Miljön har blivit ”den ekonomiska frågan par excellence” och ekologin och ekonomin inte kan separeras, säger antropologen Emilio
Santiago Muiño som enligt honom ”mänskligheten har levt i tre decennier över sitt ekosystems möjligheter.”

Så tycker Muiño, som just har publicerat ”Vägar utan kartor – Ekosocial övergång”, en bok i vilken han hävdar att samhället behöver en
radikal omvandling av sitt sätt att leva, både politiskt och ekonomiskt för att rädda planeten.

”Hållbarheten i och övergången till en postkapitalistisk modell är inte bara ett alternativ utan en nödvändighet” säger han med eftertryck.
Han tycker att ”utarmning av fossila resurser och klimatförändringar håller på att införa faktorer som leder till social destabilisering och
som kommer att bestämma trender i detta århundrade”.

”I dessa trender borde miljön bli en central fråga, med en serie sociala och avgörande konsekvenser på alla nivåer” tillägger han.

När det gäller möjliga lösningar presentera forskaren i sin bok några idéer som ”något sorts facklor som belyser vissa vägar och hjälper
till att utveckla andra konkreta förslag för att övervinna det nuvarande dödläget”.

Möjliga lösningar finns kring tre grundläggande axlar, den ena är att förändra våra ekonomiers metabolism i relation till ekosystemet. Det
har att göra med frågor om att ändra vår industri som fungerar idag baserad på fossila material, och forma om det industriella systemets
produktion.”

Tillväxt är en verksamhet som är oförenlig med planetens begränsade system. Därför är det, enligt antropologen, inte lönsamt om det inte
sker en förändring av den socioekonomiska system som gör att samhället ska fungera utan att växa.

”Tillväxt är en aktivitet som blir oförenlig med ett begränsat system av en planet vars resurser våndas”, säger han.

Denna förändring kräver också en antropologisk förändring, skulle det vara ”den tredje axeln som handlar om att återuppfinna en
uppfattning om lycka, våra önskningar, som är det som motivera oss att genomföra sociala handlingar”, säger Muiño.

”De skulle vara, fortsätter antropologen, i grund och botten de tre axlar som behövs för en förändring av den sociologiska och ekologiska
metabolismen, som är nödvändig för att göra det sociala systemet kompatibelt med en stramare energiförbrukning, och det skulle kräva
en kulturell förändring.”

”Vi har en mycket djup medvetenhets underskott.”

”Jag tror att vi har en mycket djup medvetenhets underskott, eftersom om man frågar folk på gatan vilken ministeriet är det viktigast, miljö
eller ekonomi, svarar majoriteten ekonomi utan att förstå att båda går ihop och att miljöfrågan har blivit den ekonomiska frågan framför
alla andra.”

Om det fanns ett större medvetande, tvivlar jag inte på att ”vi skulle kunna förbättra allt annat, men problemet är att det finns en tröghet,
fetischer och alla typer av beteende som är inskriven i den kollektiva irrationalitet, plus särintressen som har skapats för att ”ingenting ska
förändras, som kämpar för att stanna kvar och som skapar konflikter.”

Men författaren till ”Vägar utan kartor” sa att han har fortfarande hopp, ”utsikterna är dystra, men jag tror att man inte kan ta något
resultat för givet, därför ska vi hoppas och vara envisa med det”.

Eftersom, som Emilio Santiago Muiño sammanfattade, är det den enda ”musa som kan inspirera oss att göra de förändringar vi behöver.
Människorna mobiliserar sig mer av hopp än av rädsla och därför bör vi, även av taktiska skäl, behålla den.”