Dr. M. Reza Behnam – The Palestine Chronicle

 

Vi måste ofta ta hänsyn till det förflutna för att reda ut nuet. Nuets brådska kräver det. Vi behöver historisk visdom för att överleva.

Den kollektiva visdomen från det förflutna flödade ur ett brev som publicerades den 4 december 1948 i New York Times, i protest mot den polske sionisten Menachim Begins kommande besök i USA. Det undertecknades av ett antal judiska dignitärer, inklusive den teoretiska fysikern Albert Einstein och den politiska teoretikern Hannah Arendt. Förutom att protestera mot besöket fördömde de 27 undertecknarna Begins parti Herut (Frihet) med motiveringen att det var som de skrev:

”Bland de mest oroande politiska fenomenen i vår tid är framväxten av ’Frihetspartiet’ (Taunt Haherut) i den nybildade staten Israel, ett politiskt parti som i sin organisation, metoder, politiska filosofi och sociala dragningskraft är nära besläktat med nazist- och fascistiska partier… Det är otänkbart att de som motsätter sig fascism över hela världen, om de är korrekt informerade om Mr. Begins politiska meritlista och perspektiv, skulle kunna lägga till sina namn och stödja den rörelse han representerar. Idag talar de om frihet, demokrati och antiimperialism, medan de fram till nyligen öppet predikade läran om den fascistiska staten.”

Undertecknarna var upprörda över rapporter om krigsförbrytelser begångna av sionistiska styrkor under kriget 1947-48. De var särskilt oroade över berättelsen om massakern på hundratals i den palestinska byn Deir Yassin utförd av Irgun och Lehi (Sterngänget) paramilitära styrkor i april 1948.

Det bör noteras att efter Israels utrop till statsbildning i maj 1948 absorberades alla terroristgrupper, som Irgun, under ledning av Menachim Begin (blivande premiärminister, 1973-83) och Lehi under en annan premiärminister, Yitzhak Shamir, (1983-84; 1986-1992), in i de brutala israeliska ”försvars”styrkorna (IDF).

Vad Arendt, Einstein och de andra kände igen i den sionistiska staten var, med deras ord, den ”senaste manifestationen av fascismen”. Haganahs, Irguns och Sterngängets våldsamma ideologi och uppförande försvann inte när kriget 1948 slutade. Den har blomstrat och slutligen spridit sig till dagens högerfascistiska israeliska regim.

Strömningarna av imperialism, etnonationalism och rasism som genomsyrade Nazityskland har funnit fast mark i dagens Israel.

För årtionden sedan observerade den marockansk-judiske politiska aktivisten Abraham Serfaty i sina fängelseessäer om palestinsk befrielse att det finns en ”fascistisk logik i hjärtat av det sionistiska nybyggar-koloniala projektet med berövande, dominans och förflyttning”. Fascismen är inbäddad i ideologin och logiken i Israels koloniala expansionistiska utplåningsprojekt.

Det sionistiska Israel, med hjälp och stöd av USA, har återupplivat den barbari som världen ville rädda framtida generationer från efter andra världskriget.

Israelisk expansionism, till exempel, liknar mycket den extrema ideologin Lebensraum (tyska för livsrum) som blev nazistregimens främsta utrikespolitiska mål. Upprättandet av ett Stortyskt rike var dess yttersta mål.

Nazisternas generalplan för öst specificerade att Tyskland behövde Lebensraum för sin överlevnad. För att möta sitt behov av levnadsutrymme och resurser skulle de flesta icke-ariska ursprungsbefolkningarna (slaver och judar) i Central- och Östeuropa behöva avlägsnas, förslavas eller utrotas. Beslagtagen mark skulle sedan återbefolkas med ”överlägsna” germanska kolonister.

Israel, liksom Nazityskland, har varit engagerat i territoriell expansion och tagit mark för att etablera det de kallar ”Eretz Yisrael”, ett ”Större Israel”.

Likheterna mellan Lebensraum ”Större Tyskland” och sionismens ”Större Israel” är omisskännliga. Båda omfattar etnonationalism, ultranationalism och aggressiv militär expansionism och folkmord.

Sedan Israel olagligt etablerade sig på bebodd palestinsk mark 1917 har sitt långsiktiga projekt att annektera stora områden av suveräna grannstater aldrig upphört. I sina dagböcker (förda från 1895 till 1904) nedtecknade den moderna politiska sionismens fader, Theodor Herzl, sin vision av Eretz Yisrael – ett land som, som han skrev, skulle sträcka sig från ”Egyptens bäck till Eufrat” i Irak.

Följaktligen har Israel aldrig etablerat definierade gränser. Medvetet vagt i sin deklaration, men tydligt i sitt uppdrag, fortsätter det att aggressivt utöka sina gränser. Det har begått folkmord i det ockuperade Gaza, har olagligt ockuperat, koloniserat och annekterat Västbanken och östra Jerusalem, förstört stora delar av södra Libanon, bombat Jemen och har invaderat och ockuperat Syrien. Det arbetar nu med att försvaga och dela upp Iran.

De som tror på Stor-Israel-konceptet hävdar att hela Palestina, Libanon och Syrien tillhör den sionistiska staten. Vissa tolkar Stor-Israel som att det omfattar herravälde över inte bara hela Palestina, Libanon och Syrien utan även delar av Egypten, större delen av Irak, Jordanien, ett stort område av Saudiarabien och delar av södra Turkiet.

