Abu Bakr Gallego – Andalusiska Muslimer

Varje gång vi betraktar profeternas liv ser vi att de alla hade ett Mecka och Medina, för när Allah den Allsmäktige
ger profetskapet till en av Sina tjänare, börjar berättelsen igen genom återskapandet av ett scenario där alla
aspekter inneboende i människans villkor återupplivas. Om och om igen återupplever Profeterna samma problem, samma
svårigheter, samma opposition och måste konfrontera samma argument.

Ibrahims (fvmh) Mecka var hans hemstad precis som det var Muhammeds (fvmh). Där växte han och bodde med sina
landsmän under samma kosmogoni (läran om världsalltets uppkomst eller skapelse), samma värderingar och samma
ambitioner. Men ganska snart slutade han känna sig bekväm i detta samhälle som var så fäst vid magi och hednisk
astrologi.

Detta obehag, detta främlingskap som tyngde hans humör och ledde honom bort från sin egen familj, vänner, grannar…
från den värld där han hade vuxit upp, fick honom att söka, till ijtihad, verifiering, relegere (läsa om) för att se
om detta kosmogonin som hittills hade bildat hans syn på saker och ting hade några grunder eller bara var en produkt
av okunskap eller vidskepelse.

Koranen berättar kortfattat om Ibrahims ijtihad vars sekvenser kunde ha varat i åratal:

Vi visade nu Abraham [Vårt] herravälde över himlarna och jorden, för att han skulle bli fullt övertygad. När nattens
mörker sänkte sig över honom, såg han en stjärna och utropade: ”Detta är min Herre!” Men när den sjönk [under
horisonten], sade han: ”Jag kan inte dyrka något som sjunker och försvinner.” Och när han såg månen gå upp sade han:
”Detta är min Herre!” Men när den sjönk [och försvann] sade han: ”Om min Herre inte vägleder mig blir jag säkert en
av dem som går vilse.” Och han såg solen gå upp och sade: ”Detta är min Herre! Denna [stjärna] är störst.” Men när
[även solen] sjönk [och försvann] sade han: ”Stamfränder! Jag har ingen del i [den synd ni begår när] ni sätter
medgudar vid Guds sida. Jag har i sökandet efter sanningen funnit den rena, ursprungliga tron, vänt mig ifrån allt
falskt och [vänt mig] till Den som har skapat himlarna och jorden, och jag ägnar inte avgudar min dyrkan.” (6:75-79)

Efter hans givande ijtihad ville Ibrahim ta till sitt folk de goda nyheterna om tawhid (Allahs absolut Enhet). Han
ville ta dem ur vidskepelses vatten där de var nedsänkta och där inte når ingenting annat än bubblornas buller när
de stiger upp till ytan. Men hans tal, hans argument, hans logik… allt deformeras när det kommer i kontakt med
okunnighetens vatten.

Han bestämmer sig för att prova lyckan med en smart plan som säkerligen inspirerades av den Allsmäktige för att
konfrontera sina medborgare med det absurda de lever i:

REDAN i hans ungdom gav Vi Abraham kunskap om den rätta vägen och ett rättrådigt handlande; Vi visste att han var
[värdig Våra gåvor]. Till sin fader och sitt folk sade han: ”Vad föreställer dessa statyer som ni dyrkar med en
sådan hängivenhet?” De svarade: ”Vi såg våra fäder dyrka dem.” Han sade: ”Det är tydligt att ni och era fäder helt
har gått vilse.” De sade: ”Säger du detta på fullt allvar, eller vill du skämta?” Han svarade: ”[Jag talar allvar!]
Er Herre är himlarnas och jordens Herre, Han som har skapat dem, och jag är en av dem som vittnar om detta.” [För
sig själv sade han:] ”Jag skall vid Gud sannerligen ta itu med era avgudar så snart ni vänder ryggen till!” Och så
slog han dem i stycken, alla utom den förnämste av dem, så att de skulle kunna vända sig till honom. [När de såg
förödelsen] sade de: ”Vem har gjort detta mot våra gudar? Han har begått en svår orätt!” [Några] sade: ”Vi hörde en
ung man tala om dem; hans namn är Abraham.” [De andra] sade: ”För hit honom inför allt folket, så att de kan [berätta
vad de får] bevittna!” [När han förts fram] frågade de: ”Har du, Abraham, gjort detta mot våra gudar?” Han svarade:
”Nej, det var denne, den förnämste av dem, som gjorde det. Men fråga dem ni, om det är så att de kan tala.” Då
återgick de till att diskutera inbördes och [några] sade [till de andra]: ”Det är ni som har gjort orätt!”
(21:51-64)

