Alexander Mezyaev – Red Voltaire

FN:s säkerhetsråd presenterade sina slutsatser om FN:s Support Uppdrag i Libyen (UNSMIL) aktivitet för första gången sedan bildandet av denna grupp i september 2011. Det som presenterades vid detta tillfälle var en rapport från FN: s generalsekreterare som syftar till att övertyga medlemmarna i säkerhetsrådet i FN att behovet av att utvidga uppdragets arbete. Detta godkändes. Säkerhetsrådet förlängde med ytterligare 12 månader UNSMIL:s arbete och uppdaterade dess uppdrag. Enligt det nya mandatet är UNSMIL mål att hjälpa den libyska makten att definiera de nationella behov och prioriteringar inom den libyska territorium, etablera rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna, återställa allmänhetens säkerhet och bidra till kampen mot olaglig försäljning av alla vapen och alla typer av utrustning med anknytning till vapen (särskilt nämndes portabla raketer).

Trots FN: s generalsekreterares ansträngningar för att presentera Libyens nya ledares åtgärder från sin mest fördelaktiga sida, var det inte möjligt att helt bortse från de senaste händelsernas verklighet i landet. I Ban Ki-Moons rapport finns information om militär verksamhet hos lojala styrkor till den libyska arabiska Yamahiria som fortsätter att stå emot NATO och FN:s ockupanter och deras lokala kollaboratörer. Motstånden har utvecklats i större städer som Tripoli, Bani Walid, Kufra, mm.(2) I ett försök att tona ner den oroande situationen, presenterar FN:s generalsekreterare oppositionens attacker som enbart ”käbbel” och detta är inte den enda fel i sin rapport som förutom att förhindra förståelsen av situationen gör det ännu mer förvirrande.

Nu är det så att förutom den nya makten som inrättades i Libyen och ”anhängarna av den gamla regimen”, dyker nu upp från ingenstans en tredje sida: ”de revolutionära brigaderna”. Vilka är deras medlemmar? Vilka områden kontrollerar de? Vilka är deras mål? Ban Ki-Moons rapport säger ingenting om det. Men när man läser det kommer man fram till vad dessa brigader gör: de ”Revolutionära Brigader” säkerställer gripandet av personer som misstänks för delaktighet i den tidigare regimen, förhör på hemlig ort samt kontroll av kända häkten . De utöva tortyr och misshandlar fångar, vilket har lett till att några av dem har dött.

Dessa händelser förekommer främst i städerna Tripoli, Misrata, Pintan och Garian. (3) Därifrån allt blir klart. Den nya libyska makten har ingenting att göra med röran. De ansvariga är de så kallade ”brigader”, vars existens är ännu inte bekräftat. Detta väcker en fråga: Om dessa ”brigader” få sina vapen i Tripoli, hur kommer de i så fall bortom ”regeringens” kontroll?

Det är också ganska intressant rapporten från FN: s särskilda representant Ian Martin. Medan han var i Libyen, blev Martin inbjuden att framträda inför säkerhetsrådet för att just klargöra denna situation. Martin sade också att det finns vissa ”beväpnade brigader”. Vilka är dess medlemmar och vem leder dem är frågor utan svar. (4)

Den libyska representant i FN, Abdel Rahman Shalgham, var mycket mer ärlig i att erkänna att ”det finns områden som regeringen har misslyckats med att kontrollera”, där det inte finns ”inga poliser eller domstolar” och tillade att enligt hans åsikt den nya makten kan inte hållas ansvarig för vad som händer i dessa områden. Problemet är att av någon anledning Herr Shalgham inte angav vilka dessa områden bortom ”regeringens” kontroll är.

Mot bakgrund av internationell rätt, kan en etablerad makt betraktas som ”regering” i juridiska termer om den styr hela ett lands territorium. Så säger texterna. I själva verket anses det, inofficiellt, att regeringen bör kontrollera åtminstone det mesta av landet. Och detta är inte fallet med den nationella övergångsregerings råd. Det är därför internationella organ tvingas att hitta på löjliga rapporter.

Ledarna för den ”nya Libyen” vet att de kan förlora makten i ett ögonblick. Därför Libyens representant larmade säkerhetsrådet: ”Vi vet att vissa ledare från den tidigare Khaddafis regim förbereder ett störtande. Medlemmar av väpnade grupper har gripits de senaste dagarna. De hade utarbetat en plan för sabotage och bombningar i Tripoli. Khaddafis agenter skickar utrustning till Libyen för att organisera sabotage.” (5) Herr Shalgham sade att han hade skickat till säkerhetsrådet och Internationella brottmålsdomstolen telefoninspelningar från den tidigare libyska premiärminister Baghdadi Mahmoudi (nu i Tunisien) där han ger personligen anvisningar för att utföra sabotage. En vecka senare, den libyska ”premiärministern” Abdel Rahim al-Kib talade inför säkerhetsrådet och bad om att lyfta upp embargot mot vapenleveranser till Libyen.

Så ”regeringen” är hotad! Och för att skapa rädda den nuvarande regimen, upphävde säkerhetsrådet FN embargo på vapenleveranser till Libyen, punkt 14 i resolution 1973, men inte ogiltigförklarade punkterna 9 och 10 i resolution 1970 (som innehåller ändringarna i resolution 2009).