Under de senaste 21 månaderna har Israel och dess imperialistiska anhängare fört en förödande kampanj av krig och folkmord i strävan efter sitt mål att skapa ett ”Nytt Mellanöstern”.

För nästan två år sedan, den 22 september 2023, stod Israels premiärminister Benjamin Netanyahu inför FN:s generalförsamling, höll upp en grov karta med titeln ”Det Nya Mellanöstern” och hyllade den växande normaliseringen av relationerna mellan Israel och arabiska länder. Han presenterade en sionistisk vision om regional omvandling som innebar utplåningen av Palestina och legitimeringen av ”Större Israel”.

Tel Aviv har räknat med att de arabiska oljefamiljerna i Persiska viken förblir passiva aktörer och underordnade USA:s, och i förlängningen, Israels, vilja. De ser inget hot från Egypten. Arabvärldens flaggskepp, styrt av en brutal auktoritär regim, är svagt, korrupt och ekonomiskt beroende av 1,3 miljarder dollar i årligt bistånd från Washington.

Jordanien, styrt av en repressiv monarki, har varit en amerikansk klient och stöttepelare i den amerikansk-israeliska hegemonin i över 75 år; beroende av amerikanskt utländskt bistånd uppskattat till 1,5 miljarder dollar årligen. Turkiet, en annan betydande muslimsk stat, har bundit sin framgång till väst och till sitt försvarsavtal med Nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO).

Nästan alla länder i regionen har blivit schack mattad, vilket bara lämnar Iran och Jemen. På kvällen den 21 juni 2025 inledde USA en oprovocerad attack mot Iran för att hjälpa Israel att schackmatta det.

Hybris driver agendan i Washington och Tel Aviv. De är övertygade om att de kan skapa en region som underordnar sig deras hegemoniska agenda.

Termen ”fascist” är en politisk etikett som har använts av judiska historiker, tidigare och nuvarande israeliska kabinettsmedlemmar, såväl som kritiker inom Israel. Det är dock en etikett som andra är rädda för att uttala. Följande är bara några bland många exempel:

Israels äldsta dagstidning, Haaretz, har ofta skrivit att ”israelisk nyfascism hotar allvarligt israeler och palestinier”. Den har beskrivit finansminister Bezalel Smotrich och minister för nationell säkerhet Itamar Ben-Gvir som fascister och rasister.

Finansminister Smotrich har kallat sig själv för en ”fascistisk homofob”.

De tidigare israeliska premiärministrarna Ehud Barak och Ehud Olmert varnade båda för fascism.

Före detta försvarsminister Moshe Yaalon har kallat Israels dödande av palestinier för ”en messiansk, nationalistisk och fascistisk ideologi”.

Kulturminister Miri Regev uttalade stolt: ”Jag är glad över att vara fascist”.

Israels kommunistiska parti (Maki) och Hadash (nya) skrev den 7 oktober 2023 att ”den fascistiska högerregeringens brott för att vidmakthålla ockupationen leder till ett regionalt krig som måste stoppas”.

Högerextreme historikern Ze’ev Sternhell skrev om ”den växande fascismen och en rasism som liknar tidig nazism”.

Den avlidne journalisten/fredsaktivisten Ari Avnery uttalade att ”diskrimineringen av palestinierna inom praktiskt taget alla livets områden kan jämföras med behandlingen av judar i den första fasen av Nazityskland”.

Den 24 april 2025 konstaterade den kände historikern Avi Shlaim att ”Israel är på väg mot fascism”. Han menade att den israeliska statens politiska attribut liknar de hos extremhögern på 1930-talet.

Beklagansvärt definierar de egenskaper hos fascismen som Dr. Shlaim har använt för att beskriva Israel också USA under Trumpregimen: ”tron att makt ger rätt, beroendet av militarism, oavkortad militarism, likgiltighet inför internationell rätt, total likgiltighet inför världens allmänna opinion.”

Premiärminister Netanyahu proklamerade stolt i juni 2021: ”Vi förändrar Mellanösterns ansikte. Vi förändrar världens ansikte.” Förändring i det israeliska sinnet har alltid inneburit ett våldsamt avlägsnande av allt motstånd mot dess fortsatta expansion och dominans över den resursrika regionen, oavsett kostnaden.

Netanyahu, Ben-Gvir, Smotrich och deras gelikar är inte avvikande. De är produkter av ett rasistiskt och fascistiskt kolonialsystem som har utvecklats sedan 1917 när Israel planterades i hjärtat av Palestina.

I likhet med sina intellektuella motsvarigheter, som var oroade över de sionistiska grymheter som hade börjat i Palestina 1947-48, kände sig professorerna vid Birzeituniversitetet på den ockuperade Västbanken, tvungna att använda sina ord – som de sa, hur meningslösa de än var – för att avslöja över 80 år av sionistisk brutalitet och för att dokumentera palestinsk beslutsamhet att leva, göra motstånd och inte tystas.

Birzeit fackförening för professorer och anställda skrev i ett öppet brev den 12 oktober 2023:

”2023 kommer att historiskt sett registreras som året då palestinierna djärvt stod inför den koloniala fascismen och skrek till försvar för sina hem, mänsklighet och liv… Det är vår plikt att registrera detta ögonblick, inte som dess offer, utan som de människor som kommer att minnas, dokumentera, överleva och motstå det [sionistiskt barbari]. Vi förblir fästa vid vårt land och vår mänsklighet som palestinska araber – vi behöver inte bevisa vår mänsklighet för dem som har förlorat sin…”

 

 

Original text: Israel: Zionist Fascism and the Fantasy of a Greater Middle East