tecknade serien i den franska veckotidning Charlie Hebdo lika offensiv mot profeten.

Ursäkten för att elda på civilisationernas kamp strategi är alltid detsamma, den förolämpande och förvrängd bild av Muhammed, islam och muslimer, som har upprepats sedan medeltiden i väst i de flesta västerländska författares biografier som snedvrider profetens sanna personlighet och religionen han grundade. Muhammed presenteras och representeras som en bedragare, lögnaktig, intolerant, libertin, oanständigt, sexuellt pervers, ond, våldsam jihad predikant, visionär med ett sjukt medvetande, jagare av kristendomen. Till denna våldsamma bild av Muhammed läggs i motsatsställning den av Jesus från Nasaret som ett exempel på ödmjukhet, fred och tolerans.

Lika förvrängd och manipulerade är bilden av islam som presenteras som en fundamentalistisk, enhetlig, rituella, patriarkalisk religion, kulturellt efterbliven, anti-upplysningen och emot modernitet, oförenlig med demokrati och mänskliga rättigheter, västvärldens och kristendomens fiende. Den betraktas som en våldsam religion ”den mest våldsamma av de tre monoteistiska religionerna”, enligt Huntington. Det är emot kristendomen, som visas som en religion som respekterar mångfald, förespråkar fred, ett exempel av dialog och tolerans, anpassad till moderniteten, osv.

Muslimerna visas som våldsamma människor, fanatiska, irrationella, som tänker med svärd, predikar och praktiserar jihad som den sjätte Islams pelare för omvandla världen till sin religion.

Det här är en ideologisk konstruktion av verkligheten som är nödvändig att avslöja, det är en manikeisk syn och förfalskning av historien som vi måste förneka. Civilisationernas kamp är inte en historia lag. Jag håller med den iranska politiska och religiösa ledare Mohammad Khatami, Irans president från 1997 till 2005 och sponsor av ”Dialog mellan civilisationer”, där civilisationer inte har kolliderat. Strängt taget var krig i det förflutna inga konflikter mellan civilisationer, utan mellan imperier av expansionistiska skäl. Civilisationernas kamp är inte heller en realitet i dag, än mindre en nödvändighet. Det finns ingen motivering för det. Det är nödvändigt att inaktivera kampen mellan fundamentalisters av olika tecken, förneka dem alla roll i historiens skapande och inte falla i provokationer. Alternativet är dialogen mellan kulturer, religioner och ideologier som det bästa sättet att lösa konflikter på ett fredligt sätt, bekämpa fattigdom och bygga en tvärkulturell och inter religiös värld, mer rättvis, broderlig och systerlig.

 

Anteckningar Juan José Tamayo är chef för teologi och religionsvetenskap avdelning vid Carlos III Universitet i Madrid och författare av ”Islam. Kultur, religion och politik” (Trotta, 2010, 3: e upplagan.).