Mänskliga rättigheter i islam – Del 1

3. Islamiska deklarationer om mänskliga rättigheter

De arabiska staternas medvetenhet om behovet att anpassa sina rättssystem, i enlighet med internationell rätt om mänskliga
rättigheter, kom till stånd i slutet av 70-talet.

Sedan dess har det arabisk-muslimska området utvecklat olika förklaringar om mänskliga rättigheter (Aldeeb Abusahlieh,
1997:473), bland dem förklaringen om mänskliga rättigheter från den Islamiska konferens Organisation 1979, 1981 och 1990
(den senare känd som ”Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam”, resolution nr 49/19-P). Den arabiska stadgan om
mänskliga rättigheter antogs 15 september 1994, i Arabförbundets råd, Resolution Nr 5437. Den ”Universella Islamiska
Förklaringen om Mänskliga Rättigheter” från 19 september 1981, har utarbetats av Islamiska konferens Organisations råd och
sammanställts av islamiska jurister och företrädare för olika skolor av islamisk tanke, under ledning av Unesco.

Denna Bill of Rights anger i ingressen att den baseras på Koranen och Sunna, dvs. i både rötter och viktigaste källorna
till islamisk lag. Likaså bekräftar stadgan rättigheternas teologiska grund när den påstår att mänskliga rättigheter är en
emanation av den gudomliga källan, dvs. ”Gud” i sin status som suverän lagstiftare.

”Mänskliga rättigheter i islam är djupt rotade i tron att Gud och Gud allena, är lagens Givare och källan till alla
mänskliga rättigheter. På grund av dess gudomliga ursprung, ingen härskare, regering, parlament eller myndighet kan kränka
eller inskränka på något sätt de mänskliga rättigheterna Gud har tilldelat, inte heller ge upp dem.” På samma sätt
integreras de mänskliga rättigheterna i den islamiska lagens komplexa bild, som förkunnar traditionella liberala friheter,
inklusive rätten till liv, frihet, jämlikhet, förbud mot diskriminering, rätten till rättvisa och en rättvis rättegång.

Likaså erkänner den islamiska stadgan de sociala och ekonomiska rättigheter och bekräftar kollektiva rättigheter som rätten
till religiösa minoriteter, och markerar uttryckligen religiös mångfald.

”Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter i islam”, som utarbetades inom ramen för den Islamiska Konferensens
Organisation, antogs 1990 vid den XIX konferens för utrikesministrarna. Det har dock inte fått än godkännande av Kungar och
Statschefers Konferens som företräder de viktigaste politiska organ inom OIC.

När det gäller innehållet i denna förklaring, den bekräftar den teologiska-juridiska diskurs som påbörjades i den Universal
Islamiska Förklaringen från 1981, i den meningen att den placera de mänskliga rättigheterna i Islams komplexa bild. (3) Gud
är den högsta lagstiftare och källa till rättigheter, människor är gudomlighetens varelser, livet är en gudomlig gåva och
alla mänskliga rättigheter skall tolkas och tillämpas i enlighet med Sharia.

Den arabiska stadgan om mänskliga rättigheter, som togs upp av Arabförbundets råd den 15 september 1994, i resolution nr
5437, är ett av resultaten av initiativen i de arabiska länderna att ansluta sig till den internationella rörelsen för att
upprätthålla mänskliga rättigheter.

När det gäller strukturen i denna förklaring, bekräftar ingressen värdet av mänsklig värdighet, religionens oföränderliga
principer, jämlikhet och broderskap bland människorna.

Dessutom bekräftar dessa instrument de principerna som finns i Förenta nationernas stadga, i den Universella Förklaringen
om de Mänskliga Rättigheterna, i de Internationella delar civila, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
och i Kairodeklarationen för mänskliga rättigheter i islam.

Stadgan erkänner också ett antal grundläggande medborgerliga och politiska rättigheter av den liberala traditionen,
tillsammans med några rättssäkerhetsgarantier.

De olika gränserna för detta initiativ liksom arabländernas ständiga reservationer har hindrat processen för godkännande av
stadgan. I detta avseende Arabförbundets permanent kommitté inte utvecklat ett betydande arbete.

4. Pågående debatt om Mänskliga Rättigheter i de arabiska områden för rättigheter

Den pågående debatten om mänskliga rättigheter i islam, kan delas i tre huvudriktningar:

• Den som helt förnekar mänskliga rättigheter som något som tillhör enbart till väst och försvarar den islamiska
  traditionens renhet och äkthet.