Trots allt detta fortsätter människor att motsätta sig den nya regimen. Och de ”västerländska demokratierna” de samma som tog över Libyens finansiella resurser, inte har behagat svara på kravet att återlämna pengarna. Resolutionen gav till sanktionskommittén enbart i uppgift att ”identifiera åtgärder som anges i resolutionerna 1970, 1973 och 2009”, men bara i förhållande till Libyens investerings agerande och med de afrikanska portföljinvesteringarna i Libyen. Resolutionen gav också hypotesen att kommittén kan avsluta sådana sanktioner, men endast när ”tiden är rätt”. (6)

Just nu, i skydd av FN: s uppdrag och dess chef Ian Martin, har satts igång förflyttningen till Libyen av banditerna i den syriska ”oppositionen” med stöd av specialstyrkor. Eftersom detta har blivit offentlig (7) har Ian Martin försökt att lägga fram fakta som om det inte vore stridande men ”flyktingar” som flyr Bashar al-Assads blodiga regim. Någon som vet något om geografi vet att för att ”fly” från Syrien till Libyen måste man korsa Jordanien och Israel och senare Egyptens territorium.

Så mycket avstånd för att ge flyktingarna det ”ideala” territoriet? De ser inte ut som flyktingar men som maratonlöpare! Och igen ger de oss en helt absurt förklaring. Men ingen bryr sig om äktheten av sådana förklaringar. Det är ganska länge sedan möten i FN:s säkerhetsråd blev modeller för cynism och hyckleri, som fungerar som en scen för att sprida lögner till världen och vars mål är att se till att den allmänna opinionen stöder de konstnärliga och monstruösa brott.

Den 9 mars, under ett möte i Mänskliga Rättigheters Råd i Genève, lanserades officiellt en undersökning av den internationella kommissionen för de mänskliga rättigheterna i Libyen. Dess president, Philippe Kirsch (tidigare ordförande för Internationella brottmålsdomstolen) informerade att i Libyen hade begåtts både brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Han tillade att det är nödvändigt att genomföra ytterligare undersökningar över Natos verksamhet i Libyen och omständigheterna kring Muammar Khaddafis död och hans son Mutassim.

Den ryska representanten i Mänskliga Rättigheters Råd betonade ”brist på balans” i den Internationella kommissionens rapport. Det är naturligtvis en diplomatisk synvinkel. Natos militära aktioner mot Libyen gav utrymme för många brott, vilket är väldokumenterat och känt.

Vi minns till exempel Zlitan bombningar, som inträffade den 9 april 2011, som dödade över 80 personer inklusive 30 barn. Vi kan också nämna bombningen av TV Center i Tripoli i juni 2011. Det är märkligt att rapporten från kommissionen inte nämner dessa fakta, och många andra (större), där många människor dödades under Natos bomber.

Även om rapporten innehåller ett särskilt kapitel med titeln ”Muammar Khaddafi och hans son Mutassims död” är de utländska juristers slutsatser konstiga. Kommissionen har angett att trots dess upprepade förfrågningar fick den aldrig någon obduktionsrapport och enbart bilder av kroppen som inte möjliggör att avgöra orsakerna till döden. Kommissionens slutsats, enligt detta är att ”det är omöjligt att beskriva Khaddafis död som en krigsförbrytelse.” (8) Kommissionens ledamöter, som består av välkända advokat antar rollen av rättspraxis rookies som aldrig såg filmen när Khaddafi dödades eller bevis på hans mord. Det faktum att Khaddafi dödades efter att ha blivit fångad verkar inte ha någon rättslig betydelse för dessa erfarna jurister.

Mars undersökningen av situationen i Libyen från FN:s säkerhetsråds sida och Undersöknings kommittés resultat visar ytterligare att Libyen håller på att vridas till en ”gråzon” av världspolitiken, något som är mellan Irak och Somalias situation, där vapen förs från hand till hand utan kontroll, där man kan utnyttja ostraffat landets oljeresurser och skaps träningsläger för kämpar för de nya revolutionerna. Något måste dock vi inte glömma. Så länge motståndet från Yamahiria Libyen finns kvar, löper planen risken för misslyckande.

Anteckningar

1. ” Rapport du Secrétaire général sur la Mission d’appui des Nations Unies en Libye (Manul)” (Generalsekreterarens rapport om FN:s Support Uppdrag i Libyen), FN dokument S/2012/129, 1 mars 2012.
2. ”Generalsekreterarens rapport om FN:s Support Uppdrag i Libyen (UNSMIL)” punkt 9-12.
3. ”Generalsekreterarens rapport om FN:s Support Uppdrag i Libyen (UNSMIL)” punkt 24.
4. I. Martins rapport i FN:s säkerhetsråd 6728 möte, 29 februari 2012. FN-dokument S/PV.6728, s. 3
5. Herr Shalkams rapport, företrädare för Libyen i FN:s säkerhetsråd inom ramen för rådets 6728 möte, 29 Feb 2012. FN dokument: S/PV.6728, s.9-10.
6. FN:s säkerhetsråds resolution nr 2040 (2012) den 12 mars 2012, punkt 9.
7. Till exempel, Vitaly I. Churkin, Rysslands permanenta representant i FN, sade i säkerhetsrådets möte den 7 mars 2012: ”Vi har diskuterat den libyska okontrollerade spridningen av vapen i regionen. Dock passerar inte endast vapen genom gränserna. Rapporter tyder på att i Libyen finns ett utbildningscentrum med myndigheternas stod för så kallade revolutionärer i Syrien. Dessa skickas till Syrien för att angripa den legitima regeringen. Detta är helt oacceptabelt och saknar all legitimitet.” (FN-dokument S/PV.6731, s. 8.)
8. Rapport från internationella undersökningskommissionen i Libyen, FN Dok: A/HRC/19/68. 33-34 punkt.