Seyyed Husein Nasr

I Gud den Barmhärtige den Förbarmandes namn

Denna gång kommer jag att begränsa min diskurs till islam och dess förhållande till modern vetenskap. Detta är en mycket
känslig fråga och mycket svår att svara. Förmodligen är det inte ett problem fylld med farliga fallgropar längs vägen,
eftersom detta inte är en politisk fråga. Det väcker inte känslor som andra frågor men den är av stor betydelse, eftersom
det kommer att påverka på ett eller annat sätt den muslimska världens framtid som en helhet.

Många tror att i själva verket finns det inga problem med vetenskap när det gäller islam. De säger att oavsett vad det
handlar om, vetenskap är vetenskap och att islam alltid har uppmuntrat kunskapen (al ilm på arabiska), och därför bör vi
främja vetenskapen, och att det inte finns några problem med det.

Men problemet finns där, det är därför i många muslimska länder börjar barnen att studera Lavoisiers lag, enligt vilken
vatten består av väte och syre, sedan återvänder de hem på eftermiddag och slutar att utföra sina böner. Det finns inte
något land i den islamiska världen som inte har bevittnat på ett eller annat sätt de konsekvenser som faktiskt har lett till
studier av västerländsk vetenskap i ungdomens ideologiska principer. Alla regimer i den muslimska världen, oavsett politisk
färg, från de revolutionära regeringarna till monarkier, från pseudodemokratier till totalitära regimer, använder sina
ekonomiska resurser för att lära ungdomarna västerländsk vetenskap.

Detta beror på att vetenskapen förknippas först med prestige, sedan med makt och slutligen för att utan vetenskap är det
svårt att lösa vissa av de problem som finns i den islamiska världen. I dag ser jag många muslimer i publiken, många av dem
har fått sin utbildning betald av sina föräldrar, sin regering eller någon universitet för att införa islamisk vetenskap i
den muslimska världen. Det är därför vetenskap är en mycket viktig fråga i den muslimska världen. Under de senaste tjugo
åren har de olika dimensionerna av problemet börjat locka till sig några av de bästa hjärnorna i den islamiska världen.

Därför börjar jag med att förklara de tre stora positioner som i dag finns i den muslimska världen när det gäller
förhållandet mellan islam och den moderna vetenskapen, innan jag utvecklar mer på min egen synvinkel.

Det första är en ståndpunkt som stöds av många. Jag är säker på att många personer i detta rum som inte har haft tillfällen
att utforska de filosofiska konsekvenserna av sin egen tradition, som är islam, eller västerländsk vetenskap, tror att man
kan studera vetenskapen och sedan be, älska Gud och lyda Sharia lagarna utan några problem. Denna ståndpunkt är inte ny. Det
är något som införlivades i många kretsar i den islamiska världen under 1800-talet, tidpunkten när den utvecklades.

Denna strategi fick stöd av Yamaluddin al Afghani, som emigrerade till Egypten där han blev känd som al Afghani (afghanen).
Det berömda 1800-talets reformist, var både filosof och politiker, en av de viktigaste personligheter inom panislamismen
och motståndare till kalifatet. Ingen vet exakt vilka var hans politiska ståndpunkter, men han var verkligen en mycket
inflytelserik person under 1800-talet, och ansvarade direkt och indirekt, genom hans elev Muhammad Abduh, för de så kallade
reformer som ägde rum i Egypten mellan 1880 och 1890 (1400-talet i den islamiska tideräkningen). Märkligt nog, under de
första decennierna av 1900-talet, Yamaluddins idéer användes av både modernister och antimoderna krafter som Ikhwan ul
Muslimeen (Muslimska brödraskapet) i Egypten.

Yamaluddin var mycket intresserad av västerländsk vetenskap, trots att han visste mycket lite om det, han var också mycket
angelägen om att återuppliva den islamiska världen. Innebörden av deras argument är helt avgörande för att förstå vad jag
talar om.

