Sheikh Tosun Bayrak al-Jerrahi

Följande berättar jag för mina döttrar och söner, och alla som finns bland dem.

Jag läste att Muhammeds (fvmh) sanning kommer från tre källor. Dessa tre källor nämns med ord av kärlek, för
kärleken i sig är källan till all existens. Han sade: ”Jag är skapad för att älska tre saker från denna värld,
kvinnan, parfym och nöjet i mina ögon är salat.” Han sade kvinnan först och slutligen salat.

Eva var den första kvinnan som skapades från en del av mannen, hon skapades från Adams sida, på samma sätt som
människan är en del av sin Herre. Men bara Gud är källan till allt och alla. Det är av denna anledning som ”den
som känner sig själv känner sin Herre.” Som Allahs älskade sade: ”Jag var en profet när Adam var mellan vatten
och land.” Han och inte Adam var den första människan. Varken han eller Adam, inget skapat ting är bevis på
någons ursprung. Det är endast vår Herre.

Herren säger: ”Jag var en gömd skatt och Jag älskade att vara känd, så jag skapade skapelsen.” Det är alltings
kärlek för dess delar. Muhammad (fvmh), den fullständiga mannen, skapades för att älska kvinnan, en del av
honom. Han längtade efter kvinnan som helheten längtar efter alla sina delar. Herren sade: ”Jag har andats från
min egen själ i Adam” som ett tecken på hans kärlek till mänskligheten. Han vänder sig till sin profet Dawud
(fvmh), ”O Dawud, min kärlek för dem som längtar efter mig är större än dennes längtan.” Så är Allahs (Hoäh)
älskade längtan efter kvinnan.

Herren längtar egentligen efter sig själv när han visar sin kärlek till mänskligheten, för Han har andats Sin
själ i Sin skapelse. Det sägs att han har skapat människan till sin avbild, och detta är det sätt på vilket
mannen älskar kvinnan.

Profeten Moses (Musa) (fvmh) hörde Herren tala genom den brinnande busken, eftersom det som Musa ville och
behövde vid den tiden var elden. I fallet med Adam, skapade Allah för honom, från honom, en annan varelse, en
vacker mänsklig form och Han kallade henne kvinna. När Adam såg Eva i sin egen avbild, älskade han henne, precis
som varje människa längtar efter bara det som är gudomligt i sig själv.

Mannens kärlek till kvinnan är en längtan efter sitt hem, sitt ursprung. Herrens kärlek till människan är kärlek
till den Han skapade till sin avbild. Mannens kärlek till kvinnan är kärleken till det som skapades till sin
egen avbild.

Denna kärlek är en ära för den älskade, det uttrycks i Allahs order till änglarna som skapades av gudomlig ljus
att bugga framför Adam, som skapades av jord och vatten. Detta är länken mellan Herren och människan och mellan
man och kvinna.

Herren, mannen och kvinnan blir så tre i en form. Allah lär mannen att älska genom Sin egen kärlek, och det är
så hur Han har skapat mannen för att han ska älska kvinnan. Därför sade Allahs älskade, ”Jag är skapad att älska
kvinnan.” Han sade inte, ”Jag älskar kvinnan.” Han tillskrev sin Herre kärleken till kvinnan.

När en man älskar en kvinna, längtar han efter att förenas med henne. I denna harmoni, sprids lust och glädje
till varje cell i kroppen. Eftersom denna önskan konsumerar människan i sin helhet och eftersom Herren inte vill
att Hans tjänare ska ha ett komplett nöje men bara med honom, blev det en skyldighet att göra en fullständig
tvagning efteråt. Det är att gå tillbaka till den potentiella kärleken för sanningen inom sig själv.

Om mannen under föreningen med kvinnan, som skapades för att bli älskad, ser tecken på sin Herre i den älskade,
är detta en gåva från Herren. Men om han ser i denna förening tecken på sin Herre inom sig själv (eftersom
kvinnan kom från honom och är en del av honom), är detta en reflektion.

Allahs älskade för att älska kvinnan för att han såg hans Herres kärlek i kvinnan. Herren i sitt väsen är
oväsentlig och osynlig. Han har inga likheter med vad Han har skapat och har inget behov av något i Sin
skapelse. Han är synlig bara genom Sina attribut och manifestationer, som tecken i sin skapelse, hela skapelsen
är i behov av Honom. Som ett tecken på detta behov och längtan efter Sanningen, finns kvinnan som det bästa
exemplet. Och det bästa form a förening, är föreningen mellan man och kvinna. Det är en manifestation av den
gudomliga närheten genom vilken man och kvinna kan se sig inuti.

