Sedan jag omfamnade Islam för 10 år sedan och efter att ha studerat i vissa institutioner i den islamiska världen
som Abu Nur i Syrien, Al Azhar i Egypten och Dar Al Mustafa i Jemen undrar jag om det är tillåtet en rent personlig
tolkning av islam.

Tydligt är denna fråga kontroversiell. Traditionell sufism och salafism accepterar inte den andliga vägens
anpassning. Sufism av den nya tidsåldern och den moderna synkretismen skulle inte se någon konflikt i att anpassa
religionen och sin praxis till varje individ om man kombinerar aspekter av olika religioner.

Ett av de argument som oftast hörs är att när man är sjuk går man till doktorn, till experten, och man accepterar
utan tvekan den behandling läkaren rekommenderar. På samma sätt, folk som inte är intresserade, vill inte eller kan
inte personligen internalisera sig för en andlig utveckling, går till en specialist sökande ”botemedel för själen”
övertygad om att, i det här fallet, kommer shejken att använda all sin praktisk och teoretisk erfarenhet för att
vägleda personen i sin utveckling.

Å andra sidan får vi höra fraser som ”Jag har en direkt länk till gudomlighet”, ”Jag gör vad jag känner”, ”Jag bygger
själv min väg till Gud”, ”Jag är mitt ödes förare”.

Det finns en medelväg, som pendlar mellan egen personlig utveckling och behovet av rådgivning. Människan har frågat
om råd om alla aspekter av sitt liv från början av tiden. Varför skulle andlig utveckling vara ett undantag? Kan
detta vara anledningen till att det är nödvändigt att det finns profeterna (fred vare med dem alla) och awliya?

Vem kan bevittna sin egen födelse? Jag menar att vi alla var där, men vi är inte kapabla att komma ihåg det, vi
behöver av andras erfarenheter för att bygga upp vår egen identitet. Vem kan säga att egen erfarenhet att jorden är
rund? Återigen, vi behöver andras visdom och blind tro på experter som har studerat fysikaliska, geografisk och
astronomiska fenomen, bortom de flestas förståelse eller viljan att förstå. All vår kunskap byggs genom ett medel,
såsom Abu Hamid Al Ghazali föreslår.

Alla var med Gud som Koranen säger:

”Vi tillhör Gud och till Honom skall vi återvända” (2:156)

Hur kan ni förneka Gud? Då ni var döda gav Han er livets gåva; efter detta skall Han låta er dö, och därefter skall
Han låta er uppstå till nytt liv, och till Honom skall ni föras åter. (2:28)

Men jag vågar säga att det kommer att vara väldigt få de som kan minnas och återuppleva det tillstånd av fitrah. På
samma sätt som musik eller smak påminner oss om en tidigare situation, kanske egenskapen eller visdom hos någon annan
kan få oss att minna och åter uppleva det ögonblick när vi var med Allah.

Jag känner mig bekväm med att gå med återhållsamhet till människor som har ägnat hela sitt liv till andlig utveckling
och lämna lite åt sidan mina egna, begränsade och smala erfarenheter och rön.

Egot är smart och kan lätt sockra det som kan leda oss till undergång, ”Jag gör vad jag känner”, ”jag drar mina egna
slutsatser alltid”, ”Jag är en självständig tänkare.” Koranen säger:

DET ÄR en plikt för er att strida och detta är förhatligt för er. Men det kan hända att något är er förhatligt och
[ändå] är detta ett gott för er; och det kan hända att ni älskar något och [ändå] är detta ett ont för er – Gud vet,
men ni vet inte. (2:216)

Någon kanske kan säga att denna vers syftar på den specifika händelsen av väpnad strid, men, är vi inte i ständigt
väpnad strid mot vårt ego?

Den mänskliga logiken är inte den gudomliga logiken. Jag vågar påstå att de är fiender. ”Jag ber senare, när jag kan
koncentrera mig” eller ”för mig är detta halal”, detta är den mänskliga logiken, där jag ser egot krypa in i våra
tankar och känslor för att sockra religionsutövningen och få oss att lita mer på vårt ändliga och ofullkomliga
kriterium istället för det oändliga och ofelbar gudomliga.

Jag förstår också att människor har förändrats mycket, som en av mina jemenitiska lärare sade, ”Muriden måste vara i
händerna på shejken som ett lik, men detta var förut, nu har människan förändrats, nu skulle vara som om denne vore i
sömn”. Jag vågar mig att tolka hans ord och säga att sanningens sökare bör sova bara i armarna på någon som verkligen
inspirerar det förtroende, som en vandrare efter en lång promenad bestämmer sig för att hoppa på en vagn för att
vila eller beundra vyn tills det är dags att hoppa ner, och denna vagn är… Koranen, sunna, en shejk, en tankegång,
mm…

Den moderna människan är desperat, allt måste vara snabb och omedelbar, tålamodet saknas i vårt samhälle. Även i
andliga vägar vill vi se snabba resultat. Vi vill se att ett par år i praktiken förändrar våra liv, reformerar våra
hjärtan och avlägsnar oss från våra laster. Vi vill förstå salats dynamik och deras betydelser efter att ha bett i
ett par år. Vi vill känna Allahs närvaro i en dhikr session som har lite att göra med profetens (fvmh) sunna. Vi
vill tro att en tung andning som orsakar ett avbrott i hjärnans synapser tillsammans med en arabisk fras för oss in
i Allahs närvaro.

Den mångfald som Islam erbjuder är vacker och ”åsiktsskillnader är Rahma” som den så ifrågasatta profetiska tradition
säger. Men Muhammad (fvmh) sade ”min ummah
kommer inte att vara överens i felet.” (Tirmidhi).

Jag skulle vilja uppmana till respekt för de människor som har tagit sig besväret att studera under hela sitt liv
en andlig väg, människor som har rest världen över sökande Allahs ynnest, som har uttömt sina resurser i Allahs väg.
Respektera och hedra dessa ansträngningar, var hälsosamt ödmjuka inför våra vise, de tillhör kanske en annan
generation i många fall och kan inte djupt förstå vår unga verklighet (som våra föräldrar) eller vi inte förstår
deras slående politiska ståndpunkter, men tack vare dem, med vilka vi håller med eller inte, kom islam till denna
dag. Och den enda perfekta är Allah, varför ska då vi kräva andra kvaliteter som vi inte har?

Gud vill lätta era bördor, eftersom människan är skapad svag. (4:28)