Han föreslog att det var själva vetenskapen i sig som gjorde västvärlden mäktig och stor. Västvärlden dominerar den
islamiska världen, eftersom de bemästrar vetenskapen, därför måste det finnas något mycket positivt i det. Detta var den
första delen av hans argument. För det andra hävdade han att vetenskapen ursprungligen kom från den islamiska världen och
därför skulle islamisk vetenskap faktiskt ansvara för att väst bemästrar den idag och västerlandets dominans över den
muslimska världen. Därför måste alla muslimer återerövra denna kunskap för att uppnå tidigare kunskaps nivåer och bli en
stor och mäktig civilisation.

Detta är innebörden i Yamaluddin al Afghanis bredda argument som i själva verket jämställer den islamiska och västerländska
vetenskapen. Dessutom likställer västvärldens makt med vetenskapens makt, vilket är sant på sätt och viss men inte helt och
hållet. Slutligen anser han att muslimernas förvärv av västerländsk vetenskap varken är mer eller mindre, en återtagande av
vad i själva verket tillhör dem, kunskaper som en annan kontinent har använd för sina egna syften. Denna uppfattning hade
stor betydelse i den islamiska världen, bland de modernistiska kretsar, och för att förstå vad som händer i den islamiska
världen i dag är det viktigt att titta på konsekvenserna av detta.

Även om detta föreläsningen är till för studenter, akademiker och muslimska forskare, som på sätt och vis, diskuterar
”inhemska problem”, är jag säker på att det är väldigt positiv att det finns med en del västerländska kristna och icke
kristna åhörare, som kommer att få en större förståelse på den kamp andra civilisationer genomgår för att lösa viktiga
problem. Men mitt föredrag är verkligen anpassad till de interna problemen i den islamiska världen i förhållande till
vetenskapen. Jag hoppas att ni förlåter mig om ni upplever detta som en enkel beskrivning av vetenskapens historia under
det senaste århundradet i den islamiska världen. Vad jag vill är att följa spåret efter Yamaluddins teorier under
1800-talet.

Modernisterna är en av de tre stora grupper som dök upp under 1800-talet i den islamiska världen. De andra två är det som
nu kallas för fundamentalister, ett ord som jag inte gillar alls men som är mycket vanlig i dag, och slutligen de som tror
på någon slags ”mahdism” ett slags gudomligt och apokalyptisk ingripande. Jag skall inte uppehålla mig vid dessa två grupper
just nu. För oss är det viktigaste att titta på modernisterna.

Modernisterna följde Yamaluddins teorier och under de senaste 150 år har de förespråkat ett slags rationalism i den
islamiska världen som helt enkelt jämställer den moderna vetenskapen med islamisk vetenskap och den islamiska idén om
kunskap (al Ilm) . Det som är intressant att notera, är att som en följd av detta, den islamiska världen har fått mycket få
historiker och vetenskaps filosofer under denna period av etthundrafemtio år. Man har utbildad ett stort antal forskare och
ingenjörer, många av dem är mycket duktiga och studerar vid de bästa institutionerna i världen, men man har knappast fått
fram någon stor vetenskapsfilosof eller historiker tills nyligen. Problemet ignorerades helt enkelt för att det ansågs vara
ointressant och irrelevant. Inom det islamiska utbildningssystemet undvek man mer eller mindre hela debatten som ägde rum i
väst om vetenskapens påverkan på religionen, vetenskapsfilosofi och betydelsen av sådan kunskap.

Det fanns några undantag. När Kamal Ataturk kom till makten i Turkiet, även om han i många avseenden var brutal, räddade
han landet från att försvinna. Vi vet vad han gjorde med islam i Turkiet, han hade en viss intuition. Det första han gjorde
var att förklara att om Turkiet ville klara sig själv som en modern och ”sekulär” stat, bör den först lära sig om
västerländsk vetenskaps historia. Så när George Sarton, forskare och vetenskaps historiker, grundade en forskarutbildning i
vetenskaps historia vid Harvard University, en pionjär i USA, var Ataturk den första med att skicka en student, så den
första som tog sin doktorsexamen i vetenskapens historia vid Harvard University var en turk, Aideen Saeeli. Han lever
fortfarande och är de turkiska vetenskaps historiker dekanus.