Allah skapade Adam som sin fullkomliga skapelse, som en mikrokosmos av allt som Han har skapat. Han andades sin
egen själ i Adam. Så Adams yttre är skapat och hans inre väsen är sanning. Allah har alltså gett mänskligheten
en ära över Sina änglar.

Profeten sade att han skapades för att älska kvinnan, nisa på arabiska är ett ord i plural utan singular. Han
sade inte imraah som betyder ”en kvinna” på arabiska. Därför är det inte en anonym kvinna han älskar.

Vad mänskligheten är för Skaparen, är kvinnan för mannen. Mannen på grund av den vilja som har fått och Allahs
order, känner närhet och universums hemligheter som öppnas i kvinnan. Den som ser kvinnan under detta ljus och
älskar henne, utövar den gudomliga kärleken. Den som är intresserad enbart av lust, ser henne som en tom bild
utan själ. Denna är en person som inte känner sin egen själ, och inte heller vet vem han älskar och vad kärleken
verkligen är. Den kärlek som vår lärare och vägledare, Allahs älskade, skapades att känna för kvinnan, är en del
av Allahs kärlek till honom.

Profeten Muhammed (fvmh) sade: ”Jag skapades för att älska tre saker från denna värld, kvinnan, parfym och nöjet
i mina ögon är salat.” Och Allah den Högste säger i Koranen: ”Allah gav var och en vad de förtjänar när Han
skapade dem.” Allah ger alla varelser vad de förtjänar. Vad de förtjänar är beroende på utförandet av Herrens
vackra namn och attribut som ställs på dem. Natur skapades innan de saker som finns i det, det är så vi
identifierar dem. Naturens verklighet är den barmhärtiges, den gudomligas andedräkt som har spritts i de aderton
tusen universum och som manifesteras i materian, berg, hav, skog, djur och människor. Som synlig natur i sin
skönhet är den gudomliga andan, så är kvinnan för Allahs älskade.

När Allahs profet berättar om de saker som han har skapats för att älska, sätter han kvinnan framför mannen. Han
använder det kvinnliga thalath, tredje person, inte den manliga thalathah, tredje person, men i samma mening
finns ordet Tib, parfym, som är manlig. I den arabiska grammatik när man säger till exempel, ”Fatima och Zayd
har kommit” står verbet i maskulin form. Men profeten har målmedvetet och grammatisk felaktig, gett det
kvinnliga företrädet över det manliga. Förutom det första ordet som är kvinnlig, är det också det tredje
(grammatiskt sätt), salat, kvinnligt. Mönstret upprepas på följande sätt, dhzat (essens) är feminint; Adam är
manligt, Eva är kvinnligt. De är kopplade, essensen till mannen; mannen till kvinnan, kvinnan till essensen.

Tib (parfym) nämns efter nisa (kvinna) på grund av att livsandan, fortplantning, finns inne i kvinnan.

Allahs profet skapades som en tjänare till sin Skapare. Han påstod aldrig att han var mästaren. Han kapitulerade,
dyrkade, berömde och erkände sin Herre, tills hans Herre upphöjde honom till statusen av en aktiv varelse. Som
ett tecken på sin status gav Allah honom kunskapen om hemligheten av parfymens och påverkan och effekt på
varelserna. Luktsinnet är det mest effektiva sätt att påverka, den skapar uppmärksamhet, kärlek, minne och
medvetande. Det är ett tecken på liv. Det finns en andra födelse av medvetandet efter den som föddes genom
kvinnan. Därför skapades profeten för att älska parfymen efter kvinnan. (Han hänvisar också till en vänlig
kvinnas ”parfym”).

Ord är andetag. Det verkliga ordet är gudomligt, så det är en doftande andetag. Ordet i sig är gudomligt. Det
kan aldrig vara dåligt eller lukta illa. Den tillsinnes fulhet är bara ett tillfälligt resultat. Det som stinker
är det som inte är harmonisk, det som inte är i enlighet med sitt ursprung, eller det som befinner sig i ett
tillstånd under perfektion.

Endast perfekta saker älskades av Allahs älskade. Men bland män finns de som ”mobbar sig själva, det är de som
inte har hittat vad de förväntar sig av sig själv” eller ”de som luras av sin fantasis lögner och förnekar sin
Herre.” De kan inte skilja mellan rätt och fel, gott och ont, vackert eller fult.

