Loli Soler – Andalusiska Muslimer

Muslimernas politiska enhet varade lite mer än ett sekel. Den stora oron och de många frågor om bevarandet av den
uppenbarade doktrinen och Profetens lära skapade tvister och sammandrabbningar och den islamiska världen uppdelades i
flera stater. Men det betydde inte ett slut för den islamiska expansionen. Tvärtom, eftersom Koranen hade tagits med av
de nya erövrarna till stora delar av världen, den spreds i väst på grund av erövringar i Nordafrika till Atlanten. Den
spreds också över Centralasien och Volga-området på grund av mongolerna och turkar Khanates konvertering till islam.
Samma utbredning hände i Indien och på grund av det kommersiella boom den började också spridas i Malaysia och Sumatra.

Egyptens ayyubider

Det fatimidiska kalifatet i Egypten avslutades år 1171 då den kurdiske Salah el-Din, som hade skickats dit av Aleppos
sultan, Nur al-Din, för att hjälpa fatimiderna i deras kamp mot de kristna korsfarare, tog över makten och grundade den
ayyubidiska dynastin och återställd den sunni strömmens övertag i området.

Efter Nur al-Dins död, 1174/569, började Salah el-Din erövringen av Syrien och tog över Damaskus, Aleppo och Mosul.

Salah el-Din Yusuf ibn Ayyub, känd i väst som Saladin, föddes i en stor turkisk familj år 1137/531. Han var mycket
intelligent, intresserad av kultur och mycket förtjust i litteraturen. Han var en stor militär talang, modig och
rättfärdig som visade respekt för de besegrade. Han styrde med visdom sitt omfattande imperium som sträckte sig från
Tripoli till Tigris och från bergen i Armenien till den indiska oceanen.

I Palestina bekämpade Salah el-Din de kristna korsfararna och tog ifrån dem Acre och andra fästen. Han konfronterade
Jerusalems kung, Guy, och besegrade honom i slaget vid Hattin och tog över Jerusalem 1187/583. Några år senare lyckades
de kristna återerövra Acre, men trots enorma ansträngningar misslyckades med att återvinna Jerusalem. År 1192/588
undertecknade Salah el-Din en vapenvila med Englands kristna kung, Richard I. Den engelska kungen övergav kampen i
Palestina och i gengäld fick han garantier för de kristna pilgrimerna att komma in i Jerusalem. Salah el-Din dog i
Damaskus 1193/589.

Korsfararna fortsatte sina attacker i syfte att erövra Jerusalem och den ayyubidiske sultan al-Kamil brorson till Salah
el-Din, för att undvika blodsutgjutelse, tecknade år 1229/626 en 10-årig vapenvila med den kristna kejsaren Fredrik II
av Tyskland. I överenskommelse ingick att Fredrik skulle hålla absolut makt i Jerusalem, Betlehem och Nasaret. I
1244/642 återerövrade de muslimska arméerna Jerusalem.

Al-Kamil var en lärd man i grammatik och lagar, han var också en poet. Han grundade en skola i Kairo för att studera
vetenskap och traditioner. Det ayyubidiska imperiet upplevde välstånd och en blomstrande kultur.

Mamluckerna

Ayyubiderna köpte unga slavar (mamluk) från södra Ryssland och Kaukasus. Dessa unga mameluckerna fick militär träning
och islamisk utbildning på en skola i Kairo. När de avslutade sin utbildning, var de fria och anmälde sig till den
kungliga mamluk styrkan. De fick lite mark för att försörja sig plus en häst och utrustning. Denna armé som utmärkte
sig för sitt mod, fick alltmer makt och även lyckades få förmånen att välja sina egna ledare. Detta var ursprunget till
Mameluckerna som några år senare skulle ta över makten.

Abd al-Rahman Ibn Khaldun, den store filosofen och muslimska historiker beskrev dessa soldaters stridsteknik och kallade
dem för utmärkta bågskyttar. Han berättade att deras slagordning bestod av ett bildande av successiva linjer, hukande,
knästående eller stående, de skyddade varandra medan de kastade sina pilar mot fienden.

De kristna korsfararna fortsatte sina attacker mot muslimskt territorium. Frankrikes Ludvig IX anföll Egypten i spetsen
för en stor armé under den ayyubidiska sultanen al Salihs regeringstid och 1249/647 tog över Damietta. Sultanen dog
samma år och hans hustru Shayar ad-Durr, en mycket intelligent kvinna, insåg de ödesdigra konsekvenser hans död innebar
vid ett sådant kritiskt ögonblick. Hon skrev ett dokument där sultanen utsåg sin son Tura Shah som sin arvinge och Fakhr
ad-Din som armébefälhavare och förfalskade sultanens namnteckning.

Shayar ad-Durr, med hjälp av ad-Din, styrde det muslimska motståndet mot de kristna korsfararna. Hon tillfångatog den
franske kungen som betalade en lösensumma på 400 000 dinarer och lämnade över staden Damietta för att kunna bli fri.

Efter denna seger och Tura Shahs död som avrättades anklagad för feghet och korruption, utsågs Shayar ad-Durr till det
ayyubidiska imperiets sultan. Hon tog över statsangelägenheter, skaffade ett kungligt sigill myntade med hennes namn
och i alla moskéer uttalades fredags predikan i hennes namn. Hennes regeringstid blev kort eftersom hon gifte om sig med
den mamlukiska befälhavare Mansur Aybak och abdikerade. På så sätt blev Aybak den första mamlukiska sultanen.