Det fanns undantag, men för det mesta, de modernistiska krafterna i den muslimska världen valde att ignorera och bortse
från den västerländska vetenskapens filosofiska och religiösa konsekvenser och trodde att islam kunde hantera det mycket
bättre än kristendomen. Enligt deras uppfattning det var något fel med kristendomen, eftersom den hade utsatts och gett
efter för påtryckningar från den moderna vetenskapen och rationalismen under 1800-talet, något som inte skulle hända med
islam. Många västerländska tänkare hade i själva verket haft samma inställning.

En av 1800-talets mest religions kritiska franska filosofer, Ernst Renan, som var känd som någon sorts patriark för den
franska filosofins rationalism, skrev en bok om Averroes (Ibn Rushd) som idag är ett klassiskt och har tryckts om i
Frankrike, efter 140 år. Han skriver i sin bok att Averroes representerar rationalismen som ledde till den moderna
vetenskapen, han representerar även den arabisk-islamiska tänkande. Västvärldens teologi förstod inte detta helt enkelt och
därför blev det ett hinder för utvecklingen av den moderna vetenskapen. Därför kan man säga att det skapades ett slags
psykologisk och filosofisk allians mellan modernistiska muslimska tänkare och västvärldens antireligiösa filosofer.

Detta är något som kräver en grundlig analys, så låt mig ignorera det. Den är inte någon viktig del i min argumentation, men
den bör beaktas.

Denna inställning har gradvis blivit populär. Det började med några skolor som skickade folk till väst och till de moderna
utbildningsinstitutioner i den muslimska världen som Darul Fanooni i Iran, universitetet i Punjab, Fuad I universitetet i
Kairo, Istanbul University, mm. och så småningom nådde hela muslimska världen.

I dag, varje torsdag eftermiddag kan man höra på radion i Kairo, en eller två kända professorer, hängivna muslimer som
älskas av Kairoborna, vars centrala budskap är en vers i Koranen som handlar om ta’akul eller taffakur, dvs. insikt eller
kunskap. Dessa verser tolkas ”vetenskaplig”, syftet med etta är att försöka skydda islam med hjälp av vetenskap, istället
för att använda den islamiska uppenbarelsen och själva Koranen. Detta är en inställning och uppfattning som delas av många
i den islamiska världen i dag och därför tror muslimerna att det faktiskt inte finns något problem mellan islam och modern
vetenskap.

Men det finns också de som motsätter sig detta. Ulama, de religiösa lärda i den muslimska världen som inte accepterar den
modernistiska teorin, förkastar vetenskapen fullständigt. Vi har alltså en klyfta i den muslimska världen, mellan
modernisterna som vägrar att utforska de filosofiska och religiösa konsekvenserna av införandet av västerländsk vetenskap i
den islamiska världen, och den klassisk och traditionella Ulama, även om det finns några få undantag, som förkastar allt
som har att göra med modern vetenskap. Detta har lämnat ett stort tomrum i det muslimska ummahs intellektuella liv, som har
inneburit ett problem för alla muslimer på ett eller annat sätt. Många tror att felet ligger hos Ulama, men jag tror inte
det. Jag tror att ansvaret ligger också hos myndigheter som har i sina händer den politiska och ekonomiska makten, som ofta
går hand i hand.

En tredje faktor att ta hänsyn till är att samtidigt som den moderna vetenskapen spred sig över den muslimska världen det
gjorde också den wahhabitiska rörelsen. Denna reformvänliga och puritanska rörelse som föddes i Arabien, fick sitt namn från
Mohammed ibn Abdul Wahab, den är fortfarande mycket stark i Saudiarabien. Wahhabismen gav i själva verket upphov till detta
land genom en union mellan och Hijaz och Neyde under 1926-27. Rörelsen har sina rötter i 1700-talet, tiden under vilken
dess grundare levde och spred sitt tänkesätt även i Egypten och Syrien.