Allt var förgäves, just på grund av kafir är inte en icke troende men en som döljer sanningen. De insåg att Ibrahims
förklaring var oklanderlig och immun mot någon motbevisning. De förstod styggelse i att dyrka det de själva har
skapat med sina händer, men om de accepterade sanningen som Ibrahim tog med sig i ett fat till dem, skulle de
förlora sin ”underbara” sätt att leva. Det är alltid samma argument, från Firawn, Salehs folk och Nuhs folk. Det var
samma sak som Muhammads Quraish folk fruktade, att han skulle ta dem ifrån den ”välfärd” som kom från deras
korruption, despotism och förtryck, missbruk och grymhet.

Men så svängde de om [och sade till Abraham:] ”Du vet mycket väl att dessa [bilder] inte kan tala!” [Då] sade han:
”Dyrkar ni alltså i stället för Gud det som varken kan gagna eller skada er. Skam över er och det som ni dyrkar i
Guds ställe! Vill ni inte använda ert förstånd?” (21:65-67)

I sin egen stad, i sin egen Mecka, upplever han en våldsam förföljelse och hotas av sin egen far. De hedniska magiker
och astrologer ville döda honom och förberedde en vanhedrande brassa. De få troende som följer honom är rädda,
snart, kanske kommer de att drabbas av samma öde.

[Då] ropade de: ”Låt oss bränna honom [på bål] och hämnas gudarna, om [något] måste göras [för dem]!” (21:68)

Allah (HoäH) hade dock andra planer för Hans Jalil (nära vän) och räddade honom från elden och de som trodde med
honom. De måste lämna Mecka för den enorma fientlighet som visas mot dem av sina egna landsmän, och gå till en
Medina som kan ta emot dem och där de kan etablera Tawhid och dyrka Honom som det bör göras. Det finns en Mecka i
Ibrahims liv och en hijra, utvandring, avståndet från det döljandet i vilket hans samhälle lever i.

[Då] befallde Vi elden: ”Bli svalka och säkerhet för Abraham!” [Sedan] försökte de snärja Abraham med list, men [Vi
korsade deras planer] och lät dem stå som förlorare: Vi räddade honom och Lot [och förde dem] till det land som Vi
har välsignat för alla folk. (21:69-71)

Vi ser samma historia upprepas i Nuhs (fvmh) liv. Hans folk hånade honom och ignorerade hans läror och hans
varningar, trots att han var det klokaste man av sin tid, något som erkändes av alla hans samtida. Och denna visdom
och jämnmod som han visade i varje situation han stod inför kommer att vara kvar i minnet av jordens folk,
generation efter generation, genom myt och legend. Men trots det fortsatte hans samhälle fortfarande genomsyrade av
okunnighet och avgudadyrkan. De hotade honom, förebrådde honom och de få som trodde med honom. I slutändan, som i
fallet med de andra profeterna, blev han tvungen att lämna sin hemstad, sin Mecka och utvandra, och göra en Hijra
från att söka en Medina, ett land som välkomnar dem och välkomnar den tawhid de bar med sig.

Därför kan vi se att situationen som Muhammed och muslimer av hans tid stod inför var inte något nytt, något utan
motstycke som hände i Saudiarabiens Mecka för första gången i profetskapets historia. Så påminde honom den
Allsmäktige i boken han uppenbarade för honom.

FÖRE ER tid har [andra] seder och levnadsmönster varit förhärskande [och i sin tur avlöst dem som tidigare rådde].
Gå därför ut i världen och se [spåren som visar] hur slutet blev för dem som påstod att sanningen är lögn. (3:137)

Om vi fortsatte att gå igenom profeternas liv, skulle vi se att de alla hade en Mecka och Medina, och i vart och ett
av dessa två områden inrättade dem en strategi och utförde vissa handlingar av dyrkan i enlighet med den situation
som rådde i dem.

Vi borde fråga oss nu, Var lever vi muslimer i Mecka eller Medina? Ett noggrant svara på denna fråga är ett
klargörande av en av de mest angelägna frågor vi står inför i dag.

Många kommer att säga att det inte finns några profeter och uppenbarade böcker kvar och därför inte kan tillämpas
denna analogi i dessa tider. Men profetskapet är ett cykliskt fenomen, en dialektisk rörelse mellan den och
shamanismen eller jahiliya period, okunnighet.