Finns det någon i detta liv, i den här världen som kan se enbart det vackra och strunta i fulheten? Det är inte
sant att fulhet inte existerar. Sanningen finns i att se det och sedan vara barmhärtig mot det och älska det.

Det som kallas ful är oftast det som känns obehagligt. Det vackra är det vi gillar. Nästan de flesta människor
ser det så här. Vissa människor har en smak som gör att de identifierar det fula som vacker och det vackra som
ful. Ingen av dem är välsignad med den känsla av skönhet som raderar när man inser att något är ful. Men även det
eliminerar inte förekomsten av fulhet i detta universum.

Det behöver man inte ta bort. Både skönhet och fulhet är rahmah, Allahs medkänsla. Hans medkänsla täcker allt.

Salat, är den rituella bönen den tredje och sista Allahs älskade skapades för att älska i denna värld. Salat är
visionen om saker bortom vår syn. Därför sade han, ”Salat är mina ögons glädje.” Att se verkligheten bortom vår
vision, närmare Herren, tillät honom att samtala med sin Skapare.

Allah säger: ”Minns mig, och Jag kommer att minnas er.” Salat är en gudomlig tradition, är ett samtal mellan Gud
och Sin tjänare. Han säger, ”Jag har delat upp salat mellan Mig och Min tjänare. Halva bönen tillhör Mig och den
andra hälften tillhör Min tjänare. Och i sanningen kommer Min tjänare att få vad han ber Mig.”

Vid varje cykel av den rituella bönen är en skyldighet att recitera de inledande verserna i Koranen. Utan dessa
är bönen ogiltig.

Det första en person säger när denne ber är Bismillah ar-Rahman ar-Rahim, ”I Allahs namn den Nåderikaste, den
Barmhärtigast.” Herren svarar, ”Min tjänare kallar.” När tjänaren säger, alhamdu li-Llahi rabb il-alamin, ”allt
tack och lov till hela skapelsens Herre”, säger Herren, ”Min tjänare är tacksamma.” När den dyrkande säger
Maliki Yawm id-deen, ”Domedagens Herre”, säger Herren, ”Min tjänare har underkastat sig och lämnat sitt liv i
Mina händer”. Dessa tre första verserna i öppningskapitlet i Koranen tillhör Allah.

Iyyaka nabudu wa iyyaka nastain, ”Vi tillhör bara Dig och ber Dig om allt vi behöver”, och Herren säger, ”Min
tjänare är nu med mig och han kommer att få allt han vill ha.” Denna centrala vers i kapitlet är som skärselden,
ett tillstånd av överlämnande av sin existens.

Sedan säger tjänaren, ihdinas-Sirat al-mustaqiim, ”Visa oss den raka vägen, sanningen”, as-Sirat alladhina an
amta alayhim, ”vägen för dem som är nära dig, de Du älskar”, ghayril-maghdubi alayhim wa lad-dalin, ”inte vägen
för dem som är med Din ilska, eller som avviker.” Och Allah säger, ”Det som min tjänare frågar efter, tillhör
honom. När Min tjänare lägger fram sin avsikt och önskan, får han ett tillstånd av renhet, uppriktighet och
fred…”

Den som längtar efter sanningen, erhåller den. Allah säger i en gudomlig tradition, ”Jag är med den som kallar
efter Mig.” Den som har ögon kan säkert se Den som är med honom. Men den ”blinda i denna materiella värld är
blind i den andra verkliga världen.” Är du med sanningen när du ber? På så sätt kan du veta var du är och vem du
är.

Den som känner närvaron av sin Herre under sin bön är en imam, ledare för en församling, även när han ber ensam.
Profeten sade: ”Den som ber verkligen är en imam, eftersom det finns änglar som ber bakom honom.” Den sanna
Allahs tjänare upphöjs för att representera sin Herre när han säger: Samia llahu li-man hamidah, ”Allah hör den
som prisar och tackar Honom”. Han upprepar det utlovade svaret från Allah till sig själv och änglarna bakom
honom. Änglarna svarar Rabbana lakal-hamd, ”Vår Herre, allt beröm och tack är vi skyldiga till Dig ” Allt detta
ses av dem som kan säga som vår vägledare, Allahs budbärare, ”salat är mina ögons nöje.”