Mameluckerna, som var erfarna och modiga krigare kunde stoppa mongolernas frammarsch och lyckades återta Syrien och
Palestina från korsfararna kristna, som enorm besvikna, startade inte några nya korståg.

Under mameluckernas regeringstid upprätthöll dem kulturella och handel relationer med de nordafrikanska muslimerna. Dess
kommersiella expeditioner användes med fördel för att sprida islam. Invånarna i den indonesiska övärlden började
konvertera till islam under 1200-talet med ankomsten av mamlukiska handlare.

Mameluckerna var utmärkta arkitekter. Bevis på detta finns kvar i Kairos moskéer där de utvecklade en muslimsk
arkitektur, med unika detaljer.

Under deras regeringstid styrde det enorma imperium två mamlukiska dynastier. I Bahri dynastin som regerade från
1250/648 till 1382/784 efterträdde varandra 27 sultaner som gav Egypten och Palestina stort välstånd samtidigt som de
erövrade nya områden.

Sultanen Baybars Ruknuddin var en av de mest framträdande under denna period. Han var av turkiskt ursprung och varit
slav, han var mycket skicklig i hantering av vapen och en stor krigare. Han visade sig vara en utomordentlig regent och
byggde sjukhus, skolor och dammar och kanaler i Nildalen. Han visade stor omsorg för de behövande och delade ut
personligen varje år matpåsar. Han brydde sig också om att sina undersåtar följde religionens regler och förbjöd
prostitution och alkoholhaltiga drycker, för vilka fanns det dödsstraff. Han tog upp den tidens viktigaste problem och
rekommenderade lösningar.

Under sin regeringstid (1260/658 – 1277/675) konfronterade mongolerna vid flera tillfällen och segrade varje gång. Han
lyckades också erövra ifrån korsfararna enklaver som ansågs ointagliga. År 1266/664 erövrade han slottet Safed och två
år senare tog han tempelherrarnas enklav Beufort som ligger söder om Libanon. År 1271/669 kom turen till den berömda
Krak des Chevaliers i Syrien. Han erövrade också större städer som Arsuf, Caesarea, Jaffa, Haifa, Toron och Antioquia
och förstörde nizariernas slott i Syrien.

År 1260/658 besegrade sultanerna Saif ad-Din Qutuz och Baibar, i norra Palestina vid oasen Ayn Jalut, en kraftfull
mongolisk armé skickad av Hulagu, sonson till Djingis Khan och vars befäl var Ketboga. Det var mameluckernas strategi
som gav dem segern. Saif ad-Din Qutuz arméer väntade utom synhåll för mongolerna medan Baibar och hans män låtsades
starta en attack och oväntat drog sig tillbaka.

Mongolerna förföljde Baibar som ledde dem till den plats där Saif ad-Din Qutuz väntade, mongolerna föll i fällan. Det
sägs att detta var en mycket viktig seger för det muslimska imperiet och världshistorien eftersom en mongolisk seger
skulle ha inneburit den islamiska civilisationens fall och detta skulle ha ändrat historiens lopp i Medelhavet.

Baibar dog i Damaskus 1277/675. Han efterträddes av sultanen Qalawun al Alfil som lyckades stoppa en stor armé av
mongoler och armenier och deras allierade. Denna armé stod under ledningen av Mangu Timur och Armeniens Lejonkung. Slaget
utkämpades i utkanten av Homs 1281/680, angriparna led stora förluster (den mongoliska befälhavaren blev dödligt sårad)
och de retirerade till andra sidan av Eufrat floden.

Mameluckerna lyckades stoppa mongolernas frammarsch och hindrade dem från att invadera Egypten, Syrien och Palestina.

I en offensiv mot de kristna återerövrade al Alfil Tripoli där många franska soldater dog. Han erövrade också
tempelherrarnas fästning Margat och beordrade återuppbyggande av Aleppo och Damaskus som var nästan förstörda av
kristna.

Sultan dog (1290/689) på vägen till Acre och efterträddes av sin son Jalil som tog Acre år 1291/690. Korsfararna
avskräckta av så många nederlag, övergav städerna Tiro, Sidon, Beirut och tempelherrarnas slott i Tortosa.

År 1341/741 gick Egypten in i en period av förfall som förvärrades av en pestepidemi som drabbade landet år 1348/749.
Epidemin ödelade territoriet och befolkningen minskade.

Den andra mamlukiska dynastin, Buyiderna, var av Circassian ursprung och regerade från 1382/784 till 1517/923. Sultaner
från denna dynasti lyckades inte att göra sin auktoritet gällande och var inblandade i tvister, uppror och inbördeskrig,
för att både uppnå och behålla makten. I detta klimat av oro och tack vare sin förmåga att stå emot utländska invasioner
kunde de ändå hålla Egypten och Syrien under sin kontroll.

Bland Buyiderna framträdde sultanen Bursbaid Ashraf Saif ad-Din som regerade mellan 1422/825 och 1438/832. Han anföll
Cypern och tillfångatog kungen Janus, detta ledde till att kung Johan II, Janus son, blev sultanens vasall.

År 1517/910 invaderade och erövrade den turkiska sultanen Salim Egypten som integrerades i det osmanska riket.