Abderrahmane Nafaa – Saphirnews

 

Ledningen bland de religiösa organisationerna i Frankrike är en offentlig tjänst tillägnad användare/anhängare med syfte att bemöta och tillfredsställa deras intellektuella och religiösa behov. Utredningar visar att de som ansvarar för ledningen, tjänstemän/chefer har en tung och tidskrävande uppgift med att bevara utövarnas religiösa identitet och att skydda böneplatserna.

På en nationell nivå och i avsaknad av andliga ledare och religiösa kompetenta modeller, de islamiska föreningar, leder sina medlemmar på ett eller annat sätt och försöker integrera sig och passa in, om det finns en lämplig plats i den europeiska miljön. Den direkta inblandningen från dessa föreningars representanter i de troendes andliga sfär fokuserar på deras kompetens nivå och bidrag.

 

Lägesrapport: tre styrmodeller

Att ta fram en klar bild på hanteringen av muslimska helgedomar i Frankrike är ett äventyr utan slutresultat. Organisationer som företräder majoriteten tillåter inte en konkret analys av den faktiska situationen på dem senare, eftersom de använder som förevändning att man får inte ifrågasätta ”de verk tillägnad till Allah.”

Däremot kännetecknas hanteringen av muslimska dyrkan i Frankrike visserligen av att det finns olika klaner med medlemskap, vilket få oss att undra om viktiga frågor som:

• Vem äger orden?
• Vilka är de sanna väktare av religiös utövning i Frankrike?
• Vem förvaltar de franska moskéer?

 

Vi har alltså tre modeller.

• En första modell har ”regerat” i trettio år och inte tänker ge vika för nya färdigheter. Under hela denna period har modellen kunnat bilda runt omkring sig en fast grupp som skyddar och stöder den.
• En andra ledningsmodell, mer komplicerade, är kopplat till dess skapares ansvar. Sådana människor är beredd, om omständigheterna så kräver, att vända sig till domstolen för att hålla sin status som ledare (ordförande). Överväldigad och framförallt på grund av okunnighet, förespråkaren av denna modell stannar i spetsen för föreningen, som han uppfattar som ett prestigefyllt uppdrag och en personlig ära.
• En tredje modell, som kommer från studerande grupper och har stor erfarenhet ägnar sig åt att konsolidera gruppen och underhålla den ”riktiga” islams föreskrifter. Denna modell finner inte någon tillfredsställelse i den första generationen av muslimer, den börjar debatten med det civila samhället och offentliga myndigheter.

 

Moraliskt fördömande av attityder

I avsaknad av en verklig och allvarlig åsiktsdemokrati och tydliga regler inom Frankrikes islam, betraktar många muslimska föreningars ledare den kollektiva arv som sitt eget arv. Deras vision, blandat med egna intresse, fokuserar på att skydda sina ”regeringstid” med alla medel som krävs. Inför denna situation, är de troende skyldiga att böja sig för att kunna ha tillgång till de tjänster som tillhandahålls av dessa platser för tillbedjan.

I föreningar där sinnen och tankar stärks, en del undrar om dessa människor som profiterar med andras själar med syfte att härska.

• Vem äger ordet? De oskyldiga människor som ägnar sig åt intellektuell plundring eller dessa företrädare som söker försvara sina intressen?Frågan är viktig i flera moskéer i Hexagon.
• Var finns imamer? Varför försöker vi skrämma dem som försöker tala? Finns det fortfarande de som kan sprida dessa röster och försvara dessa imamer?
• Behöver vi en broderlig kritik för oacceptabla attityder hos de ansvariga för böneplatser eller ska de gå fria genom den smärtsamma verklighet som gäller för alla de troende när de går till en plats för tillbedjan för att utföra sina andliga plikter?

 

Vår roll är att hjälpa befria samvetet hos de ansvariga för platser för dyrkan från deras girighet och deras blindhet. Det är därför nödvändigt att riva de bepansrade gardiner som döljer verkligheten om vad som händer inom moskéerna.

Vi tillåter oss analysera denna situation inte för att vi inte har något annat att göra, tvärtom, vi gör det för att bryta gränser och frigöra de troende som känner sig hotade av gudomligt tal som används, efter behov, för att lugna själen och förhindra reformer.

Dessa människor/ledare bör sammankallas framför alla, de måste förstå att förenings arbete kan inte fungera utan ett bidrag från var och en. De måste använda all energi och lära sig att lyssna.

I avsaknad av sådana villkor och andra strängare, är krishanteringen av ledande muslimska organisationer det som förvärrar spricka mellan ledningen och medlemmarna.

 

Maktfördelnings kris, när blir slut med det?

Kandidaterna profilerar sig vid varje fas av ett val i muslimska föreningar. Enligt våra undersökningar, applicerar många föreningar inte demokratiska metoder för att välja sina kandidater till olika befattningar.

I allmänhet görs valet på följande kriterier:

• förmåga och kapacitet att utföra uppdraget;
• den nationella tillhörigheten hos den sökande (Marocko, Algeriet, Turkiet …).

 

Men valet av en kandidat måste bara realistisk och pragmatisk. Det måste vara en kandidat som kan förändra inställningen, långt från politisk eller dogmatisk hyckleri, för att producera full ömsesidig vänlighet och gemenskap.

De troende behöver ha med sig trygga riktiga ledare, liksom en plats (moskén) som är värd dem. De behöver ledare som kommer att driva det förflutna in i framtiden för att i lugn och ro skapa en bild av djup religiös lojalitet och broderskap. Styrelsemedlemmar som skyddar dem från extremistiska rörelser och hjälper dem att leva sin andlighet i ett klimat av solidaritet och samhällsliv.

I den anda som styr en förening måste det finnas plats för de unga och för kvinnor, precis som det måste finnas en önskan om omväxling.

Tyvärr ungdomars delaktighet i förvaltningen av gudstjänstlokaler är fortfarande mycket låg, ursäkten är att de fortfarande är svaga och att de vet inte så mycket om livet! De behandlas som minderåriga.

Kvinnor å sin sida har sin plats i samma ”mall” som de unga i ledarnas ögon, för att inte nämna att enligt vissa medlemmar, är deras plats hemmet och inte bland män. Denna situation skapar ledare som för ”manager status” och trogna underordnade tjänare som ska applådera allt, även det som är dåligt.

Har tiden äntligen kommit för att var och en får sin plats så att förenings maskineri kan fungera som den ska? Är det logiskt att dessa ”status ledare” fortsätter att leda de muslimska föreningar och medlemmarna får genomgå alla sorters motstånd och underkastelse? Kommer de att stoppa hjulen i de troendes hamster bur?

De måste veta att ljuset är nu gult! Precis som de borde veta att muslimer i Frankrike behöver se radikala förändringar. De har väntat i decennier för att tala minst en gång i sitt liv och kritisera beteendet hos sina ordförande. Imamerna åt sin sida, behöver befria sig för att fördöma sådant beteende, säga stopp till alla diktaturer, till alla avvikelser och stoppa de övergrepp som förekommer i gudstjänstlokaler.