De som inte ser eller känner sin Herre, men åtminstone tror att Han ser och hör är blinda, döva och stumma. Det
får ingenting om inte Allah i Sin nåd ge dem skydd från synd och från att göra fel. Allah säger i den heliga
Koranen, ”Salat skyddar människan från fel och förbjudna ting” och vi uppmanas att vara som den som ”lyssnar som
om han såg sin Herre”, ”Allah vet vad du gör.”

den materiella varelsen kom till genom rörelse. Rörelsen som orsakade existensen finns inom salats rörelser.
Dessa rörelser är tre, vertikalt, uppåt, horisontell, framåt och omvänt, bakåt och nedåt. Den första rörelsen,
vertikalt läge, är Qiyam, stående. Den andra rörelse, vågrät, är läget för ruku, bockning. Den tredje rörelse, i
sadja, prostration.

Dessa tre rörelser är också uttryckta i skapelsens tre världar, den vertikala i människan, det horisontella i
djuren och prostration på marken i jorden. I den sista rörelse blir den dyrkande jorden, en jord utan liv, som
inte rör sig av sig själv eller göra något för sig själv, av egen vilja. Han endast rör sig eller gör något med
någon annans vilja. Detta är tillståndet hos den älskade av Allah, som inte tillskrev sig själv något av det han
gjorde, sa eller var, men han tillskrev det hela sin Herre. När han sa ”Salat är mina ögons nöje” menade han
varken at det var hans ögon eller hans salat. Herren själv såg sig själv i detta gudomliga ljus.

Så i salat ser verkligheten, verkligheten, sanningen ser ingenting annat än sanningen. Det är därför inte
korrekt och förbjudet av Herren att oroa sig över något annat än det som sker genom dig i salat. När sinnet
vandrar i fantasin, stjäl djävulen salat och älskaren når inte den Älskade. Den sanna älskaren söker inget annat
än den älskade. Kabas riktning finns där tillbedjaren söker sin Älskade. Det som distraherar oss tar oss bort
från den Älskade.

Herren har befallt oss att dyrka, berömma Honom, men Han också berömmer den som prisar Honom och Han ber för den
som ber till Honom. Detta ömsesidiga, delade tillstånd är som en spegel. Det är olika hos varje person. Som
Hadrat Junayd al – Baghdadi (mGvnh) sade, ”Vattens färg är som koppen som innehåller det”. Sanningen är i
enlighet med det tillstånd där man befinner sig.

Herren visar sig i enlighet med våra behov. Moses såg en brinnande buske när han behövde eld. En del såg honom
som korall eller en dadelpalm och Ibn Arabi såg Honom som en vit häst. Allahs älskade såg Honom i den mest
stilig man som han.

Koraller är den sista utvecklings stadium av mineralriket, ett steg före växtriket. Dadelpalm är den sista
utvecklingen av växtriket, ett steg i djurriket (om man klipper toppen av trädet, dör det). Hästen är den sista
utvecklingen av djurriket, nära människor. Människan är den bästa av skapelsen och Allahs älskade är den bästa
och mest perfekta bland människor.

Allah säger, ”Jag är som Min tjänare tror att Jag är.” Han säger också, ”Allt tillber och prisar Mig, men du
lyssnar inte.” Mineral, växter, djur, var och en på sitt sätt dyrkar Skaparen och lyder Honom mer än vad
människan lyder Honom, för ingen har fri vilja. Men människan, den slutliga skapelsen och den bästa av Skaparens
skapelse, har fått i gåva egen vilja, tillsammans med gåvan som är kunskap om alla namn där Skaparens attribut
uppenbaras, och en gåva i form av en ego och själ. Människan testas genom förmågan att välja.

När man dyrkar, tillber man Den som man tror finns, den man föreställer sig, som ett konstverk skapat av en
konstnär. Ofta när man prisar Honom, berömmer han sig själv, och tyvärr, fördömer andra som dyrkar sina egna
bilder av Gud. Om man förstår innebörden av ”vattens färg är glasets som innehåller det” skulle man kunna
differentiera den rena vatten och inte berömma behållaren istället för innehållet. Den Gud som finns inom oss
passar in i olika stora hjärtan som är kapabla att innehålla det, som en droppe i det oändliga havet … men det
Absoluta Herren får inte plats i något. När Herren sade ”Jag ryms inte i himlen eller i de planeter Jag har
skapat, men Jag ryms i min trogna tjänares hjärta” säger inte det Hans storlek. Allt som har skapats av Honom är
inte Honom, men allt kommer från Honom.

Denna skrift är också en droppe i havet och min ödmjuka gåva till mina barn i samband med Mawlid en-Nabi i hopp
om att öka deras kärlek till Allahs älskade. Man kan bara älska någon man känner. Må Allah vara nöjd med mina
barn och mina barn vara mycket nöjda med Honom.

Allah vet bäst och Han är den som talar sanning och vägleder till den rätta vägen.