Hundratals år senare, allt som återstod av den stora och folkrika staden var massor av järn och sten i ruiner, mitt i
en ändlös, öde och livlös öken.

Mitt i ruinerna, mitt i denna öken utan regn, föddes en röd blomma. Blomman såg sig omkring och tänkte:

Vad är meningen med livet? Varför ansträngde jag mig så hårt för att växa och bryta min fröns omslag? För att möta
detta? Vilken sorts grym Gud skulle tillåta detta? Livet är en smutsig, makabert skådespel löjligt och meningslöst…

Från den närliggande berg, i sin dödsbädd, väntade den sista mannen på döden genom svält. Han lutade sig över kanten
på morgonen och såg från långt avstånd den sköra lilla gröna figuren, krönt av en röd fläck, vajande med envishet,
vacklande försvarslösa mot den hårda ökenvinden.

Det gick långa och oändliga stunder av tystnad under vilka den gamle mannen gnuggade sina ögon och försökte förstå
det han såg. När han till slut förstod det, grät han och skrek av glädje tills han tappade andan i flera timmar. Han
skrattade högt och pratade för sig själv i mitten av ingenstans och pekade ut som ett barn. Han tänkte på livets
mening, och välsignade Gud till kvällen utan att kunna lugna ner sig, full av en irrationell tacksamhet … utan att
ens tro på att Gud existerar; utan att veta om Han existerade.

Natten kom och gubben hade inte lugnat ner sig. Han somnade viskande tacksamhets böner, med ögonen fortfarande våta,
han förlorade utan slut med sina tårar de sista viktiga vätskor från kroppen, i en värld där ingen fanns kvar som
kunde leta efter vatten och ge det till honom.

Han dog den natten, liggande och uttorkad av sina aldrig sinnande tårar, oförmögen att komma upp, och fylld med en
frid, glädje och hopp om framtiden som mänskligheten aldrig någonsin hade känt tidigare i sin historia.

Moámmer al-Muhajir. Det är tillåtet att kopiera artikel om man citerar författaren, licensierade under Creative
Commons, 2013.