På samma sätt, även den salafistiska rörelsen i Indien och andra länder har velat tolka islam på ett mycket rationellt och
enkelt sätt och motsatte sig allt ”filosofisk spekulation” och hela den traditionen av islamisk filosofi. Nästan alla dessa
rörelser har haft att göra med de mest problematiska aspekter av den moderna vetenskapen om tro och Islams filosofiska
perspektiv. Det är intressant att notera att under 1800-talet den wahhabitiska Ulama visade inte något intresse alls för
vetenskap och modern teknik samtidigt som idag har Saudiarabien ett av de bästa programmen för undervisning i vetenskap och
teknik i hela islamiska världen. Under 1800-talet, var dessa personer fasta i sina övertygelser mot den modernistiska
teorin, och den traditionella muslimska ulama kände att, med hänsyn till modern vetenskap, var deras motstånd motiverat.

Denna situation har förändrats totalt i vår tid. Idag, de som har denna typ av utbildning vill inte ha något att göra med
en debatt om vetenskapens filosofiska konsekvenser, eftersom många av dem instämmer med al Afghanis åsikt om att vetenskapen
motsvarar enbart al ilm (kunskap), och därför behöver de inte oroa sig för dess konsekvenser. Detta är ett mycket viktig
ställningstagande som jag har försökt klargöra för er i detalj, eftersom den är fortfarande i högsta grad levande i den
muslimska världen i dag.

Den andra positionen inom dagens muslimska värld, som stöds av ett antal mycket intressanta och viktiga tänkare, är att det
som egentligen orsakar en konfrontation mellan modern vetenskap och islam är inte på något sätt ett intellektuellt problem,
snarare ett etiskt problem. Alla problem som den moderna vetenskapen (t ex möjlighet att använda atombomber eller teknik
som förslavar människan eller gör det möjligt Gulfkriget bl.a.) är inte vetenskapens ansvar, utan den ligger hos dem som
använder den på ett felaktigt sätt utifrån ett etiskt perspektiv. Därför bör man skilja den moderna vetenskapen från dess
etiska konsekvenser och hur den användas av västvärlden inom ett annat etiskt system. Detta är en ganska vanligt åsikt som
stöds av många på många olika platser.

De flesta av de nya islamiska universitet som finns i den muslimska världen som Islamiska Universitetet i Malaysia,
Islamiska Universitetet i Pakistan eller Umm ul Quran Universitetet i Mecka, betonar denna synpunkt. Till exempel alla
universitet i Saudiarabien undervisar sina elever i islamisk etik i hopp om att när de börjar studera naturvetenskap och
teknik, de kommer att följa efter och integrera detta etiska system.

Nu ska vi diskutera den tredje ståndpunkt som under lång tid stöddes av väldigt få, bland dem mig själv, men som de senaste
tjugo åren har fått ett stort antal anhängare. Enligt detta synsätt har vetenskapen sin egen världsbild. Ingen vetenskap
skapas ur intet. Den moderna vetenskapen uppstod i väst under speciella omständigheter, de byggdes på från vissa filosofiska
antaganden om verklighetens beskaffenhet. Så fort vi talar om massa, kraft, hastighet och acceleration, dvs. de enklaste
parametrarna för den klassiska fysiken, har vi redan bestämt oss att se på verkligheten ur en viss synvinkel. Det finns
inget sådant som vikt eller kraft, åtminstone inte på det sätt som ett bord eller en stol finns till.

De är särskilda abstrakta begrepp som växte upp under sextonhundratalet på grundval av en mycket speciell uppfattning om
rymd, materia och rörelse som utvecklades av Newton. Under de senaste tjugo eller trettio år, vetenskapshistoriker och
filosofer har bevisat bortom allt tvivel att den moderna vetenskapen har sin egen världsbild. Den har inte varit fri från
godtyckliga omdömen och den är inte en vetenskap av rent objektiv verklighet, oavsett ämnesområde. Det bygger på egna
fastställda kategorier över hur man studerar naturen. Den har uppnått stora framgångar vid studier av vissa saker, men den
har även en anmärkningsvärd brist på framgångar i andra, beroende på vad vi tittar på.

