Profetens liv, frid vare med honom, var i slutändan bara en återspegling av en generös, öppen och respektfull vision av människor oavsett
deras tro och övertygelse. Hans liv var ett ständigt vittnesbörd och en exemplarisk inkarnation av en viss anda av välkomnande, erkännande
och djup respekt för människan och hennes värdighet som inte kan sättas i perspektiv. Han var bilden av vad Gud, upphöjd vare hans namn,
ville att han skulle vara, nämligen universell kärlek och absolut barmhärtighet. Vi har sänt dig [Muhammad] enbart av nåd till alla folk.
(21:107)

För att illustrera våra ord skulle vi vilja påminna om några fakta som framhäver denna sanning och sinnestillstånd som ständigt animerade
profetisk handling.

Dygd och de dygdigas pakt

Islams profet hade stor aktning och hänsyn till en pakt, eller allians, kallad ”hilf al-fudul” som var en slags pakt av universell
solidaritet som upprättades av Mecka borna, då polyteisterna, för att stödja alla förtryckta oavsett om man var eller inte Meckas medborgare.
Sannerligen, profeten, frid och frälsning vare över honom, sade till oss: ”Jag kallades till en pakt/allians, under perioden före Islam (för
att skydda de svaga och motståndet mot orättvisor och aggression). Om jag nu kallas i Islam att gå med i en liknande pakt, kommer jag inte
att säga emot.”

Denna pakt, som hade till syfte att stödja rättvisa ändamål, främjandet av solidaritet och skyddet av alla förtryckta i vilket profeten
deltog, prisade sinnestillståndet även om dessa huvudpersoner inte var muslimer. Den lyfter fram två särskilt intressanta lärdomar för
muslimer i väst att begrunda och utöva.

Den första lektionen handlar om den profetiska etiken som lyckas känna igen den andre i det han har bäst, och att se det bästa i den andre.
Denna etik driver alltså naturligtvis de som genomsyras av den, att söka det gemensamma bortom den specifika tron, även om det är viktigt och
grundläggande i de troendes samvete och resa. Det är med andra ord grundläggande för de troende att vara medvetna om att det muslimska i oss
tar inte oss ur det mänskliga. Denna mänsklighet är en delad fond som överskrider alla olikheter och utgör grunden för en universell allians
baserad på gemensamma värderingar.

Vi kan etablera partnerskap med variabel geometri eftersom det inte är nödvändigt att dela allt för att kunna agera gemensamt och arbeta
tillsammans. Profeten lär oss att förstå våra värderingar på ett universellt och pragmatiskt sätt och inte ur ett exklusivt och sekteristiskt
perspektiv.

Den andra lektionen är en praktisk konsekvens som kommer från den första. Att erkänna den andre är bara meningsfullt när det uppmuntrar oss
att överväga att arbeta tillsammans på byggarbetsplatser för goda verk som är användbara för det allmänna intresset. Denna pakt, om vi tar
hänsyn till dess avsikter och dess sinnestillstånd och om vi vill uttrycka det med ett mer samtida språk, skulle helt klart innebära
politiska och medborgerliga åtgärder i en öppen institutionell ram som välkomnar muslimer och icke-muslimer. Det är tillämpningen av ett
aktivt medborgarskap i rättvisa och universella ändamål. Det är en satsning på politik i ordets ädla mening.

Det är viljan att delta i hjärtat av staden, tillgängligheten att bygga politiska allianser kring en bas av gemensamma värderingar och
principer. Det är idén om medborgarpartnerskap till tjänst för ett enande socialt projekt, om en gemensam plattform där deltagare som inte
nödvändigtvis delar samma filosofiska och religiösa övertygelse kan samarbeta, hjälpa varandra och arbeta tillsammans om det väsentliga som
opposition till orättvisa och förtryck, respekt för mänsklig värdighet, försvar av rättvisa saker, skydd av de svagaste, respekt för miljön,
främjande av solidaritet…

Gud, må hans namn upphöjas, har gjort upprättandet av rättvisa till ett fullständigt slut på det profetiska uppdraget. Vi sände Våra profeter
med klara bevis [om sanningen] och med dem sände Vi Skriften och en Våg för att [hjälpa] människorna att handla rättvist. (57:25)

Begreppet ”mouruwa”

De mänskliga värderingarna som delas av alla män och erkänns som sådana, av hela mänskligheten, är vad muslimsk terminologi uttrycker med det
arabiska ordet mourouwa. Detta är vad profeten, frid och frälsning över honom, kom för att stödja och främja hos människan till den grad att
han bekräftade på ett sätt som inte kunde vara tydligare, enligt en hadith som rapporterats av Al-Bayhaqi och Al-Hakim, efter Abu Hurayra:
”Jag skickades framför allt för att fullända de ädla dygderna.”

