Imeu – imeu.net

Tidig den 14 november rapporterades att Israel hade dödat ledare för Hamas militära gren, Ahmed Jabari, och med det
brutit en preliminär vapenvila med de palestinska kämpar som hade inletts på måndagen. Vapenvilan hade följt en
upptrappning av våldet som började i torsdags, dagen då sex civila palestinier dödades, däribland tre barn, förutom 50
skadade personer.

IMEU ger följande kronologi av den senaste tidens våld och en tillbakablick på tidigare vapenvilan som Israel har brutit.

I. Kronologi av den senaste tidens våldsupptrappning i Gaza

Torsdag 8 november

Efter två veckor av lugn, israeliska trupper invaderar Gaza. I den därpå följande beskjutning med militanta palestinier,
blir skjuten och dödad en tolvårig pojke som spelade fotboll.

Strax efter palestinska spränger de palestinska kämpare en tunnel längs gränsen mellan Israel och Gaza, en israelisk
soldat blir sårade.

Lördag 10 november

En anti-tank missil avfyrades av palestinska soldater, fyra israeliska soldater som körde en jeep längs gränsen mellan
Israel och Gaza blir sårade.

En israelisk artillerimissil träffar en fotbollsplan i Gaza och dödar två barn, 16 och 17 år gamla. Senare sköt en
israelisk tank en missil mot ett tält där den sörjande familjen hade samlats för att delta i en begravnings ceremoni,
två civila dödades och två dussin skadades.

Söndag 11 november

Israel attacker dödar en palestinsk civil och orsakar dussintals sårade bland civila. Även fyra israeliska civila
skadades till följd av projektiler som hade avfyrats från Gaza, enligt den israeliska regeringen.

Under ett regeringssammanträde uppmanar transportminister Yisrael Katz regeringen att ”skära huvudet av ormen …
likvidera Hamas ledarskap i Gaza.” Han kräver också att stänga av vattnet och införsel av livsmedel, el och transporter
bränsle till de 1,7 miljoner människor i Gaza.

Måndag 12 november

Palestinska militanta grupper är överens om en vapenvila om Israel slutar sina attacker.

Onsdag 14 november

Israel bryter två dagars lugn genom att mörda Ahmed Jabari, chef för den militära grenen av Hamas. Enligt uppgifter dör
i de israeliska attackerna åtta palestinier, varav minst två barn. Palestinska militanta grupper lovat att hämnas.

II. Datablad: Självförsvar eller provokation? Israels historia om att bryta vapenvilan

Sedan bildandet av Israel 1948 har de israeliska politiska och militära ledare visat ett mönster av upprepade brott mot
vapenvilan med sina fiender för att uppnå militära fördelar, för att förstora sitt territorium eller provocera sina
motståndare till att genomföra våldshandlingar som Israel sedan kan utnyttja politiskt och använda dem för att
rättfärdiga militära operationer som har planerats i förväg.

Faktabladet nedan ger en kort översikt över några av de främsta och viktigaste kränkningarna av vapenvilan begått av den
israeliska armén under de senaste sex decennierna.

2012: Den 14 november, två dagar efter att Gaza fraktioner är överens om vapenvila efter flera dagars våld, mördar Israel
ledaren för Hamas militära gren, Ahmed Jabari, och hotar återigen med en upptrappning av våldet efter en vecka då minst
sex civila palestinier har dödats och dussintals fler skadades till följd av israeliska attacker.

2012: Den 9 mars bryter Israel en vapenvila sponsrat av Egypten och dödar ledaren för de folkliga motstånds kommittéer
(PRC) baserade i Gaza, detta sätter igång en ny runda av våld i vilken minst 24 palestinier dödas varav minst fyra civila
och dussintals såras. Som alltid säger Israel att den agerar i självförsvar mot ett angrepp planerad av CRP, men ger inga
bevis för att bekräfta det de påstår.

Efter mordet, skriver den israeliska journalisten Zvi Bar el i Haaretz:

”Det är svårt att se vilka grunder finns för att hävda att Israel inte strävar efter att göra situationen värre. Man kan
anta att det folkliga motståndet kommittéerna och islamiska Jihad överväger ett svar på Israels riktade mord. Men har
någon uppvägd möjligheten att den våldsamma reaktion kan leda till ett större antal israeliska offer än någon
terroristattack som kunde utföras av Zuhair al-Qaisi, generalsekreterare i de folkliga motstånds kommittéer?

