Kritik, råd och inbjudan till det rätta

Konstruktiv kritik är som en tagg på en rosstjälk. Den är till för att skydda blomman, men om man är ovarsam, kan den även
orsaka smärta och skada.

Ingen av oss är perfekt, och vi kan alla behöva goda råd då och då. Muslimer uppmanas att söka dessa i Koranen och genom
ömsesidig rådplägning (Shura).

Profeten (fvmh) sökte också andras åsikter i de fall han inte var gudomligt inspirerad, och han följde även andras råd, då
de hade mer kunskap i ett visst ämne.

O-ombedda råd är ofta ovälkomna, trots att de inte borde vara det för en muslim som är välsignad med lite ödmjukhet. Han/hon
borde kunna ta konstruktiv kritik med värdighet och även om kritiken inte accepteras så bör den övervägas.

Imam al-Shafi lär ha sagt: ”Min åsikt är rätt för mig, möjligheten finns dock att jag har fel; andras åsikter är felaktiga,
möjligheten finns dock att de har rätt.”

Kritik bör framföras smidigt, då accepteras den lättare. Ibland kan det verka som om rådgivaren är medvetet förolämpande. Om
det inte finns bevis för motsatsen, bör man anta att en muslims råd är uppriktigt och välmenande. Gud (HoäH)
säger i Koranen: ”Troende! Undvik i möjligaste mån att göra lösa antagande [och förmoda det ena och det andra om
varandra]; det kan ligga synd i sådana antaganden.”
(49:12)

Misstänksamhet kan bli speciellt destruktiv, om det leder till kritik som härstammar från negativa antaganden eller från att
man spionerat på andra. Gud (HoäH) säger i Koranen: ”Spionera inte på varandra…”

Djävulen är väldigt raffinerad, han kan locka oss att tro att vi är hjälpsamma, när kritiken i själva verket är ett slags
rättfärdigande av ondska, eller kommen på grund av avundsjuka.

Rådgivaren ska vara driven av en uppriktig önskan att hjälpa någon att hitta eller att stanna kvar på den rätta vägen. Även
om kritiken är uppriktig, är kritik ett känsligt ämne. Målet ska vara att föra människor närmare Gud och hans vilja. Detta
mål kan inte nås om kritik och råd framförs taktlöst.

Ilska och brådska

Ett dåligt sätt att ge råd på är ilsket eller anklagande tillrättavisande sätt. Ilskan kan härstamma från någons olydnad
gentemot Gud, men det kan också bero på ignorans eller skuldkänslor. Profeten (fvmh) blev arg när en muslim hårt
kritiserade andra muslimer, för han visste att hårt tal besegrar sina egna mål och för folk längre bort. Vi måste påminna
även en syndare om Guds enorma barmhärtighet och kärlek till honom/henne. Självklart finns det sällsynta situationer då
hårt och entydigt fördömande krävs. Dessa situationer borde vara självklara, t. ex när en grupp förtrycker en annan.

Ett varnande ord dock; trots att en person klart och tydligt är på fel väg och vägrar att lyssna på ett väl menat råd, ska
man göra honom uppmärksam på att dörren till Guds barmhärtighet och förlåtelse alltid är öppen, om han vaknar upp och ångrar
sig.

Det finns hur som helst en gräns där alla försök med råd och kritik måste upphöra, för att låta personen välja sin egen
väg. Den gränsen är uppnådd när vi gjort allt för att hjälpa, men avvikaren vägrar att lyssna. Kom dock ihåg att våra
ansträngningar, Insh’Allah, kommer att belönas.

Ett annat mindre bra sätt att ge råd på är att allt för snabbt förvänta sig resultat. Människorna måste lära sig de
islamiska grunderna innan de kan t. ex förstå islams regelverk.

Ett exempel är att om en ny muslimsk broder inte ens har lärt sig att be, hur kan man då förvänta sig att han ska veta att
han måste t. ex ta av sig sin guldring vid bön, då Islam förbjuder män att bära guldsmycken? Han måste gradvis hjälpas in i
religionen.

Lyckad inbjudan

Om vi vill engagera oss i lyckad inbjudan till det rätta, så ska vi inte oavbrutet erbjuda vägledning. Att predika blir
snart både tröttsamt och påträngande. Vår Profet (fvmh) avstod ifrån långa föreläsningar. Detta ledde till att folk blev
mer angelägna att lyssna på honom och förhindrade att de blev uttråkade. Han brukade diskutera saker som intresserade dem,
t. ex deras barn och familjer och deras hopp och rädslor i livet. Om man vill hjälpa, måste man visa uppriktigt intresse
för människor. Om man bara ger råd och i övrigt försummar dem, kommer även ett välmenande råd att bli en olägenhet. Man
säger att exempel är bättre än föreskrifter.

Uppriktig vänskap är den bästa läraren. En som talar illa bakom människors ryggar kan aldrig bli en lyckad vägledare för
andra! Det finns bara två tillfällen då någon annans fel får diskuteras i dennes frånvaro, och det första är när rådgivaren
själv behöver råd om hur han ska handskas med personen som behöver hjälp. Då ska det diskuteras med några få pålitliga
personer. Det andra tillfället är då en tyrann styr. Islam tillåter då att man avslöjar hans handlingar för att kunna
avsätta honom.

I vår västliga kultur anser oombedda råd som dåligt uppförande. Gud (HoäH) lär oss i Koranen: ”Och bli till en gemenskap av
människor som uppmanar varandra att göra gott och anbefaller det som ör rött och förbjuder det som ör orätt. Dem skall det
gå väl i händer.”
(3:104)

Profeten (fvmh) sade också: ”Vem som än ser en ond handling ska ändra den med sin hand; om han inte kan, med sin tunga; och
om han inte kan det, ska han hata den i sitt hjärta, och detta är den svagaste tron.”

Man måste även komma ihåg att den som ger råd åt folk att göra rätt, men glömmer bort att själv följa dessa råd, kommer att
få sitt straff i helvetet.

Salaam, Jan-Feb 1997, Sida 16-17