Islamofobin är förståelsen av Islam utanför sin kontext, som om denna religion var något oföränderligt i evigheternas evighet, där muslimernas
agerande styrs enbart av sin tro. Inget annat räknas och liksom alla sorts fobi är den irrationellt. Allt som sägs om en muslim är trovärdig så
länge det som sägs är negativ. Naturligtvis är inte alla muslimer helgon, men agerandet hos varje muslim som avviker från vad vi anser
moraliskt acceptabelt, finner en metaförklaring i dennes religion, även om ”muslimen” i fråga praktiserar inte ens denna tro.

Men det spelar ingen roll. Det finns i vissa folks DNA (om inte stammar), vanligtvis med mörkare hud än den genomsnittlige europén, det är
därför islamofobin är synnerligen rasist. Dessutom har islamofobin blivit den europeiska nyfascismens aktningsvärda ansikte. Med
islamofobin som sin flagga har partier som Le Pens National Front i Frankrike uppnått spektakulära valresultatet, Pegida i Tyskland och UKIP
i England har ökat dramatiskt bara genom att vifta hatflaggor mot muslimer.

Med tanke på tillströmningen av syriska flyktingar till Europa, på grund av ett krig som drivs just av europeiska stater, har länder som Danmark
och Schweiz redan godkänt konfiskeringen av flyktingarnas egendomar, något som påminner om konfiskeringen av judarna i början av
1930-talet, när antisemitismen var trendig, eller för att vara mer exakt, judefobin. Det skulle inte förvåna om nästa steg blir utdragning av deras
guldtänder.

Muslimerna, i själva verket, har blivit 2000-talets judar. Likheterna kan inte diskuteras bort och det tomma försök av vissa liberaler och vissa
andra dumma-sekulära vänsteranhängare om ”relevansen” av denna jämförelse är förolämpande när tusentals dör i havet samtidigt som ett
outhärdligt klimat av hat utvecklas i hela Europa med konkreta våldsutbrott. Även om dessa liberaler och vänsteranhängare inte förstår det, de
högerextrema har förstått mycket väl att muslimer är de nya judar och de använder islamofobin framgångsrikt för att driva fram sin
motbjudande agenda.

Det fanns en tid då judar anklagades för alla typer av övergrepp, kidnappning av barn för att använda deras blod i hemliga riter. De kallades
blodsanklagelse. Judarna, med tiden, blev alla giriga bankirer som profiterade från folkets svett. Det fanns kanske en judisk bankir som
passade in på beskrivningen, men i dag är det accepterat att ekvationen jude= bankir, är felaktig. Inte alla judar är bankirer, inte alla bankirer
är judar. Men så stor var omfattningen av den judiska karikatyren sedan medeltiden, då representerade också i den tyska judensau, en
bildsamling med karikatyrer där judarna ritades i obscena akter med en sugga.

Idag går teckningarna i en annan riktning, den muslimska terroristen, Allah i pornografiska positioner, den skäggige araben som kysser en
annan skäggig arab. Det är bara karikatyrer säger man och ignorerar det symboliska och fysiska vålds kontext där teckningarna återges. När
allt kommer omkring var Judensau också teckningar, ett skämt. Men jag tvivlar på att pogroms offer såg det på det sättet. De nya
islamofobiska karikatyrerna cirkulerar sida vid sida i den extremahögerns digitala sidor, båda de nykonservativa rasistiska karikatyrerna och
de från den förment liberala Charlie Hebdo. Det finns islamofobi för alla smaker, både för huliganer med rakade huvuden som för medelklassens
social-liberaler.

Med karikatyrerna cirkulerar också alla typer av generaliseringar och groteska anklagelser. Online-forum är fyllda med fraser som ”de slår
sina fruar, begår hedersmord, hatar kvinnor, är våldtäktsmän, alla är terrorister och potentiella självmordsbombare, de vill förstöra vår kultur”,
medan de tydligen glömmer att ”terrorismen” är inte ett islams arv som de kristna miliser i USA, Libanon och Centralafrikanska republiken
och norrmannen André Breivik bevisar, eller som framgår av de fanatiska evangeliskas angrepp på abortkliniker i USA. De glömmer också att
ingen kultur i världen är befriad från hustrumisshandel och att Spanien, under århundraden självutnämnd väktare av den katolska tron i
Europa, har en erkänt ledande position i kvinnomord i denna del av världen.

”Deras religion är i sig fanatisk” skriker islamofoberna, som om kristendomen var ett exempel på tolerans. De citerar selektivt och ur sitt
sammanhang Koranen för att demonstrera Islams våldsamma tendenser men ignorerar de många mord, folkmord och även barnamord som
förekommer i Toran och Bibeln (precis som de glömmer att alla dessa heliga böcker har, tillsammans med dessa makabra passager, andra
mer välvilliga och medkännande). Självklart, för att förklara detta behöver man inte en politisk förklaring eller att sätta fakta i sin kontext, i den
omgjorda Islam finns det ultimata förklaring till mänsklighetens all ondska.