Modern vetenskap är framgångsrikt när till exempel, berättar om vikten eller den kemiska strukturen hos ett löv från rött
furu, men är helt irrelevant när det gäller att förklara orsaken till varför detta blad är rött. Modern vetenskap förklarar
”hur” men ”varför” berörs inte. Om en fysik student frågar läraren vad som är gravitationskraften, hänvisar han till
formeln, men om man frågar om vad denna kraft innebär, kommer han att svara att fysiken inte arbetar med sådana frågor. Så
vetenskap är mycket framgångsrikt inom vissa områden, men utelämnar andra aspekter av verkligheten.

På femtiotalet, då jag studerade fysik vid universitetet – jag hatar att prata om mig själv, så jag tar i anspråk ett par
minuter, och bara för att det handlar om den aktuella frågan – Beltrand Russell, den berömde brittiske filosofen, höll en
föreläsningsserie på MIT. Jag glömmer aldrig att jag närvarade en av hans föreläsningar där han sa att den moderna
vetenskapen har ingenting att göra med upptäckten av verklighetens beskaffenhet, han angav några skäl till varför det är så.

När jag kom hem, kunde jag inte sova hela natten. Jag var övertygad om att jag studerade vid MIT inte för att bli rik, eller
för att den iranska regeringen tvingade mig att göra det, utan för att känna till verklighetens natur. Och här var en av
tidernas mest berömda filosofer som sa att detta inte var möjligt. Detta fick mig att överge idén om att bli fysiker och
tillbringade de följande åren, parallellt med alla andra fysik och matematik kurser som jag var tvungen att delta i, med
att studera vetenskapsteori, både här och på Harvard. Det var det som verkligen drev mig till att studera vetenskapsteori
och senare islamisk vetenskapsteori och islamisk kosmologi, till vilka jag har ägnat de senaste trettio åren av mitt liv.

Denna händelse ledde mina ansträngningar i mina försök att ta reda på innebörden av andra sätt att observera naturen. Under
femtiotalet, myntade jag termen ”islamisk vetenskap” som en levande verklighet och inte bara historisk. Jag arbetade inte
med islamisk vetenskap som om det vore ett kapitel i historien om västerländsk vetenskap, utan som ett självständigt sätt
att observera naturen. Detta ställningstagande ledde till ett nästan enhälligt motstånd från västvärlden. Om det inte vore
för den berömda brittiska islamolog vid Harvard University, Sir Hammond Gibbs stöd, jag skulle aldrig ha kunnat använda den
termen.

På den tiden, var det verkligen en hädelse att tala om islamisk vetenskap som en självständig form för studier av
verkligheten, istället för att betrakta det som ett kapitel mellan Aristoteles och 1300-talet. Men mycket har hänt sedan
dess, och denna tredje ståndpunkt, med dess blygsamma början i de böcker jag skrev när jag var i tjugoårsåldern, har rönt
ett betydande stöd i den islamiska världen. Detta perspektiv bygger på idén att västerländska vetenskapen är nära besläktat
med den västerländska civilisationen, precis som islamisk vetenskapen med den islamiska civilisationen. Och eftersom
vetenskapen inte är en aktivitet fri från egna värderingar, skulle det vara fruktbart och möjligt för en civilisation att
lära sig om en annan civilisations vetenskap, och senare ta del av det och göra den sin egen.

Det bästa exemplet på detta är precis vad islam gjorde med grekisk vetenskap och Europa med islamisk vetenskap, som
vanligtvis kallas för arabisk vetenskap men i själva verket är islamisk, som praktiserades både av perser och araber, och
även i viss mån av turkar och indier.

Detta är en översättning av en del av texten som publicerades i http://msa.mit.edu/archives/nasrspeech1.html
efter en föreläsning vid MIT (Massachusetts Institute of Technology) Förening för Muslimska Studenter.

Seyyed Hussein Nasr (Teheran, Iran, 1933) är professor vid Institutionen för islamiska studier vid George Washington
University. Filosof och expert på jämförande religioner, Sufism, vetenskapsteori och metafysik, har skrivit många böcker om
islam (”Människan och naturen”, ”Levande Sufism”, ”Liv och tanke i islam”, ”Shari’a: gudomlig lag, mänsklig och social
norm”, ”Den andliga betydelsen av jihad”, ”Vad är traditionell islam?” mm.)