När shamanismen genomsyrar samhällen och gradvis etableras alla dess hedniska aspekter, kommer profetskapet
nödvändigtvis för att eliminera alla element som strider mot fitrah och etablera tawhid. Det är sant att det inte
kommer att komma förrän de sista dagar någon profet eller någon bok kommer att uppenbaras, men det är så eftersom
Koranen och den profetiska hikma som ingår i profetens uttalanden förblir intakt, ingenting har ändrats i ”Texterna”.

Dessutom ser vi i dag hur shamanism, avgudadyrkan och hedendom under olika namn styr världen, den judiska världen,
den kristna världen och den muslimska världen. Det har tagit över den politiska, ekonomiska och sociala makten, och
dess klibbiga smuts går framåt på land och hav, på universitet och sharia högskolor, på sjukhus och kaserner,
fabriker och sanatorier … i varje hörn av planeten dyrkas sekularismen, korruption och mörkläggning. Är det inte
dags då att motverka denna sataniska kraft med den profetiska? Är inte denna tid precis som den tid då Muhammed
levde (fvmh) och hans följeslagare, en tid då det rådde despotism, orättvisa, grymhet och girighet?

Även i Muhammeds (fvmh) tid fanns kvar de profetiska resterna av Ibrahim och Ismail nedtonad av shamanismen, men vid
den tiden fanns varken Bok eller Hikma och Allah den Allsmäktige stödde Sitt Sändebud med Koranen med vilken i 23 år
undervisade honom.

Vår tid gå parallell med den tid då profeterna bodde i deras Mecka, och därför måste vi tillämpa samma strategi,
samma metod för att inte absorberas av shamanismen som råder överallt.

Dagens muslimer ägnar sig åt att bygga moskéer dit de går och det enda de bygger tempel till Fitna, sociala centra
och observatorier från viken de övervakar och kontrollerar Ummas utveckling. Där etablerar dem jumua för att
upprätthålla illusionen att vi befinner oss i Medina, att vi har ett territorium en Amir och att vi följer Allahs
lag, Sharia. Men det är ingenting annat än en illusion. Verkligheten är att vi är kvar i Mecka där vi har ingen makt
och där vi befinner oss i händerna på Quraish.

Denna fiktiva jumua är orsaken till de flesta av de problem som för närvarande plågar relationerna mellan muslimer,
och det för att det är inte jumua eller moskéer vi måste etablera men Arkam hus, en plats fri från fitna och dold där
vi kan börja gravera igen på riktigt den verkliga aqida i våra hjärtan och därifrån bygga upp Ibrahims kaba,
Muhammeds hikma, hans sunna, och allt grundat på Allahs lag.

Arkam hus borde vara den enda centrum för möte och dyrkan där man tar fram strategier som skall följas vid alla
tidpunkter, där man etablerade studien, förståelse, av Guds bok och Hans Sändebuds Hikma, platsen där sant
broderskap skulle växa och den dålig hållning vi har antagit över tiden korrigeras.

Arkam hus är en obligatorisk etapp under Mecka perioden, den fungerade som en samlings och skyddsplats, eftersom man
kan inte ta våra frågor som vi muslimer gör idag, till marknaden.

Någon med elakhet förklädd till naivitet skulle kunna säga att det är den roll som spelas av islamiska kulturella
centra med sina fullsatta kulturprogram, moskéer med sina upplyftande föredrag, föreningar och muslimska massmöten
på någon turist plats med måltider inkluderade.

Men allt detta sker i dagsljus. Varför var då Arkam huset en hemlig plats? För att alla dessa pseudo islamiska
händelser var välsignade och tillåtna av Quraish, medan möten i Arkam hus välsignades och tilläts av Allah.

I huset Arkam hade man inga skyltar på de kommande aktiviteterna. I Arkam hus träffades de som hade lagt sina liv
och sin egendom i Gud och Hans Sändebuds hand, de som kom dit för att riskera sina liv för att ta reda på vad Allah
bestämde och lyssna på den klokhet med vilken Muhammed (fvmh) förklarade verser som hade uppenbarats. I det huset
graverades iman i de troendes hjärtan, förståelse och beslutsamheten som ledde dem att rensa landet från
shamanismens smuts. Men kanske dagens muslimer föredrar att fortsätta upprätthålla illusionen av att leva i Medina.
Det finns inget tvång i Islam. Sanningen har uppenbarats på ett tydligt och självklart sätt, varje människa väljer
sin egen väg.