Dessa ädla dygder som i muslimsk litteratur betecknas med termen ”mourouwa” är universella, de är varken muslimers eller icke-muslimers
privilegium. Begreppet mourouwa står för allt som är av universal natur, det antyder idén om hög moral utan religiös konnotation, om
mänskliga dygder som enhälligt erkänns och delas, om sätt att vara som skapar konsensus eftersom det motsvarar det som är djupast, ädlast,
mest dygdig, mer rättvist i människans medfödda natur.

Enligt Abu Hurayra sa Guds Sändebud, enligt en hadith som berättats av Al-Bukhari och Muslim: ”Du kommer att upptäcka att människor är som
metaller. De bästa av dem före Islam är de bästa efter Islam när de väl har assimilerat dess ande… Du kommer att upptäcka att de värsta
människorna är de tvåsidiga människorna. De visat ett ansikte åt ena sida och ett annat åt de andra.”

Skiljedomen i den sociala konflikten under återuppbyggnaden av templet i Mecka, en inspirerande episod

Det finns inget i profetens liv, frid och välsignelse över honom, som kan anses vara trivialt och meningslöst. Profeten utbildades,
förbereddes, åtföljdes och inspirerades hela sitt liv av sin Herre och som sådan är det viktigt att granska hans liv och se hans etik
tillämpas för dem som faktiskt vill ta Guds Sändebud som förebild eftersom Gud har gjort det för oss till en skyldighet.

Runt år 605 av den kristna eran enligt vissa källor förstördes delvis Kaaban och restaureringsarbeten påtvingades Mecka borna strukturerade i
klaner och stammar. En stor konflikt uppstod i samband med installationen av den svarta stenen: vem kommer att få äran att placera denna
mästerliga sten i dess ställe, till vem skulle detta stora privilegium gå? Inga eftergifter, inga kompromisser kunde göras av
huvudpersonerna, Mecka var på gränsen till inbördeskrig.

Efter några dagar av hög spänning, slutade de med att acceptera skiljedomen för den första som gick igenom dörren till Banu Shaiba. Guds öde
var att det skulle bli profeten, frid vare med honom. Han erbjöd dem en lösning, en klok kompromiss som lättade på spänningar och anpassade
individuella och kollektiva känslor och egon i tjänst för social fred och rättvisa. Flera lärdomar bör dras av denna händelse och bör diktera
vårt partnerskapsarbete: moralisk och etisk kompetens, social intelligens och politisk kompetens.

Profeten erkändes för två grundläggande saker: hans moraliska auktoritet och hans etik för vilken han ansågs vara den pålitliga (al amin).
Hans fina förståelse av kollektiv psykologi, av den samhälleliga fantasin, av de kulturella koder som gäller i det sammanhang som var hans,
något som gjorde att han kunde föreslå den bästa lösningen, givet situationen i all dess komplexitet.

En de facto-kompatibilitet mellan de principer som främjas av Islam och humanistiska värderingar

Den som studerar profetens liv med avsikten att inspireras av de värderingar som grundade honom och drar ur dem principerna för islamisk
handling här och nu kan inte ignorera händelsen med de första muslimernas utvandring som förföljdes hemma, för att hitta och söka, på
profetens uttryckliga rekommendation, en politisk tillflyktsort i Abessinien, ett kristet och, låt oss säga det, demokratiskt land.

Historien kommer att minnas profetens höga hänsyn och stora respekt för Negus, en humanistisk kristen kung av Abessinien, till den grad att
den rekommenderar muslimer att hitta asyl i hans rike: ”Det finns i Abessinien en kung som inte utsätter någon för förtryck.” Det är
uppenbart att detta val uttryckligen var baserat på erkännande och delning av gemensamma värderingar och känslor av mänsklig generositet,
frihet, tolerans som denna man representerade och försvarade, även om han inte var muslim.

Genom att prisa denna kristna, humanistiska och demokratiska man, för att använda en mer modern terminologi, etablerar profeten en de
facto-kompatibilitet mellan de principer som främjas av Islam och de humanistiska värderingar som det råder konsensus om och som överskrider
särdrag som respekt för mänsklig värdighet, mänskligt broderskap, rättvisa, asylrätten, rättsstatsprincipen, samvetsfrihet.