I avsaknad av ett klart svar på den frågan, kan man anta att de som bestämde sig för att döda al-Waisi återigen förlitat
sig på strategi ”proportionellt svar” enligt vilken en israelisk attack orsakar en reaktion, som sin tur orsakar en
motreaktion från Israel.”

Bara två månader tidigare, den tredje årsdagen av Operation Cast Lead, sades chefen för generalstaben Israels, Lt Gen
Benny Gantz på Israel Army Radio att Israel snart kommer att behöva attackera Gaza igen för att återställa deras
”avskräckande” makt och att attacken ska vara ”snabb och smärtsam”. Han avslutade med: ”vi kommer att agera när
förhållandena är lämpliga.”

2011: Den 29 oktober bryter Israel vapenvila som hade hållits i två månader och dödade fem medlemmar av Islamiska Jihad
i Gaza, däribland en högt uppsatt chef. Nästa dag ingriper Egypten för att förhandla en annan vapenvila som Israel
omedelbart bryter och dödar fyra medlemmar av Islamiska Jihad. Under våldet, dör sammanlagt nio palestinier och en
israel.

2008: I november bryter Israel en vapenvila med Hamas och andra militanta grupper baserade i Gaza, som hade satts igång
i juni, genom att lansera en operation som dödade sex medlemmar av Hamas. De militanta grupper svarade med att skjuta
raketer in i södra Israel, som Israel omedelbart använder för att motivera Gjutet Bly Operation, en förödande militärt
angrepp på Gaza som börjar den 29 december. Under de kommande tre veckorna, dödar den israeliska armén omkring 1400
palestinier, de flesta av dem civila, inklusive över 300 barn. En undersökningsgrupp från Civil Rights Council i FN, med
den sydafrikanska juristen Richard Goldstone i spetsen kommer till slutsatsen att både Israel och Hamas begått
krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten under striderna, en bedömning som delas av mänskliga rättigheters
organisationer som Amnesty International och Human Rights Watch.

2002: Den 23 juli timmar innan det träder i kraft en vapenvila som Hamas och andra palestinska grupper brett hade kommit
överens om, bombade Israel ett hyreshus mitt i natten i det trånga Gaza för att döda Hamasledaren Salah Shehada. Femton
civila, däribland nio barn, dog också i attacken och ytterligare 50 skadades, detta krossade eldupphöret och provocerade
ytterligare våld.

2002: Den 14 januari mördade Israel Raed Karmi, en militant ledare i Fatah-partiet, efter en vapenvila som man hade
enats om månaden innan med alla palestinska militanta grupper, mordet satte stop för det. Sedan i januari agerar den
första självmordsbombare från brigaden al-Aqsa martyrer, kopplat till Fatah.

2001: 23 november mördar Israel, den framstående Hamas militanta Mahmud Abu Hanud. Vid den tiden hade Hamas följt en
överenskommelse med PLO-ledaren Yassir Arafat om att inte attackera mål inne i Israel. Efter mordet, skriver den
respekterade militära korrespondent för den högerinriktade tidning Yediot Ahronot, Alex Fishman i en första sida artikel:
”Än en gång förbereder vi oss med rädsla för en massiv terrorattack inom den gröna linjen (Israels gräns före 1967) …
Den som har gett grönt ljus till denna handling av likvidation visste mycket väl att med ett svep skulle man bryta sönder
överenskommelsen mellan Hamas och den palestinska myndigheten, enligt detta avtal, skulle Hamas undvika i en nära framtid
att agera med självmordsbombningar inne i gröna linjen …” En vecka senare svarade Hamas genom att placera bomber i
Jerusalem och Haifa.

2001: Den 25 juli, medan säkerhetstjänstemän från den palestinska myndigheten och Israel träffades för att pusha fram en
vapenvila som hade hållits i sex veckor, mördar Israel en ledande medlem av Hamas i Nablus. Nio dagar senare, svarar
Hamas denna handling med en självmordsbombare i en pizzeria i Jerusalem.

1988: I april mördar Israel en topp PLO-ledare, Khalil al-Wazir i Tunisien, trots att Reagan-administrationen försökte
organisera en internationell konferens för att medla fred mellan israeler och palestinier. Det amerikanska
utrikesdepartementet fördömde mordet som ”en handling av politiska mord”. I protesterna som följde på de ockuperade
områdena, sköt israeliska styrkor död sju palestinier.