• Den som avvisar den islamiska traditionen och försvarar västerlänniseringen av islamisk lag.
• En medelväg, moderat, en förlikning mellan islamisk tradition och västerlännisering, genom en förnyelse i islam och
  kravet om anpassning till utmaningen med modernisering och globalisering. Sättet att uppnå denna försoning är en viktig
  omtolkning av islam, vilket föreslagits av professor Abdullah Ahmed An-Na’im.

S. Aldeeb Abu-Sahlieh har observerat dessa olika tendenser (1997: 468) och identifierat dem som:

• Islamistiska strömningar, som försöker frigöra sig från västerländska normer för att använda sig av enbart islamiska
  regler. Till exempel Garishah och Wasfis Frigörelse parti. Detta är pågående tendens i Egypten (Muslimska brödraskapet).

• Sekulära strömningar, som förespråkar avskaffandet av gällande islamiska normer, särskilt de som rör bestämmelserna om
  familjerätt. En del av denna ström är organisationen ”Collectif 95 Maghreb Egalité.”

• Positivistiska strömningar. Denna ström samlar de moderata muslimska rörelser, som tillämpar eller avser att tillämpa
  islamisk lag i överensstämmelse med de mänskliga rättigheterna. I denna mening bestrider de inte den islamiska traditionen,
  men hävdar ett rättssystem anpassad till samhällets behov och i denna mening bör placeras Koranen och Sunnas tolkning. Det
  finns i Egypten. I denna mening kan inkluderas Abdullah Ahmed An-Naims inställning. Den kunnige professor föreslår som ett
  medel för försoning, islams ”historisk tolkning”, dvs. att anpassa tolkningen av heliga lagar och andra källor i islamisk
  rätt, till det nuvarande politiska, ekonomiska och sociala situation. (An-Na’im i Steiner, Alston, op.cit. 395).

5. Slutsatser

Alla uttalanden om mänskliga rättigheter i islam är bevis på påverkan av rättigheters tradition som har utvecklats inom av
de västliga demokratierna inom detta område.

De kan också tolkas som ett försök till närmande mellan västerländska och muslimska traditionen, i politiska termer.
Samtidigt verkar försöket att institutionalisera ett regionalt övervakningssystem av mänskliga rättigheter i det arabiska
område, baserat främst på statens intresse, dvs. sökandet efter politisk legitimitet från arabstaternas sida, särskilt i
det internationella arena.

Dessutom finns det tecken som visar svagheten i de mänskliga rättigheterna integrationsprocess i islams helhetsbild, till
exempel att de flesta stater har inte ännu ratificerat den arabiska stadgan om mänskliga rättigheter.

För närvarande förblir den rättsliga situationen för dessa länder komplexa och inte standardiserad. Även om de flesta
lagstiftningar i dessa länder delar en formell ”modern” syn på rättigheter i deras introduktion och grundlagen, det är
tydligt att den är en ”överraskning” för den sociala strukturen, dvs. dess frånvaro i den kulturella miljön.

Alla dessa belastningspunkter visar å ena sidan otillräcklig integrering av rättigheter mellan västerländska och muslimska
tradition som blir kvar som en hyllning till flaggan, som en del av protokollet och diplomatiska ritualer, och å andra sida
behovet av dialog och interkulturell konfrontation, för att skapa en grund för förståelse av styrkor och begränsningar av
båda traditionerna, från en övergripande förståelse av dem.

För att uppnå detta är det nödvändigt att utesluta motsatta ståndpunkter från båda två traditioner, nämligen globalisering
av mänskliga rättigheter och den islamiska strömmen, eftersom de representerar de olika aspekter av samma fenomen som
sätter en kultur i motsats till de andra, som överlägsen, vilket leder till uteslutning av de andra.

Anteckningar:

• AHMED AN-NA‘IM, V. en STEINER, ALSTON (2000). “Human Rights in the Muslim World”, International Human Rights in
  Context, Oxford.

• AHMAD ABD AL-WALIYY, V. (2001). Islam. L’altra civiltà. Mondatori förlag.
• ALDEEB ABU-SAHLIEH, S. (1997). I movimenti dell’attivismo islamico, la Legge Islamica e i Diritti dell’Uomo. En:
  Rivista Internazionale dei Diritti dell’Uomo, Università Cattolica del Sacro Cuore, Milano, Anno X, Gennaio, aprile.

• CAPOZZI, G. (1998). Forze, Leggi e Poteri. Nápoles, Jovene Editore. DE ROSA, G. (2002). L’Islam in Fermento tra
  Fondamentalismo e Radicalismo. En: Civiltà Cattolica. 20 aprile, Anno 153.

  Källa: Frónesis, ISSN 1315-6268, Vol. 15, Nr 1, 2008, s. 141-153