Abdel Bari Atwan
Kirgizistan är ett litet centralasiatiskt land med en muslimsk majoritet, i landet finns det två militärbaser, en amerikansk och en rysk. Kirgizistans säkerhetsstyrkor är kända för att ha en hög grad av effektivitet när det gäller förtryckandet av dess befolkning, men varken dessa två militärbaser eller de hög effektiva säkerhetsstyrkor kunde skydda president Kurmanbek Bakijev från allmänhetens missnöje när de tog över gatorna med massiva demonstrationer.
Det här är det andra gången på fem år som det kirgiziska folket gör uppror, landets president flyr och presidentpalatset plundras och bränds av demonstranter. Omedelbart efter det tar oppositionen över makten och lovar att utlysa ett rättvist presidentval inom sex månader.
President Bakijevs regering liknar många av de regeringar som finns i flera arabiska och islamiska länder, den är ett exempel på korruption och nepotism, plundring av offentliga medel, användningen av säkerhetsstyrkorna för att undertrycka oppositionen, inkräktning på de viktigaste friheter och det som är viktig att nämna är att den kom till makten för fem år sedan efter ett folkuppror, som amerikanerna kallade för ”tulpan revolutionen”. Efter det förfalskade Bakijev valresultatet, placerade sina familjemedlemmar i framträdande och viktiga positioner och förberedde sin son för att ärva makten, precis som våra arabiska härskare gör.
Den utlösande faktorn för upproret som avsatte Bakijev var de stigande bränslepriser, men det som verkligen orsakade upproret var den tilltagande svälten till ohållbara nivåer och en arbetslöshet över % 40. President Bakijev är exempel på en politisk opportunist och en manipulatör av landets suveränitet, han hyrde ut det till högstbjudande, huvudstaden Bisjkek förvandlades till en bordell för de amerikanska styrkorna, 35 000 besök per månad från grannlandet Afghanistan, som kom dit för att tillbringa en avkopplande semester och flyga därifrån till andra destinationer i världen.
Bakijev blinkade åt Moskva när han tillkännagav att han var beredd att stänga den amerikanska flygbasen i Manas, nära huvudstaden. Ryssarna svarade omedelbart på denna gest och erbjöd finansiellt stöd på 2 250 miljoner dollar. Med detta erbjudande, vände sig Bakijev till USA som erbjöd tre gånger den årliga bashyran (180 miljoner USD), pengar som skulle främst gå till hans familj fickor.
Detta var emellertid inte tillräckligt. Ett företag ägd av en av presidentens släktingar fick ett generöst kontrakt för att leverera bränsle till amerikanska flygplan och livsmedel. Det ironiska med det som händer är att amerikanerna som ser och marknadsför sig själva som försvararna av demokrati och öppenhet, mästarna i kampen mot korruption och bedrägeri var de lyckligaste av alla med dessa avtal.
Obamas administration, i likhet med Bush, visste om alla dessa korrupta transaktioner, men när USA har att välja mellan stabilitet och demokrati med alla dess konsekvenser, välj alltid den första för att försvara sina intressen och behålla basen. Detta förklarar USA:s stöd till korrupta diktaturer i arabvärlden.
Kirgizistan gränsar till västvärldens största demokrati projekt i världen, Afghanistan, där amerikanska soldater dör varje dag under rubriken ”i demokratins försvar” vilket inte hindrar Washington att tysta ner och ignorera Kirgizistans tidigare presidents svarta lista över brott mot mänskliga rättigheter som mordet på journalister, stängning av tidningar eller politiska motståndares rättegång enligt undantagslagar.
Frågan som kommer upp är varför kan sådana folkliga uppror som störtar korrupta ledare ske i Kirgizistan i Centralasien och Bolivia i Sydamerika men vi ser ingenting jämförbart i den arabiska världen?
Situationen i Kirgizistan är bättre än i många arabiska länder som t ex Egypten, och ändå trots att vara ett folk lite till antalet, mindre än fem miljoner, tog de över gatorna för att kräva förändringar och reformer. För att undvika att bli anklagad för att vara besatt av Egypten kan vi titta på Västbanken där det palestinska folket lever under ockupation, utsatt för alla typer av förödmjukelser vid check-points och maktlös se på hur deras heliga platser förvandlas helt öppet till ”judiska”, ändå ser man inte en enda protestdemonstration mot den Palestinska Auktoritet eller mot ”ekonomisk fred” som premiärminister Salam Fayyad genomför. Vissa kanske hävdar att de arabiska regimer och deras säkerhetsstyrkor hårda förtryck gör att massorna kapitulerar och underkastar sig och det är sant, men Kirgizistan säkerhetsstyrkorna har visat sig vara ännu mer repressiva och brutala, de öppnade eld mot demonstranter och döda hundratals av dem. Trots detta det kirgiziska folket stoppades inte och fortsatte sin marsch mot presidentpalatset och stormade det.
Ett levande folk trotsar förtrycket och terrorismen för att försvara sina grundläggande rättigheter och intressen och gör uppoffringar för att uppnå detta ädla mål. Problemet är inte längre de arabiska härskarna men de arabiska folken.
Det som händer i Kirgizistan är ett fenomen som bör analyseras av arabiska regeringar och folk. Hur kunde ett litet land med fem miljoner invånare bli tillräckligt stort i sin beslutsamhet att motsätta sig korruptionen och nepotismen och avsätta presidenten, hans familj och ”kronprinsen” som skulle efterträda honom?
De arabiska ledarna, som anser att utländska militära basers närvaro kommer att skydda dem och deras regeringar från ett folkligt uppror borde lära sig läxan och införa demokratiska reformer och sann demokrati.
Vi känner viss oro vid en närmare blick på de arabiska folkens situation. Berlinmurens föll ner och de flesta diktaturer, både från vänster och höger, kollapsade och blev en del av historien, demokratin finns nu även i bananrepubliker, trots det förblir situationen i den arabiska världen densamma eller värre, eftersom de flesta arabiska härskare lider av senilitet eller cancer, eller både och.