1982: Efter Israels invasion av Libanon i juni, och efter att PLO kämpar lämnade Beirut enligt termer av en vapenvila
som sponsrades av USA, bryter Israel villkoren i avtalet och flyttade sina väpnade styrkor till väster om staden, där de
palestinska flyktinglägren i Sabra och Shatila fanns. Strax efter omger israeliska soldater lägren och skicka in sina
lokala allierade, de kristna falangisterna, trots att den långa och blodiga historien mellan palestinierna och
falangisterna i Libanon var väl känd för israelerna, trots att falangisternas ledare, Bashir Gemayel, hade dödats och
det ryktades (felaktigt) att palestinierna var ansvariga. Under de kommande tre dagarna, mellan 800 och 3500 palestinska
flyktingar, mestadels kvinnor och barn som hade lämnats kvar av PLO soldater, massakrerades av falangisterna medan de
israeliska soldaterna bara tittade på. Efter slakten, ansåg en israelisk utredning, Kahan kommissionen att den israeliska
försvarsministern (och framtida premiärminister) Ariel Sharon, har ”personligt ansvar” i dödandet.

1981-2: Med Ariel Sharon som försvarsminister bröt Israel upprepade gånger vapenvila som hade sponsrats av FN med PLO i
Libanon, i ett försök att provocera fram en reaktion som skulle kunna motivera en fullskalig invasion av landet,
invasionen som sedan länge hade planerats. När Israel inte lyckades bryta PLO beslutsamhet för att få en lämplig
förevändning använde mordförsöket på Israels ambassadör i Storbritannien för att motivera en massiv invasion för att
förstöra PLO, trots att tjänstemän inom den israeliska underrättelsetjänsten trodde att PLO hade ingenting att göra med
mordförsöket. I den efterföljande invasionen, dödades över 17000 libaneser.

1973: Efter en vapenvila sponsrat av USA och Sovjetunionen i slutet av Yom Kippur-kriget, bryter Israel överenskommelsen
med USA: s utrikesminister Henry Kissingers ”grönt ljus”. Enligt hemligstämplade amerikanska dokument, sade Kissinger
till israelerna att de kunde ta sig en ”lite längre” tid innan de anslöt sig till vapenvilan. Som ett resultat, lanserar
Israel en attack och omger den egyptiska tredje armén, vilket orsakar en stor diplomatisk kris mellan USA och Sovjet som
sätter de två supermakterna till randen av kärnvapenkrig med Sovjet som hotade med att ingripa för att rädda sina
egyptiska allierade och USA med att ge den nukleära Defcon III alert.

1967: Israel bryter 1949 vapenstilleståndets avtal och lanserar en överraskning attack mot Egypten och Syrien. Trots
påståenden om att Israel agerade i självförsvar mot ett angrepp från Egypten, de israeliska ledarna är väl medvetna om
att Egypten inte utgör något hot. Yitzhak Rabin, chef för generalstaben i den israeliska armén under kriget, sade 1968 i
en intervju: ”Jag tror inte att Nasser ville krig. De två divisionerna han skickade in i Sinai den 14 maj var inte
tillräckliga för att starta ett krig mot Israel. Han visste det och vi visste det.” Och den förre premiärministern
Menachem Begin medger senare att ”den egyptiska armén koncentrationer i närheten av Sinai inte bevisa att Nasser
verkligen skulle attackera oss. Vi måste vara ärliga mot oss själva. Det var vi som bestämde sig för att attackera
honom.”

1956: I en hemlig operation tillsammans med Storbritannien och Frankrike bröt Israel 1949 vapenstilleståndets avtal och
invaderade och ockuperade Egyptens Sinaihalvön. Israel går med på att dra sig tillbaka först efter påtryckningar från
USA: s president Dwight Eisenhower.

1949: Omedelbart efter vapenstilleståndsavtalet sponsrat av FN mellan Israel och dess grannar träder i kraft, bryter de
väpnade styrkorna i den nybildade staten Israel mot vapenvilan och börjar invadera det som hade betecknas som
demilitariserade zoner och sätter igång militära attacker som orsakar många civila offer.

The Institute for the Middle East Understanding