Vi måste vara uppmärksamma eftersom var som helst kan en muslim gömma sig. Även själva Obama kommer alltid att vara misstänkt för vissa
sektorer för att vara en krypto muslim eftersom det har funnits muslimer i hans familj, och oavsett hur mycket fläsk han äter, han kommer
aldrig att vara helt tillförlitlig.

Men islamofoben är ambivalent. Han/hon hatar muslimer, särskilt om denne är en flykting, men älskar deras curryrätter, deras kebab och
behöver dem för att rensa gatorna, för att köra bussarna, för att tjäna som sjuksköterskor eller hemhjälp. De behövs, men man är rädda för
dem, eftersom de kanske vill bli behandlade som likvärdiga. De agerar som om de ägde ”vårt” land, de invaderar oss, de vill islamisera oss,
dessa är några av islamofobernas vanligaste klagomålen.

En så kallade ”expert” sade på Fox News att brittiska städer som Birmingham var praktiskt taget styrda av muslimer, att detta nonsens kan
sägas i ett direkt sänd TV-program bevisar hur förvrängt är verkligheten genom denna fobis lins. Problemet är egentligen inte hur man kan bli
av med alla muslimer, utan att kontrollera deras antal och hålla dem på plats, att låta dem veta vem som bestämmer, vem deras herre är. Den
koloniala anda har gått igenom klassbarriärer, den som inte har några ekonomiska privilegier vill åtminstone ha privilegier på grund av ras.
Även om det enbart handlar om förmånen att få trampa på en annan människa.

Varifrån kommer islamofobin? Islamofobin har inkluderats som ett naturligt inslag inom ramen för det förment eviga civilisationernas krig. José
Maria Aznar, Spaniens f.d. premiärminister, i en av sina många dumheter, sade att kriget mot islamisk fundamentalism, förmodligen kommer
från den tid då Spanien vägrade att vara en bonde i den muslimska världens schackbräda och förklarade krig mot islam. Som om Spanien
existerade när ”moro” Tariq ibn Ziyad korsade Gibraltar sundet år 711, som i sin okunnighet föreställde sig Aznar som 700-talets Osama bin
Laden, eller som om deras episka erövring skulle kunna förklaras genom islams oföränderliga expansiva, vilket vara en av deras egenskaper.
Det är skrattretande av denna version av berättelsen kommer från en statsman som sitter på en ruttnande stat som grundades i höljet av ett
imperium som sträckte sig tre kontinenter i århundraden.

Islamofobin får varken objektifieras eller tas bort från sin kontext på samma sätt som man inte bör göras samma sak med Islam. Även om man
kan hitta diskriminering av andra religioner som en historisk konstant, och till och med i århundraden har man sagt i Frankrike att ”vi alla är
någons någon”, dagens islamofobi har ingenting att göra med morerna i den visgotiska iberiska halvön, eller slaget vid Lepanto, eller
korstågen. Islamofobin kan använda dessa historiska berättelser för att åberopa gamla rädslor, men denna berättelse fungerar precis som en
myt. En så felaktig myt som när Al-Qaeda kallar imperialismens trupper för ”kortågsriddare”.

Islamofobins framväxt, som den som expanderar i Europa idag, är kopplad till den djupa reaktion som kom att dominera världens politiska ram
efter Berlinmurens fall och inrättandet av den nya världsordningen med Washington påbjudandet av historiens slut. Islamofobins stark
framväxt är förenlig med en ny kolonial uppdelning av världen och avlägsnandet av den ideologiska/politiska grund i politiken.

Det resulterar i ”stam” krig i Afrika, ”organiserad brottslighet” i Latinamerika (gerillan förvandlades till simpla karteller och även ett fenomen
som Chavez förklaras med ett språk mer besläktad med brottslighet än politik), och naturligtvis i Mellanöstern, allt skulle kunna förklaras i
termer av islam.

Genom att flytta bort politiken behöver vi inte diskutera det som händer i Mellanöstern under det senaste decenniet, och ännu mindre, Europa
och USA:s roll i hela denna röra. I själva verket har det alltid varit så. Det är en svart fläck, utan historia, utan sammanhang, utan förfluten. Allt
vi behöver veta är att dessa länder är muslimska och därför kommer alltid att vara i krig. Och de som kommer hit, dem måste vi hålla i schack.
Således uppfyller islamofobin sitt syfte att normalisera imperialismen, nykolonialism och västvärldens civiliserande mission, samtidigt som
förvandlar rasismen, diskrimineringen och anti-invandrar våldet i något ursäktligt.

Vi lever i en tid av djup reaktion i Europa på alla sätt, vare sig i kulturen, i de sociala och ekonomiska rättigheterna eller i politiken. Islamofobin
är bara soundtrack för den politiska uppkomsten av en illavarslande global högerextremism som föraktar allt som luktar progressivism och den
går obemärkt, just därför att alla är alltför bekymrad över de jobbiga muslimerna. Islamofobin är i själva verket en viktig del i dominans
systemet. Och de som kritiserar detta, anklagas för att vara ”mjuka” inför ”terroristhotet”, om inte delaktiga i det. Samtidigt är nyfascisten den
respektabla kille, exemplarisk medborgare. Vilket skämt!