Naheed Mustafa
Jag undrar ofta om folk ser mig som en radikal och fundamentalistisk muslimsk terrorist som gömmer en AK-47 under sina jeans jacka. Eller kanske ser de mig som affisch flickan för världens förtryckta kvinnor. Jag är inte säker på vilken av de två är det som gäller.
Jag får hela skalan av konstiga blickar, stirrande och smygtittande. Jag bär hijab, och den täcker mitt huvud, min hals, och hela min kropp utom ansiktet och händerna. Jag gör detta eftersom jag är en muslimsk kvinna som lyder sin Herres befallning och anser att min kropp är min egen privatsak.
Unga muslimska kvinnor har tagit tillbaka hijab, omtolkat det i ljuset av dess ursprungliga syfte, och återställ den slutgiltiga kontrollen över sina egna kroppar.
Den heliga Koranen lär oss att män och kvinnor är lika och att individer inte bör bedömas efter kön, skönhet, rikedom, eller förmåner. Det enda som gör en person bättre än annan är hans eller hennes karaktär.
Ändå har människor svår att definiera hur de ska behandla mig. Jag är en ung akademiker som är född och uppvuxen i Kanada. ”Varför ska du bära hijab?” frågar de.
Människor som inte känner mig tala till mig högt, långsam och ofta tycks spela charader. De frågar artigt om jag gillar det här eller inte och om det kalla vädret stör mig eller inte. Om jag är i rätt stämning kan det vara mycket underhållande.
Men varför skulle jag, en kvinna med alla fördelar av en nordamerikansk uppfostran, plötsligt vid 21 års ålder vilja täcka mig med hijab och använda blygsamma kläder och låta bara mitt ansikte och händer vara synlig? Svaret är enkelt: därför att det ger mig frihet.
Kvinnor får lära sig från tidig barndom att deras värde står i proportion till deras attraktionskraft. Därför känner de sig manad att följa efter den abstrakta skönhets begrepp, halv om halv inser de att en sådan strävan är meningslös och oändlig.
Det konstiga är att när kvinnor förkastar denna form av förtryck bemöts de med åtlöje och förakt. När de vägrar att bära smink eller visa sina kroppar har hela samhället vissa problem att hantera dem.
I väst ser många människor hijab som en symbol för antingen påtvingad tystnad eller radikal, oförsonlig ställningstagande. Egentligen är det inte. Det är helt enkelt en kvinnas påstående att en bedömning av hennes kroppsbyggnad inte spelar någon roll i det sociala samspelet.
Hijab har gjort mig fri från den ständiga uppmärksamheten ägnade åt mitt fysiska jag. Mitt utseende är inte längre föremål för offentlig granskning, min skönhet, eller kanske avsaknaden av den, har tagits bort från vad som lagligen kan diskuteras. Ingen vet om mitt hår ser ut som om jag just klev ur en frisörsalong, om jag kan nypa en tum fettvalkar, eller om jag har fula hudbristningar. Och eftersom ingen vet, bryr sig ingen.
Känslan av att man måste möta de omöjliga manliga normerna för skönhet är tröttsamt och ofta förödmjukande. Jag tillbringade hela mitt tonår med att försöka göra det, tills jag var ett gränsfall bulimiker. Hel i onödan spenderade jag en hel del pengar i krämer och kosmetika i hopp om att bli nästa Cindy Crawford. Definitionen av skönhet förändras hela tiden: small är bra, nej small är dåligt, en atletisk kropp är bra – ledsen, atletisk är dålig. Smala höfter? Bra. Smala höfter? Dåligt.
Faktum är att kvinnor inte kommer att uppnå jämställdhet genom ”rätten” att visa sin kropp precis som männen gör, som vissa vill få oss att tro. Tvärtom skulle ett sådant agerande endast göra kvinnor delaktiga i sin egen objektifiering. Sann jämställdhet kommer att existera först när kvinnor avstår från att visa sig för att få uppmärksamhet och när de inte behöver försvara deras rätt att hålla sina kroppar för sig själva.
Denna artikel har tagits med ändringar från Geocities.com.
Naheed Mustafais är en prisbelönt muslimsk journalist baserad i Toronto, Kanada. Hon arbetade i tryck i åtta år innan hon började med radiosändningar under 2000. Hon arbetade med både nyheter och aktuella frågor och var tills nyligen dokumentär producent för CBC Radio utlandsnyhetsprogram. Naheed producerar också egna dokumentärer med fokus på berättelser från Kashmir, Pakistan och Afghanistan. Hennes arbete har visats på CBC Radio, CBC Television, Radio Netherlands, World Vision Report, och Toronto Star, bland andra ställen.
